anlägga mullbärsplantering på Drottningholm och anordnade där uppfödning af maskar och beredning af silke. Hattpartiet sökte också uppmuntra silkesodlingen genom penningbelöningar för i landet tillverkadt silke, genom prägling (1755) af en medalj för utdelning åt nitiska silkesodlare samt genom ett årligt anslag af 500 dal. smt till understöd för mullbärsplanteringar. Under inverkan häraf kommo sådana till stånd framför allt i Skåne, där planteringarna 1760 uppgåfvos innehålla 150,000 buskar, men äfven vid Karlskrona, Kalmar, Alingsås, Göteborg, Norrköping, Stockholm, ja ända upp till Skellefteå och vid Åbo i Finland. Med mösspartiets välde indrogos emellertid alla statsanslag till belöningar och understöd, och inom få år voro de flesta mullbärsplanteringar försvunna. På 1820-talet började åter intresset för saken att vakna. Fru Charlotta Östberg (d. 1840), född Hilfling, började silkesmaskodling och utgaf 1824 en liten skrift, ”Om odling af mullbärsträd och silkesmaskar i Sverige”, som 1831 efterföljdes af en utförligare uppl. ”Vägledning för dem, som vilja odla mullbärsträd och uppföda silkesmaskar”. På hennes inbjudan bildades 1830 ett Sällskap för inhemsk silkesodling under beskydd af kronprinsessan Josefina och tillslutning af åtskilliga framstående män. Sällskapet, som 1836 erhöll ett anslag för 3 år af 600 rdr, anlade i Bellevue park invid Stockholm ett centralmagnaneri (silkesodlingsanstalt) med mullbärsplantering och en plantskola för hvita och svarta mullbärsbuskar, och från dessa spriddes telningar samt maskägg till olika delar af landet, där försök med silkesodling börjades. Största omfattningen togo de odlingar, som, med stöd af länens hushållningssällskap, kommo till stånd i och invid Visby, i Lund och andra platser i Skåne samt vid Göteborg -- där man snart fann, att maskarna kunde uppfödas med blad af svartrot (Scorzonera) och där silkesodlingen fann en nitisk utöfvare i landtbrukaren J. A. Rossing på Lilla Katrinelund. Framgången var emellertid obetydlig. Med stöd af fortsatt statsanslag, som i början af 1860-talet höjdes till 4,000 kr. årligen, och kungligt beskydd underhöll sällskapet några tynande magnanerier med sjuka larver och ofta frosthärjade mullbärsplanteringar. Det utgaf årliga officiella redogörelser med uttalanden om silkesmaskodlingens möjlighet i Sverige och den svenska silkesmaskstams härdighet, som uppdragits i magnaneriet å Rosenfors vid Borgholm, och gjorde fåfänga försök med den mer motståndskraftiga japanska eksilkesmasken, Bombyx Yamamayi. ”I brist på uppmuntran från allmänheten” beslöt sällskapet 1898 att ”låta sin verksamhet hvila”, att nedlägga sitt sista magnaneri, å Alnarp, samt realisera sina tillgångar, hvilka som en fond handhafvas af en af konungen tillsatt styrelse. H. J. Dft. Silkespapper, tunt omslagspapper (se Papper, sp. 1501). I tullbehandlingsafseende räknas i Sverige till silkespapper allt till omslag användbart, ej särskildt i tulltaxan nämndt papper, som väger 30 gr. eller därunder pr kvm. Silkespapper kan vara färgadt i massan eller på ytan. G. H--r. Silkessammet. Se Sammet. Silkesspinnare, zool. Se Silkesfjärilar. Silkeull, bot. Se Ochroma. Silkwormgut [si′lkωəm ga′t], eng. Se Gut. Sill, zool. Se Sillfiskar, Sillfiske och Sillsläktet. Silla de Carácas [si′lja-], bergstopp. Se Karibiska bergen. Sillapipare, zool. Se Nejönögon, sp. 741. Sillbyss, sjöv. Se Buss. Sillebasen, zool. Se Hafssulor. Sillein [-le′jn], ungersk kommun. Se Zsolna. Sillen, insjö i Södermanland. Se Trosaån. Sillén, af, svensk adlig ätt, hvars förste kände stamfader, Gustaf Silléen (d. på 1690-talet), antagit namnet, sannolikt efter fädernebyn Sille i Västerljungs socken, Södermanland. Dennes son Karl (f. 1689, d. 1743 som tygmästare vid Stockholms artilleristat) erhöll 1737 adliga privilegier, och hans tre söner fingo 1770 adlig sköld och introducerades 1773 med namnet af S. En af dem, Georg Vilhelm af S. (f. 1724, d. 1794), var 1750--61 legationssekreterare i Konstantinopel och förvärfvade ingående kännedom om turkiska förhållanden. Han fick kansliråds n. h. o. v. 1. Gustaf af S., son af den ofvannämnde Georg Vilhelm af S., arkitekt, f. 7 mars 1762, d. 9 febr. 1825 å Långdunker, Södermanland, ingick 1775 vid fortifikationen och blef tillika elev-vid målar- och bildhuggarakademien. Han gjorde sig bemärkt genom ritningar till Bagges "Beskrifning öfver Örebro" (1785) och genom etsningsförsök. Efter att ha blifvit konduktör 1781 begaf han sig, med pension af slottsbyggnadsmedlen, 1786 på en utländsk studieresa och vistades i Italien 1788-93. Under denna tid uppgjorde han ett förslag till en rundkyrka på Skeppsholmen, hvilket 1790 hemsändes. Han blef 1792 löjtnant, kallades 1796 till led. af konstakademien och erhöll s. å. hofintendents värdighet. Med 1797, då han af hertig Karl erhöll uppdrag att leda arbetena vid Rosersbergs modernisering och inredning, vidtar hans egentliga verksamhetsperiod. Detta uppdrag blef också hans hufvudsakligaste lifsgärning. Allt detta, ännu till stor del bibehållet, vittnar om upphovsmannens goda studier och stilkänsla (den nyantika smakriktningen), men också om en ganska kall och nykter uppfattning. En stor del af hans ritningar för Rosersberg förvaras i k. biblioteket. Han lämnade ritningar till kyrka i Uddevalla och till åtskilliga officersboställen. S. fick 1802 med kaptens namn afsked från fortifikationen och utsågs 1816 till konstakademiens skattmästare. - 2. Abraham Vilhelm af S., den föregåendes son, skriftställare, f. 7 dec. 1813 i Stockholm, d. där 2 maj 1895, blef 1831 student i Uppsala, 1836 filos, doktor, 1841 teol. kandidat och prästvigd, 1842 kollega i Hudiksvall och 1845 lektor vid Athenseum i Gäfle samt var 1857-86 rektor vid Adolf Fredriks lägre elementarläroverk i Stockholm. S. utgaf Svenska handelns och näringarnes historia (5 dlr, 1851-71, hvaraf ett sammandrag till år 1809 utkom 1886), vidare anonymt Det svenska studentlifvet (1838-39; öfv. till da. af Ploug 1849), en litterärt obetydlig, men som tidsskildring och Uppsalastudentisk miljömålning icke ointressant bok, samt under pseudonymen Sverre åtskilliga smärre historiska uppsatser, berättelser m. m. - 3. Otto Ferdinand af S.,