m. långa och 16 m. djupa, att de ej kunna tas in med handkraft. I hvarje länk användas 80--150 garn, som fästas utefter en grof tross. Garnfisket är mycket gammalt. För några år sedan började man dock att nyttja trål. Detta fiske har visserligen blifvit ganska betydande, men ännu 1912 utgjorde det blott 4,4 proc. af hela sillfångsten i Nordsjön. Fisket bedrifves hufvudsakligen i västra och södra delen af Nordsjön. Det pågår dock i maj på Skottlands västra och nordvästra kust. Därpå flyttar det till Storbritanniens östkust och drager under sommaren och hösten utmed Skottlands och Englands kust ned till sydligaste delen af Nordsjön. I juni och juli bedrifves det utanför Shetlandsöarnas och Skottlands östkust, i aug. också vid norra Englands kust. Under årets sista fyra månader tillhör det hufvudsakligen södra halfdelen af Nordsjön, i sept. från Tynefloden mot Doggerbank, i okt. från Doggerbank mot Lowestoft och Yarmouth samt i nov. och dec. mellan södra Englands och Hollands kuster. Under detta sillens successiva uppträdande längre söderut flytta fiskarna från den ena platsen till den andra. Skottar och engelsmän, som ha korta afstånd till fiskeplatserna, gå i land efter hvarje fångst och sälja sillen färsk, och den saltas och rökes i stor mängd. Holländarna göra långa fiskeresor och använda ofta större fiskefartyg. De medföra tunnor och salt och salta sillen ombord. De holländske fiskarna äro kända för att behandla sillen med särskild omsorg, och deras sill anses ock vara synnerligen god. Under första fisketiden bruka de stundom hemföra den då fångade sillen med särskilda snabbgående fartyg. Denna sill, som då benämnes jagersill, utgöres till stor del af istersill (jagermatjes). Det holländska sillfisket i Nordsjön är mycket gammalt. Tyskar och fransmän, som först under de senare årtiondena börjat deltaga i Nordsjöfisket, få också göra långa resor. De ha därför upptagit holländarnas metod för fiskets bedrifvande. Utom detta hafsfiske förekommer sillfiske under årets första fyra månader längs kusterna af Nordsjön i vikar och fjordar. Holländarna ha ett ganska betydande vårsillfiske i Zuiderzee. Fransmän idka från slutet af okt. till slutet af febr. sillfiske i Kanalen. På Skottlands väst- och nordvästkust fiskas rätt mycket sill i jan. och febr. med Stornoway som medelpunkt. Äfven Belgien deltar, ehuru ringa, i sillfisket i Nordsjön. Behållningen af sillfisket 1910 utgjorde för <table> <td>Skottland <td r>288,911,081 <td c>kg., <td r>28,697,544 <td c>kr. <td>England <td r>194,441,115 <td c>» <td r>26,473,230 <td c>» <td>Holland <td r> 87,410,753 <td c>» <td r>17,500,068 <td c>» <td>Tyskland <td r> 60,748,328 <td c>» <td r>10,259,280 <td c>» </table> Vid Island bedrifves numera ett mycket betydande sillfiske såväl inne i fjordarna med sättgarn och landvadar som till hafs med drifgarn och snörpvadar. Det är dock hufvudsakligen främmande nationer, som bedrifva detta fiske, särskildt engelsmän, norrmän, svenskar och tyskar. Största delen af sillen saltas, 1915 omkr. 300,000 tunnor. Sverige har hittills konsumerat den mesta islandssillen. -- Vid Canadas kuster förekommer ett betydande sillfiske, och äfven vid Förenta staternas nordöstra kust är sillen föremål för fiske. -- Japans sillfiske är ett af de största i världen. 1908 fångades där 100,239,340 kg. Som fångstredskap användas mest stora ryssjor, men äfven vadar och drifgarn. Fisket pågår under mars--maj efter vårsill och under dec.--jan. efter höstsill. Blott en mindre del af sillen används till människoföda. Hufvudmassan förarbetas till tran och guano. K. A. A-n. Sillgarn. Se Fiskredskap, sp. 449--450, och Sillfiske. Sillgrisslan, zool. Se Grisslesläktet. Sillguano. Se Fiskguano. Sillhofvet, en af Stockholms stad på grund af k. skrifvelse 7 sept. 1789 inrättad upplagsplats för "lakegods och sill" på Blasieholmens norra sida i det nedlagda skeppsvarfvet, indrogs enligt stadsfullmäktiges beslut 29 juni 1871 I. Sn. Sillhöfda, socken i Blekinge län, Medelstads härad. 10,056 har. 2,376 inv. (1915). Annex till Fridlefstad, Lunds stift, Medelstads kontrakt. Silliman [si^imon]. 1. Benjamin S., amerikansk naturforskare, f. 1779, d. 1864, professor vid Yale college i New Haven 1804-53, skref bl. a. Journal of travels in England, Holland and Scotland in 1805-06 (1810; 2:a uppl. 1820) samt A visit to Europé in 1851 (1853; 6:e uppl. 1858). Genom skrifter och föredrag verkade han f. ö. mycket för naturvetenskapernas utveckling i Amerika. Han utgaf 1818-45 (sedan 1838 i förening med S. 2) "American journal of science". Det af Bowen upptäckta mineralet sillimannit är uppkalladt efter honom. - 2. Benjamin S., den förres son, f. 1816, d. 1885, var 1837 assistent hos fadern, sedermera (1847) professor i kemi vid Sheffield school of science i New Haven, 1849 professor i medicinsk kemi i Louisville, Kentucky, och efterträdde slutligen sin fader (1854) som professor i kemi vid Yale college i New Haven. Han utgaf de mycket spridda läroböckerna First principles of che-mistry (1846) och First principles of physics (1858; 2:a uppl. 1861). S. anses vara konstruktör af den första petroleumlampan (jfr Lampa, sp. 970). 1838-45 utgaf han jämte fadern "American journal of science", och från 1845 till sin död stod han som en af hufvudredaktörerna för denna Amerikas främsta vetenskapliga tidskrift. 2. S. A-s. Sillimannit Bowen, mine-,., gulgråa eller bruna tradiga eller stängliga aggregat af sammansättningen A12 Si 05 och således i kemiskt hänseende öf-verensstämmande med andalusit och disten (cyanit). Liksom andalusiten är sillimanniten rombisk, men visar annan optisk orientering än denna, är optiskt positiv. Andalusit och sillimannit böra sålunda betecknas som heteromorfa. I Sverige är mineralet funnet i Västanå, Gällivare malmberg, i glimmer-skiffrar, gnejser o. s. v. A. Ilnpr. Sillkungen, zool. 1. Äfven kallad Sol fisk en, Petersfisken 1. Sankte Pers fisk. Se Sankte Pers fisk. - 2. Regalécus, fisk tillhörande fam. Trachypteridce (B a n d f i s k a r), ordn. Acanthopterygii (Taggfeningar). Kroppen är bandformig och naken. Ryggfenan är af kroppens längd, analfena saknas, stjärtfenan är rudimentär, och bukfenorna utgöras af långa trådar. Larverna äro försedda med ofantligt förlängda och till största delen af sin längd fria fenstrålar såväl i främre delen af ryggfenan som i bukfenorna, hvilken till största delen snart försvinnande utrustning antagligen är att betrakta som en balansapparat. Af en art, R. glesne, som kan nå en längd af nära 6