Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sillfiske ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Siilsläktet
538
i Östersjön (se Strömming), i Nordsjön, rundt
Storbritanniens kuster, vid Färöarna, Island,
Grönlands sydvästkust och vid Nord-Amerikas
östkust. Äfven Japans sill anses tillhöra samma art,
men om sillen vid Nord-Amerikas västkust också tillhör
denna art, är ännu oafgjordt. Sillen uppträder i flera
olika raser. Det är dock ofta svårt att skilja dem
åt med säkra karaktärer. Det har emellertid lyckats
professor F. Heincke (se hans "Natur-geschichte des
herings", 1898) att genom grundliga studier af sill
från skilda områden finna en metod att karakterisera
ett flertal raser. Han undersöker flera egenskaper
hos ett stort antal sillar och kan på det sättet
skilja raserna åt. De för detta ändamål viktigaste
egenskaperna äro antalet ryggkotor, ordningsnumret
för den främsta kota, som har sluten hämalbåge, och
antalet kölade fjäll bakom bukfenorna. Antalet kotor
växlar betydligt hos samma ras, men på olika sätt hos
olika raser, så att medelantalet blir olika. Detsamma
är förhållandet med andra egenskaper. Raserna
skola enligt denna metod alltid kunna skiljas
åt med någon eller några egenskaper. Utom dessa
anatomiska karaktärer är fortplantningstiden af vikt
för bestämmandet af sillraserna. Sillen leker på
mycket olika tider. Man brukar skilja mellan vår-
och höstlekande raser. Som viktiga, rasegenskaper
tillkomma också storleken och tillväxtsättet. När
det gäller att använda storleken som rasegenskap,
får man emellertid taga hänsvn till de undersökta
exemplarens ålder och jämföra lika gamla sillar. Det
har nämligen visat sisr, att storleken hos fiskar
ofta är en mycket väsentlig och konstant karaktär. -
Sillens åldfT kan man bestämma på fjällen, ungefär
såsom man på ett träd kan bestämma dess ålder genom
att räkna stammens års-ringar. Vid svag förstoring
finner man på fjällen omväxlande breda och smala
koncentriska ringar, som beteckna sillens tillväxt
under sommar och vinter. Under sommaren är tillväxten
stark, och då bildas en bred zon, under vintern är
tillväxten svag eller afstannad, och då uppstår en
smal vin-terring. Man erhåller sillens ålder genom
att räkna
Fig. 2. Förstoradt fjäll af en 7 år gammal sill,
fångad
utanför Göteborg i jan. 1916. Sju vinterringar,
den sista
i kanten.
antalet vinterringar på fjällen (se fig. 2). Genom
att jämföra de olika sommarzonernas (särskildt
centralfältets) bredd hos olika raser finner man också
olikheter, som kunna användas för karakterisering af
raserna. Sommarzonernas bredd är
nämligen ett uttryck för olika tillväxtsätt. Genom
dessa olika karaktärer kan man urskilja ganska många
raser, hvaraf några må nämnas. Den s. k. bohuslänska
vintersillen leker på hösten på bankarna vid Jyllands
västkust (enl. Heincke) och kommer efter leken in mot
vår västkust, där den infångas med snörpvadar i stor
mängd i dec., jan. och febr. Därefter går den tillbaka
västerut. Antalet kotor i medeltal 56,5, litet
centralfält på fjällen. Kattegatts höstsill leker på
hösten vid Lsesö och Koppargrund ("Kop-pargrundssill")
samt ned mot Anholt, hvarest den fångas med garn och
snörpvadar hufvudsakligen i aug.-nov. Efter leken
synes den draga sig bort från Kattegatt till Skagerak
för att nästa höst återkomma. Antalet kotor hos denna
ras i medeltal 56,5, stort centralfält. Kattegatts v
å r s i 11 leker på våren vid Anholt och Koppargrund
och lämnar af allt att döma ej Kattegatt. Den fångas
höst och vår med drifgarn och snörpvadar. Antalet
kotor i genomsnitt 55,s, centralfältet litet. Denna
ras är ganska småväxt. Under det att medellängden
hos individer af den vid sex års ålder är 23,s cm.,
är den hos bohuslänska vintersillen vid samma ålder
25,o cm. De nu nämnda raserna utgöra hufvudmängden
af sillfångsterna på svenska västkusten. I Öresund
och södra Östersjön uppträda andra sillraser, och
strömmingen (se d. o.) är att betrakta som en grupp
raser af, sillen. Längs Norges västkust förekommer
en storväxt ras med 57,e kotor i medeltal. Den har
olika namn under olika stadier af sitt lif. Den leker
i febr.-april vid Norges sydvästliga kust, kallas då
vårsill och ger upphof till rikt fiske. Sillynglet
sprides med hafsströmmarna norrut längs kusten. I
nordliga Norge fångas den som småsill (intill 19
cm. låns:) och fetsill (19- 26 cm. lång). Båda
benämningarna afse omogen sill; den senare har
rikligt med ister och är mycket fet. Allteftersom
denna sill närmar sig fortplantningsstadiet, drager
den sig längre söderut och fångas först som storsill
(27-32 cm. lång) i nov. -dec. utanför Romsdals och
Söndre Trondhjems amt för att på eftervintern fångas
som vårsill ännu längre söderut. En annan storväxt
ras är i s-1 a n d s s i 11 e n. Vidare må nämnas den
skotska sillen, som leker under hösten särskildt på
Doggerbank och ger upphof till de stora skotska och
holländska sillfiskena, ocn södra Nordsjöns höstsill,
som är föremål för det stora engelska sillfisket
under okt.-dec. särskildt utanför Lowestoft och
Yarmouth. Det finnes flera andra raser både i
öppna hafvet och i fjordarna, ehuru man ej har
säkra karaktärer för dem alla. Så finns en småväxt
vårsillras i Idefjorden. Trond-hjemsfjorden har en
egen sillras o. s. v. I allmänhet torde man kunna
säga, att de höstlekande raserna tillhöra öppna hafvet
och vårsillraserna mera kustområdena På senare år
har man genom åldersbestämningar i stor skala kunnat
jämföra de olika årsklasserna inom olika sillraser
med hvarandra (se J. Hjort, "Vekslingerne i de store
fiskerier", 1914). Det har därvid visat sig, att vissa
årsklasser äro mycket rikligare än andra. Så har af
norska sillen 1904 års klass varit ovanligt riklig
och 1909-15 till hufvudsaklig del uppburit hela det
norska sillfisket (77 proc. af hela vårsillfång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
