söderut i Kattegatt. 1915 började det 2 sept. vid Koppargrund, strax s. om Læsö. Från början af sept. till midten af dec. bedrefs det s. och n. om Anholt vid Koppargrund och östsidan af Læsö, vid Nidingen och uppemot Tistlarna. Sedermera under vintern pågick snörpvadsfisket utanför Vinga, Hamneskär, Måseskär och Hållö. Mot slutet af fiskesäsongen i mars månad fiskades n. och v. om Skagen. Ungefär detta förlopp har vadsillfisket haft de senaste vintrarna. En del småsill har fångats äfven inomskärs med landvadar. Fångsterna vid ett snörpvadskast växla till storleken. Fångster om 200--300 hl. äro vanliga. Den största kända fångsten i ett kast torde vara 1,440 hl. Ofta misslyckas också kasten fullständigt. Och ej sällan fastnar vaden i bottnen och kommer upp sönderrifven eller med stora stycken borta. Vid gynnsam väderlek kunna dagsfångsterna bli ganska stora. En sammanlagd dagsfångst på 40,000--60,000 hl. är ej så sällsynt. Under höstmånaderna försiggår fisket under dagen, men senare på vintern mest om natten. Sillen går då högre upp i vattnet och nås lättare med vadarna. Efter en god fiskedag finner man vid sillpackningsplatserna på aftonen och natten ett arbete under feberaktig brådska. Sillen lossas och packas i lådor. Hvar och en har härvid sitt bestämda arbete alltifrån sillens ösande i hektolitermåttet till lådornas igenspikande. Det gäller att så fort som möjligt få sillen lastad ombord på de väntande lastångarna, som skola föra den till England eller Tyskland. En stor del sprids äfven med järnvägarna till olika platser inom landet. Öfversikt öfver fångsten vid vadsillfisket och dess värde de sista 5 säsongerna: <table> <td>1911--12 <td r>663,905 <td c>hl. <td r> 2,782,280 <td c>kr. <td>1912--13 <td r>663,461 <td c>» <td r> 3,600,070 <td c>» <td>1913--14 <td r>375,404 <td c>» <td r> 3,165,122 <td c>» <td>1914--15 <td r>404,447 <td c>» <td r> 3,025,000 <td c>» <td>1915--16 <td r>427,660 <td c>» <td r>12,339,640 <td c>» </table> Den stora afkastningen af sista säsongens fångst beror på de under Världskriget rådande ovanligt höga prisen. Sedan 1909 har sillfisket på västkusten bedrifvits äfven med trål, och detta fiske tilltog ganska starkt. Under jan.--mars utgör sillen numera hufvudmassan i trålarnas fångster. Vintrarna 1914--15 och 1915--16 fångades med trål resp. 139,395 och 125,800 hl. Dessa båda vintrar ha 58 ångtrålare deltagit i detta fiske, hvarjämte äfven en del motorbåtar på senvintern efter vadfiskets slut bruka egna sig åt sillfiske med trål. I början af 1880-talet infördes sillfiske med drifgarn till västkusten från Skåne. Det försiggick på hösten i aug.--okt. i öppna sjön utanför kusten från Anholt upp till Hållö. Rikligast var detta fiske 1906, då det till västkusten inbragte 608,341 kr. Därefter har drifgarnsfisket starkt aftagit på västkusten och är nu blott för fiskarna i Halland af större betydelse. Utom vid ångtrålfiske, där fartyg och redskap i regel egas af rederier, bedrifves allt sillfiske i Sverige kooperativt. I regel äro alla medlemmarna i ett vadlag delegare i redskap och båtar, och alla åtnjuta lika stor del i förtjänsten. Ej ens förmannen, som utför det maktpåliggande uppdraget att känna efter sillen och beordrar vadens utkastande, får större lott i fisket än de öfriga. Alla äro likställda, alla äro fullt fria arbetare, som ensamma njuta frukterna af det sträfsamma arbetet. Sedan viss del af den gemensamma förtjänsten afdragits till driftkostnader, underhåll af utrustningen och till afbetalningar på densamma, delas resten lika mellan vadlagets medlemmar. Denna jämnställdhet i arbetet och förtjänsten har säkerligen också mycket bidragit till sillfiskets utveckling. Den har sporrat fiskarna till ökad företagsamhet och intensivt arbete. Sedan 1906 ha svenskarna årligen fiskat sill äfven vid Island med snörpvadar. Det norska sillfisket bedrifves längs hela kusten, i fjordarna, i skärgården och på öppna hafvet utanför kusten. Efter sillens beskaffenhet skiljer man på småsillfiske (längs kusten, men i tilltagande betydelse norrut), fetsillfiske (hufvudsakligast i sept. och utöfver hösten till alldeles öfvervägande del på sträckan från Trondhjemsfjorden till Tromsö amt), storsillfiske (under nov.--jan. utanför Söndre Trondhjems och Romsdals amt) och vårsillfiske (under jan.--april, hufvudsakligen på Västlandet, mest koncentreradt till trakten af Haugesund). Med undantag af att vissa fjordraser finnas, tillhöra de olika sorterna samma sillras. De skilda benämningarna afse olika stadier i sillens utveckling. Fetsillen är ännu ej fullt utväxt, har små rom- och mjölkesäckar samt hög fetthalt. Storsillen är fullsill med ännu ej mogna könsorgan. Vårsillen är i eller nära lek mager. Vid vadfiske, som förekommer längs hela kusten, men är viktigast för vårsillfisket, göras ofta med landvadar stora sillstäng på 8,000--10,000, ja upp till 18,000 hl. sill. På senare åren har snörpvaden kommit i bruk vid vårsillfisket och såväl sätt- som drifgarn användas vid detta fiske. Drifgarnsfisket har dock sin största betydelse för stor- och fetsillfiskena, och det bedrifves såväl med segelfartyg som med ång- och motorfartyg. Norrmännen delta ock under sommaren i sillfisket vid Island med drifgarn och snörpvadar och, ehuru i ringa utsträckning, i sillfisket med drifgarn i Nordsjön. Sillfiskets afkastning framgår af följande siffror för 1913: <table> <td>Vårsill <td r>1,534,094 <td c>hl. <td r> 3,498,169 <td c>kr. <td>Storsill <td r> 428,912 <td c>» <td r> 3,842,896 <td c>» <td>Fetsill <td r> 278,081 <td c>» <td r> 2,586,470 <td c>» <td>Småsill <td r> 502,731 <td c>» <td r> 1,865,140 <td c>» <td>Nordsjösill <td r> 18,108 <td c>» <td r> 199,275 <td c>» <td>Islandssill <td r> 137,462 <td c>» <td r> 1,385,099 <td c>» <td r>Summa <td r>2,899,388 <td c>hl. <td r>13,377,049 <td c>kr. </table> All Islands- och Nordsjösill är saltad. Af vår-, stor- och fetsill saltades s. å. resp. 361,500 hl., 294,375 hl. och 106,284 tunnor. S. å. deltogo i vårsillfisket 17,015, i storsillfisket 4,000 och i fetsillfisket 17,132 personer. Världens största sillfiske försiggår emellertid i Nordsjön, och däri deltaga hufvudsakligen skottar, engelsmän, fransmän, holländare och tyskar. Detta bedrifves till allra största delen med drifgarn. Både segel- och ångfartyg användas, och på senare åren ha äfven motorfartyg kommit i bruk. Segelfartygen äro försedda med en liten ångmaskin för garnens inhalning. Garnen äro nämligen så stora, ofta 27