förlorade sin stora betydelse, då utlänningarnas besök och den nämnda stora marknaden omkring midten af 1500-talet upphörde. Därefter var skånska sillfisket under lång tid föga bemärkt, tills det under de senare årtiondena på grund af samfärdselns utveckling och befolkningens tillväxt

Fig. 1. Sillfiske med vad från motorbåt vid svenska västkusten: snörpvaden är utlagd; man ser bojarna bilda en stor cirkel på vattenytan.

åter börjat tilltaga i betydenhet. Det är öfvervägande lekfiske och idkas nu till stor del under samma tid på året som fordom såsom kustfiske i Öresund och södra Kattegatt, men fångsten afsättes färsk till förbrukning i trakten, och saltning eger rum endast till husbehof. Ifrån Skåne spred sig drifgarnsfisket i början af 1880-talet till Halland och Bohuslän. Samma fiskesätt användes äfven af danska fiskare i Öresund, Stora Belt och södra Kattegatt. Det bohuslänska sillfisket har, för så vidt det varit ymnigt, varit semisekulärt-periodiskt, sålunda att stor hafssill i ofantliga massor årligen besökt Bohusbukten och norra Kattegatt under regelbundet återkommande fiskeperioder af omkr. 30--60 års längd, hvarefter sådan sill under en mellanperiod af 60--70 års längd utebliivit från samma hafstrakt, af hvilka perioder en af sillförekomst och en af silluteblifvande tillsammans synas i medeltal ha upptagit en tid af omkr. 111 år. Korta och föga bestämda uppgifter i de norska historiska urkunderna antyda, att rikt sillfiske egt rum i Bohuslän under början af 1000-, 1100- och 1200-talen och att under den senaste af dessa fiskeperioder Gullholmen, Marstrand och Öckeröarna blifvit bebyggda. Under förra hälften af 1300-talet var likaledes rikt sillfiske, uti hvilket hansestäderna erhöllo rätt att emot afgift deltaga, men hvilket sannolikt afbröts af digerdöden. Omkr. midten af 1400-talet var likaledes rikt sillfiske, med anledning hvaraf hansestäderna utverkade sig förnyelse af sina privilegier från föregående fiskeperioden. Vid midten af 1500-talet finner man åter hafssillen vid bohuslänska kusten och då gifvande upphof åt ett bortåt fyrtioårigt ofantligt rikt fiske, om hvilket man eger rätt många uppgifter. Det besöktes äfven af utlänningar, af hvilka åtminstone lybeckarna deltogo äfven i själfva fångsten, hvilken var reglerad genom en rätt utförlig lagstiftning, och för deltagande hvari afgift erlades till kronan. Fisket bedrefs med sättgarn, och fångsten torkades (i rök), gälades och saltades. Fiskarnas antal var mycket stort, och fångsten uppgick under goda år till åtminstone 600,000 tunnor. Strax efter midten af 1600-talet gick hafssillen å nyo till, men fisket blef till följd af politiska förhållanden mindre betydande. 1747 och 1748 begynte den längsta och mest bekanta af de bohuslänska sillfiskeperioderna. Fisket började i norra skärgården, emellan Strömstad och Kungshamn, med fångst af jämförelsevis tarflig sill, men redan 1752 började fisket slå till äfven så långt söderut som i Göteborgsskärgården, och sillens beskaffenhet blef bättre, på samma gång som fisket började allt tidigare på hösten ända till 1762, då första fångsten erhölls redan vid midten af aug.; men därefter började sillen allt senare gå in i skärgården, så att den 1769 erhölls först i okt., 1778 först i nov. och emot slutet af perioden först fram i dec. eller emot jultiden, då den erhållna sillen återigen blef af sämre beskaffenhet. Fångsten ökades småningom och uppgick 1755 till närmare 75,000 tunnor, 1760 redan till mycket öfver 200,000 tnr, vid midten af 1780-talet till omkr. 1 mill. tnr och ett årtionde därefter, då fisket nådde sitt maximum, till omkr. 1 3/4 mill. tnr, hvarefter fångstmyckenheten började aftaga. Enligt tryckta offentliga handlingar funnos 1787 i bohuslänska skärgården 336 salterier, 429 trankokerier med tillsammans 1,812 kittlar, hvilka i hvarje sjudning kunde förbruka 13,662 tnr färsk sill eller 40,986 tnr om dygnet, 358 stora vadar, 2,100 sillförarbåtar o. s. v. Hufvudplatserna för fisket, som hufvudsakligen bedrefs med landvadar, men särskildt i början af perioden till en del äfven med garn, funnos liksom under de föregående fiskeperioderna uti mellersta delen af skärgården, där ock de flesta s. k. verken för sillens beredning till handelsvaror voro belägna. Under fiskets bästa tid saltades årligen från 200,000 till 400,000 tnr, röktes från 3,000 till 7,000 tnr och kokades från 30,000 till 60,000