Siilsläktet 538 i Östersjön (se Strömming), i Nordsjön, rundt Storbritanniens kuster, vid Färöarna, Island, Grönlands sydvästkust och vid Nord-Amerikas östkust. Äfven Japans sill anses tillhöra samma art, men om sillen vid Nord-Amerikas västkust också tillhör denna art, är ännu oafgjordt. Sillen uppträder i flera olika raser. Det är dock ofta svårt att skilja dem åt med säkra karaktärer. Det har emellertid lyckats professor F. Heincke (se hans "Natur-geschichte des herings", 1898) att genom grundliga studier af sill från skilda områden finna en metod att karakterisera ett flertal raser. Han undersöker flera egenskaper hos ett stort antal sillar och kan på det sättet skilja raserna åt. De för detta ändamål viktigaste egenskaperna äro antalet ryggkotor, ordningsnumret för den främsta kota, som har sluten hämalbåge, och antalet kölade fjäll bakom bukfenorna. Antalet kotor växlar betydligt hos samma ras, men på olika sätt hos olika raser, så att medelantalet blir olika. Detsamma är förhållandet med andra egenskaper. Raserna skola enligt denna metod alltid kunna skiljas åt med någon eller några egenskaper. Utom dessa anatomiska karaktärer är fortplantningstiden af vikt för bestämmandet af sillraserna. Sillen leker på mycket olika tider. Man brukar skilja mellan vår- och höstlekande raser. Som viktiga, rasegenskaper tillkomma också storleken och tillväxtsättet. När det gäller att använda storleken som rasegenskap, får man emellertid taga hänsvn till de undersökta exemplarens ålder och jämföra lika gamla sillar. Det har nämligen visat sisr, att storleken hos fiskar ofta är en mycket väsentlig och konstant karaktär. - Sillens åldfT kan man bestämma på fjällen, ungefär såsom man på ett träd kan bestämma dess ålder genom att räkna stammens års-ringar. Vid svag förstoring finner man på fjällen omväxlande breda och smala koncentriska ringar, som beteckna sillens tillväxt under sommar och vinter. Under sommaren är tillväxten stark, och då bildas en bred zon, under vintern är tillväxten svag eller afstannad, och då uppstår en smal vin-terring. Man erhåller sillens ålder genom att räkna Fig. 2. Förstoradt fjäll af en 7 år gammal sill, fångad utanför Göteborg i jan. 1916. Sju vinterringar, den sista i kanten. antalet vinterringar på fjällen (se fig. 2). Genom att jämföra de olika sommarzonernas (särskildt centralfältets) bredd hos olika raser finner man också olikheter, som kunna användas för karakterisering af raserna. Sommarzonernas bredd är nämligen ett uttryck för olika tillväxtsätt. Genom dessa olika karaktärer kan man urskilja ganska många raser, hvaraf några må nämnas. Den s. k. bohuslänska vintersillen leker på hösten på bankarna vid Jyllands västkust (enl. Heincke) och kommer efter leken in mot vår västkust, där den infångas med snörpvadar i stor mängd i dec., jan. och febr. Därefter går den tillbaka västerut. Antalet kotor i medeltal 56,5, litet centralfält på fjällen. Kattegatts höstsill leker på hösten vid Lsesö och Koppargrund ("Kop-pargrundssill") samt ned mot Anholt, hvarest den fångas med garn och snörpvadar hufvudsakligen i aug.-nov. Efter leken synes den draga sig bort från Kattegatt till Skagerak för att nästa höst återkomma. Antalet kotor hos denna ras i medeltal 56,5, stort centralfält. Kattegatts v å r s i 11 leker på våren vid Anholt och Koppargrund och lämnar af allt att döma ej Kattegatt. Den fångas höst och vår med drifgarn och snörpvadar. Antalet kotor i genomsnitt 55,s, centralfältet litet. Denna ras är ganska småväxt. Under det att medellängden hos individer af den vid sex års ålder är 23,s cm., är den hos bohuslänska vintersillen vid samma ålder 25,o cm. De nu nämnda raserna utgöra hufvudmängden af sillfångsterna på svenska västkusten. I Öresund och södra Östersjön uppträda andra sillraser, och strömmingen (se d. o.) är att betrakta som en grupp raser af, sillen. Längs Norges västkust förekommer en storväxt ras med 57,e kotor i medeltal. Den har olika namn under olika stadier af sitt lif. Den leker i febr.-april vid Norges sydvästliga kust, kallas då vårsill och ger upphof till rikt fiske. Sillynglet sprides med hafsströmmarna norrut längs kusten. I nordliga Norge fångas den som småsill (intill 19 cm. låns:) och fetsill (19- 26 cm. lång). Båda benämningarna afse omogen sill; den senare har rikligt med ister och är mycket fet. Allteftersom denna sill närmar sig fortplantningsstadiet, drager den sig längre söderut och fångas först som storsill (27-32 cm. lång) i nov. -dec. utanför Romsdals och Söndre Trondhjems amt för att på eftervintern fångas som vårsill ännu längre söderut. En annan storväxt ras är i s-1 a n d s s i 11 e n. Vidare må nämnas den skotska sillen, som leker under hösten särskildt på Doggerbank och ger upphof till de stora skotska och holländska sillfiskena, ocn södra Nordsjöns höstsill, som är föremål för det stora engelska sillfisket under okt.-dec. särskildt utanför Lowestoft och Yarmouth. Det finnes flera andra raser både i öppna hafvet och i fjordarna, ehuru man ej har säkra karaktärer för dem alla. Så finns en småväxt vårsillras i Idefjorden. Trond-hjemsfjorden har en egen sillras o. s. v. I allmänhet torde man kunna säga, att de höstlekande raserna tillhöra öppna hafvet och vårsillraserna mera kustområdena På senare år har man genom åldersbestämningar i stor skala kunnat jämföra de olika årsklasserna inom olika sillraser med hvarandra (se J. Hjort, "Vekslingerne i de store fiskerier", 1914). Det har därvid visat sig, att vissa årsklasser äro mycket rikligare än andra. Så har af norska sillen 1904 års klass varit ovanligt riklig och 1909-15 till hufvudsaklig del uppburit hela det norska sillfisket (77 proc. af hela vårsillfång-