fat tran. Perioden upphörde med vintern
1808--09, hvarefter skärgårdens befolkning nedsjönk i
fattigdom. Under vintern 1877--78 började sillen,
efter att redan hösten 1875 ha förnummits af fiskarna
å bankarna v. om Skagen, åter att gå till i Bohusläns
norra skärgård, men drog sig därefter sydligare, så
att den med vintern 1881--82 kunde tagas så sydligt
som vid Marstrand och vintern 1882--83 t. o. m. i
Hisings-skärgården, där dock fångsten flera vintrar
var jämförelsevis föga betydlig. Sedermera blef
fisket under en följd af år hufvudsakligen förlagdt
till mellersta delen af bohuslänska skärgården,
särskildt Orust och Tjörn. Fisket inomskärs började
1878 och 1879 först vid jultiden, 1881 i nov. och 1887
i okt. Det tilltog också mycket i riklighet. 1887--96
utgjorde fångsten öfver 1 mill. hl. årligen. Störst
voro fångsterna vintrarna 1893--94 och 1895--96, då
det fiskades resp. 2,182,841 och 2,372,051 hl. Af
sistnämnda summa fångadss 212,601 hl. till ett
värde af 742,416 kr. med sättgarn och 2,159,450
hl., representerande ett värde af 1,450,499 kr., med
landvadar. Vintern 1895--96 användes 331 landvadar af
2,976 man och 14,274 sättgarn af 3,747 man. Vadarna
kostade 886,497 kr. och garnen 421,603 kr. Under denna
vinter saltades 360,112 tnr.
Efter dessa rikliga fiskesäsonger inträdde en stark
tillbakagång, beroende på, att sillen ej kom så
nära land som förut. Vintern 1899--1900 fångades
blott 60,656 hl. Sillen drog sig emellertid alltmer
bort från skärgården, och sedan vintern 1903--04
har storsillen i nämnvärd myckenhet ej besökt
skärgården i Bohuslän. Om fiskarna nu ej haft
annat redskap än sättgarn och landvadar, skulle
vintersillfisket ha upphört liksom i gamla tider. Men
redan 1882 hade snörpvaden införts i bohuslänska
sillfisket, men hade, så länge sillen gick in till
land, ringa bruk. Men nu fick den snart storartad
användning vid fiske ute på öppna hafvet och dess
antal tilltog hastigt. Vintern 1900--01 voro 96 och
vintern 1908--09 263 snörpvadar i bruk. Sistnämnda
antal har under de efterföljande åren hållit sig
tämligen konstant. Sedan några år tillbaka ha äfven
de halländske fiskarna deltagit i snörpvadsfisket. I
Halland finnas nu 7 snörpvadar i bruk. Allteftersom
snörpvadsfisket utvecklats, har redskapet tilltagit i
storlek. Den första snörpvaden var 160 famnar lång och
50 alnar djup och kostade 1,800 kr. En modern snörpvad
(jfr fig. 2) i Bohuslän är vanligen 250 famnar lång
och 140--150 alnar djup och kostar under vanliga år
7,000 à 8,000 kr. Under snörpvadsfiskets första tid
använde man små öppna båtar, hvarmed vadarna roddes
ut. Snart började man dock använda äfven segel vid
vadens utkastande, men vid stiltje var man alltjämt
hänvisad till årorna. Då vadarna tilltogo i storlek,
blefvo också vadbåtarna större. Det torde emellertid
få anses som säkert, att sillfisket med snörpvad
aldrig hade nått sin nuv. storartade ståndpunkt, om
ej motorer kommit till användning i snörpvadsfiskets
tjänst. 1904 insattes den första motorn i en
vadbåt. Den hade en styrka af 8 hkr. Nu var också
möjligheten gifven att göra vadarna ännu större än
förut. Det går ej blott lätt och snabbt att med
tillhjälp af motor kasta ut vaden, hvilket är af
större vikt för att kunna fånga sillen, utan man
använder äfven motorvinschen till vadens
Fig. 2. Sillfiske med snörpvad vid Västkusten:
vaden halas in på vadbåten.
hopsnörpning. Ännu några år efter motorernas införande
begagnade man emellertid öppna vadbåtar, hvilket
medförde betydande olägenheter. Nästa stora steg
i snörpvadsfiskets utveckling bildades därför
af öfvergången till däckade vadbåtar, uti hvilka
fiskarna kunde bo under fisketiden. Detta skedde
först 1909. Numera användas endast däckade motorbåtar
(se fig. 1 o. 2), och dessa ha antagit ganska stora
dimensioner. Vadbåtarna äro nu vanligen 45--50 fot
långa öfver stäf, äro försedda med
15 à 30 hkr motor och kosta 8,000--15,000 kr. För
sillfisket bilda fiskarna s. k. vadlag af
15--16 personer. Den skickligaste och
intelligentaste af dem utses till förman eller
"vadbruse". För att föra den fångade sillen i
land medför hvarje vadlag en särskild följebåt af
ungefär samma storlek som vadbåten. Ett tidsenligt
utrustadt snörpvadlag är försedt med en
vad, en vadbåt, en följebåt samt en mindre
julle, som används hufvudsakligen vid känningen
efter sillen. Denna utrustning representerar ett
värde af omkr. 20,000--30,000 kr. Så utrustade,
kunna fiskarna också ta sillen långt ute på öppna
hafvet, äfven i ganska hårdt väder.
För att finna sillen användes under snörpvadsfiskets
första tid endast lodlina. Från den nämnda jullen,
kännbåten, släpas lodlinan genom vattnet; då linan
går genom ett sillstim, känner man, när sillarna stöta
mot lodet. Under 1890-talet lärde man sig också märka
sillen på s. k. skott, d. v. s. på de små gasblåsor,
som stiga upp mot vattenytan, där ett sillstim
uppehåller sig. Att känna med lodlinan förblef dock
det mest använda sättet. Detta undergick vintern
1909--10 en viktig förändring. Dittills hade man till
lodlina användt ett vanligt snöre. Nu började man i
stället använda fin koppartråd, och det visade sig,
att man därmed kunde känna sillen bättre, särskildt
om den stod djupt. Numera används endast fin tråd af
koppar eller mässing. Sedan 1904 har vadsillfisket
bedrifvits så godt som uteslutande i öppna hafvet i
Kattegatt och Skagerak. Det har också börjat allt
tidigare på hösten, samtidigt som det dragit sig
längre
