523 Sillfiske 524 och den vid Nord-Amerikas östkust rikligt förekommande menhaden (Brevoortia tyrannus), som hänförts dels till släktet Clupea, dels till Alosa. I ofvan nämnda omfattning räknas till Brevoortia tyrannus en nordligare form var. menhaden, samt en sydligare, hufvudsakligen vid brasilianska kusten förekommande form. var. aurea. Menhaden, som har omkr. trettio lokala benämningar, förekommer längs Förenta staternas östkust ned till Florida. Den gå stimvis in i vikarna och stiger äfven upp i floderna samt är den talrikaste af samtliga därstädes förekommande fiskarter. Den vandrar längs kusten från s. till n. samt uppträder först på våren (april, maj) och försvinner åter på hösten. Menhadens hufvud och käkar äro korta och hufvudets längd mindre än en tredjedel af kroppens längd till stjärtfenroten, särskildt är detta fallet hos var. aurea. Kroppens höjd är omkr. en tredjedel af dess längd. Fjällen äro medelstora, starkt sågtandade. Gällocket är tydligt strimmadt hos var. menhaden, nästan slätt hos var. aurea. Färgen är vackert silfverglänsande, på ryggsidan skimrande i blått och purpur. Medelstorleken är 30-35 cm.; de största nå en längd af något öfver 50 cm. Som födoämne är menhaden något torr och benig. Den ätes såväl färsk som saltad. I sistnämnda form har den länge exporterats till Yästindien, där den används till föda åt negrerna på plantagerna. Förr begagnades den hufvudsakligen som gödselmedel. Numera används den i stor skala till beredning af trän och guano. Den inlägges äfven i olja eller i ättika med kryddor och går, beredd på dessa sätt, i handeln under namnen American sardine, shadtne och Ocean trout. Det numera allmännast använda redskapet för fångst af menhaden är snörpvad. Medelfångsten anslås till omkr. 10,000 tunnor (barrels) för hvart fångstfartyg (numera begagnas hufvudsakligen ångbåtar). Fisket eger icke rum under lektiden, som inträffar på senhösten, då fisken redan lämnat stränderna. Sillfiske. Alltsedan åtminstone början af 1000-talet har sillfångsten utgjort ett af de främsta, ja tidtals det främsta bland hafsfiskena. Man brukar skilja mellan lekfiske, som afser sådan sill, som befinner sig i eller nära lek, och ganefiske (ett numera sällan nyttjadt ord), som bedrifves efter sill, som vid kusterna söker föda. Med hänsyn till platsen, där sillfångsten bedrifves, skiljer man mellan inomskärsfiske och utomskärsfiske. Det senare kan i sin ordning vara antingen kustfiske, då fiskarna ej utsträcka sina färder längre, än att fångsten dagligen kan ilandföras, eller storsjöfiske, då fiskeresorna utsträckas till att räcka flera dagar eller veckor och fångsten därför måste förvaras genom saltning ombord. I afseende på de redskap, med hvilka sillfångsten utöfvas, kan det i större omfattning bedrifna sillfisket vara antingen garnfiske eller vadfiske. Garnfisket är antingen sättgarnsfiske, då gamen förankras, där man väntar, att sillen skall stryka fram, eller drifgarnsfiske, då gamen hopfästas till en lång s. k. drifgarnslänk, som utsättes från båten, men med ena änden får förbli hängande fast vid densamma, så att garnen under fångsten drifva fritt i sjön (se fig. 1 i art. Fiske). Vadfisket kan idkas antingen med land- eller stängvadar, i omedelbar närhet af stranden, eller ock med snörpvadar l. påsenotar (se d. o.), hvilka kunna användas såväl i närheten af kusten som ute i öppna sjön. Sillen fångas med garn därigenom, att den sätter sig fast i maskorna, ur hvilka den utplockas död, hvaremot vadarna innestänga sillen, antingen (såsom landvadarna) mellan stranden, landgrundet, och den med sina båda ändar till stranden indragna vaden, eller ock (såsom snörpvadarna) i den kretsformigt utlagda och under sillen ihopsnörpta vaden (fig. 1), hvarefter sillen lefvande med håfvar uppöses i intill vaden lagda båtar. För några år sedan började sillfiske bedrifvas också med trål (se fig. 2 i art. Fiske) af ång- och motorfartyg, och detta fiske har särskildt på Sveriges västkust de senare åren varit af ganska stor betydelse. Sillfångst utöfvas vidare äfven med faststående redskap (ryssjor, bottengarn) och åtskillig annan redskap, men detta fiske är jämförelsevis obetydligt. I afseende på sillfiskebedriftens ekonomiska art och förutsättningar har man att skilja mellan fisket som rederiaffär med förhyrd fiskarbesättning (Holland, Tyskland, England) och fisket som fiskarnas egen affär (Sverige, Danmark). Det första egentliga sillfiske, som tilldrog sig stor uppmärksamhet vid Skandinaviens kuster, var det skånska, som under senare medeltiden egde den största betydelse för näringslifvet. Dess blomstringstid faller emellan slutet af 1100- och midten af 1500-talet, under hvilken tid Öresund besöktes af många fiskare och köpmän från icke blott Danmark, utan äfven Tyskland, Nederländerna och England. (Se R. Lundberg, "Det stora sillfisket i Skåne under medeltiden" i "Ant. tidskr. f. Sverige" XI, 3, 1891.) Samtidigt med fisket egde nämligen en stor marknad rum, som besöktes af en mängd utländska köpmän och i verkligheten gaf fisket dess egentliga betydelse genom den stora tillströmning af folk, den handel och den afsättning för sillfångsten, som den medförde. Fisket egde rum från midten eller slutet af aug. till slutet af nov. och var rikast under tiden mellan 8 sept. och 9 okt., före hvilken sistnämnda dag det slutligen förbjöds fiskarna att lämna detsamma. Hufvud platserna för såväl fiskebedriften som den nämnda marknaden voro städerna Skanör och Falsterbo, där såväl den danska som den tyska och nederländska personalen hade sig anvisade särskilda områden, "fither" (ty. Vitten), där den hade sina bodar, tält m. m. Fiskarnas ställning synes ha varit ytterst tarflig. Deras människovärde och lif aktades så ringa, att t. o. m. deras obetydligaste förseelser straffades med lifvets förlust. Fisket bedrefs med garn, hvilka användes än som drifgarn, än som sättgarn, samt var strängt regleradt genom den hårdaste lagstiftning för ordningens upprätthållande. Fångsten bereddes mestadels till saltad eller till torkad (hårdrökt?) sill; å en läst sålunda beredd sill räknades 10 tunnor af den förra och 12 af den senare sorten. Slarf vid saltningen var vid lifsstraff förbjudet, men gälning därvid af sillen synes ej förekommit. För att gynna köpmännens salterirörelse voro fiskarna förbjudna att salta mer än en half läst för hvarje båt o. s. v. Fisket