åtminstone i Italien, där man uppföder därför erforderliga djur af den japanska och europeiska rasen, men använder hufvudsakligen korsad afkomma för silkesproduktion. I de europeiska länder, där silkesodling eger rum i större utsträckning, har man inrättat centralanstalter för afvel af ägg, som utlämnas till odlare, samt för forskning och undervisning: för Italien i Padua, för Frankrike i Montpellier, för Österrike i Görtz och Trient, för Ungern i Szegzárd. Dessutom finnas i Italien 56 silkesodlings-"observatorier" för rådgifning och öfvervakning af handeln med silkesmaskägg, i Frankrike lokala stationer i Lyon och i Manosque (Basses-alpes). Franska staten uppmuntrar dessutom enligt lag af 1898 silkesodlingen och silkesindustrien genom premier, och i flertalet silkesproducerande länder i Europa är handteringen underkastad lagstadgad kontroll och inspektion. Uppgifterna om silkesproduktionens nuv. omfång äro mycket ofullständiga. Från senaste år anges följande siffror: <table> <td> <td c>Använda ägg kg. <td c>Kokonger kg. <td c>Råsilke kg. <td>Kina <td c>- <td c>- <td r>800,000 <td>Japan <td r>900,000 <td r>150,000,000 <td r>10,000,000 <td>Italien <td r>350,000 <td r>46,600,000 <td r>4,000,000 <td>Turkiet <td r>300,000 <td r>(40,000,000?) <td c>- <td>Ryssland <td c>- <td r>10,500,000 <td c>- <td>Frankrike <td r>42,000 <td r>6,800,000 <td r>540,000 <td>Persien <td r>75,000 <td r>6,000,000 <td c>- <td>Österrike <td c>- <td r>2,200,000 <td r v2>300,000 <td>Ungern <td r>15,000 <td r>1,800,000 <td>Bulgarien <td r>15,000 <td r>1,500,000 <td c>- <td>Spanien <td r>7,500 <td r>1,300,000 <td r>80,000 <td>Korea <td c>- <td r>800,000 <td c>- <td>Rumänien <td r>2,500 <td r>250,000 <td c>- <td>Serbien <td r>2,300 <td r>250,000 <td c>- <td>Schweiz <td r>300 <td r>60,000 <td c>- </table> Hela världens kokongskörd beräknas uppgå till 220 mill. kg. och silkesproduktionen till 24 mill. kg., hvarvid dock är att märka, att i den senare siffran för Kina och Japan inräknats endast dess export af silke och siden. I Europa beräknas till 1 kg. siden åtgå omkr. 600 kokonger, vägande 4 kg. torkade eller 12 kg. såsom råa kokonger. Priset för 1 kg. råa kokonger har under senare år varit omkr. 3 frcs och för 1 kg. råsiden 45 frcs. Silkesodlingen anses ha börjat först i Kina (enligt legender omkr. 2700 f. Kr.), där den blef en religiös plikt, hvars utöfning stod under kejsarinnans särskilda hägn. Denna näringsgren, hvars spridning till andra folk styrelsen afundsjukt sökte hindra, råkade dock småningom i förfall, men fick under mandschudynastien (från 1644) åter stark fart, och Kina intar fortfarande främsta platsen som silkesodlande land. Silkesodlingen är allmän i alla de delar af landet, där klimatet ej hindrar, och silke insamlas äfven från vilda "maskar", lefvande på ek, Ailanthus m. fl. växter. En mönsteranstalt för silkes odling och beredning underhålles i Peking, och de många tempel, som helgats åt "silkesmaskens ande", verka som centralpunkter för denna näringsgrens vidmakthållande. Trots allt öfvervakande spred sig silkesodlingen småningom till omgifvande folk i allt vidare kretsar. I Korea och Japan blef den en viktig binäring till jordbruket, och i det senare landet har den nått sådan utveckling, att Japan numera täflar med Kina i silkesindustri och kanske öfverträffar detta i afseende på produktionens storlek (se Japan, sp. 1273). För denna odlings och industris utveckling finnes en statsanstalt för forskning och undervisning i Hokkaido. Med kinesiska väldets utvidgning spred sig silkesodlingen redan tidigt till Tibet, Mongoliet, Indo-Kina, Indien och Persien. Men ehuru sidenet var kändt i Medelhafsländerna redan i 8:e årh. f. Kr. (det omtalas af profeterna Esaias och Ezekiel) samt ehuru af Plinius d. ä. uppges, att silke odlades på ön Kos vid Mindre Asiens kust, så synes denna odling ha nått Europa först 555 e. Kr., då två munkar skola ha förärat östromerske kejsaren Justinianus silkesmaskägg, som de i hemlighet fört med sig från Indien i sina ihåliga vandringsstafvar. Silkesodlingen blef snart en af Östromerska rikets viktigaste näringsgrenar, och särskildt intogo den och sidenindustrien en hög ståndpunkt i Grekland. Där odlade man maskarna på det från Kina införda hvita mullbärsträdet (Murus alba), hvars blad utvecklas tidigare och äro smakligare för maskarna än det i de öfriga Medelhafsländerna spridda, från Persien härstammande svarta mullbärsträdet (Morus nigra). Sedan konung Roger II af Sicilien 1130 till sitt land öfverfört den förra arten samt skickliga sidenarbetare från Grekland, fingo silkesodlingen och sidenindustrien allt större spridning i Italien, men nådde först på 1500-talet upp till norra delarna af detta land. Sedan denna tid intar norra Italien en framstående plats bland de silkesodlande länderna. Till Spanien skall silkesodlingen ha inkommit med den arabiska eröfringen på 700-talet och nådde under det moriska väldet där hög blomstring i afseende på både omfattning och silkets kvalitet för att sedan efter dess fall liksom öfriga näringsgrenar åter hastigt nedgå. Till Frankrike uppges silkesodlingen ha införts från Orienten med hemvändande deltagare i Ludvig den heliges korståg (1271) eller enligt andra källor från Neapel efter dess intagande af Karl VIII 1495. Franska silkesodlingen och sidenindustrien, som kraftigt understöddes af konungarna, utvecklades starkt, så att de från 1600-talet täflat med de italienska. I Rysslands transkaspiska och sydeuropeiska länder, Mindre Asien, Balkanländerna samt Österrikes södra länder har silkesodlingen nått en ganska stor omfattning. Också i de mellaneuropeiska länderna liksom i Nord-Amerika, ja t. o. m. i de skandinaviska länderna har man upptagit silkesodling, dock med mindre framgång, ju mindre gynnsamt klimatet varit för odlingen af mullbärsväxten och maskarna; dessa bli nämligen ömtåligare och mera mottagliga för sjukdom, då de måste odlas inom hus. De första försöken att i Sverige införa silkesodling gjordes på 1730-talet af kapten-mekanikus Mårten Triewald (se denne), som införde svarta och hvita mullbärsträd från Lübeck samt silkesmaskägg från Pommern, Frankrike och Spanien samt genom flera skrifter verkade för spridningen af denna nya binäring till jordbruket. Efter Triewalds död (1747) tog dåv. kronprinsessan, sedermera drottning Lovisa Ulrika silkesodlingen under sitt särskilda hägn, lät