539 Sillsläktet 540 sten 1910). Den har ock varit så stark i Kattegatts höstsill, att den ännu 1914 och 1915 gjorde sig starkt gällande i fångsterna. Så har där varit fallet äfven med 1910 års klass (66,4 proc. 1914 och 57,7 proc. 1915 af fångsterna). 1915 började äfven 3-åringar göra sig märkbart gällande. (Fig. 3 visar de olika årsklassernas riklighet i proc. i 11 12 år Fig. 3. Diagram, visande de olika årsklassernas procentuella riklighet i sillfångsterna 1914-15 i Kattegatt. ------ Vadsill från Anliolt nov. dec. 1914. ------ » » » okt. nov. 1915. Kattegattfångsterna 1914-15.) Hafvets produktionsförmåga af sill är således bevisligen olika stark olika år. Man kan äfven påvisa ett samband emellan rikliga årsklasser och ett rikligt sillfiske. Detta förhållande är af särskildt stort intresse, då det gäller att förklara de stora växlingarna i sillfisket. Dessa äro särskildt framträdande i det bohuslänska sillfisket (se Sillfiske). Yid tidigare försök att förklara dessa växlingar har man antagit, att sillen företagit långa vandringar, ända till nordliga delen af Atlantiska hafvet. Sedan man lyckats påvisa förekomsten af lokala raser med tämligen begränsade utbredningsområden, har man dock måst öfverge denna teori. Sedermera införde de svenske hydrograferna G. Ekman och 0. Pettersson ett nytt betydelsefullt moment till förklaringen af sillfiskets växlingar, nämligen de hydrografiska förhållandena. Så ha de visat, att den bohuslänska vintersillens uppträdande inomskärs står i samband med förekomsten af det s. k. bankvattnet med en salthalt af 30-33 pro mille och en temperatur af 4-8° C. Sedermera har Pettersson uppvisat, att bankvattnet tränger in mot vår västkust i form af undervattensvågor, och sökt visa, att sillen med dessa undervattensvågor stötes in till våra farvatten. Att vissa hydrografiska förhåll inden utgöra en nödvändig förutsättning för sillens uppträdande, torde få anses som säkert, men de äro ej tillräckliga för att förklara sillens växlande förekomst vid våra kuster. Den viktigaste förutsättningen för ett godt sillfiske hos oss är ju, att det finns riklig tillgång på sill af de raser, som tillhöra vårt hafsområde. Växlingarna i årsklassernas riklighet medföra växlingar i silltillgången och därmed också i sillfisket. Därför ha de senaste årens undersökningar kastat nytt ljus öfver de stora och svårlösta problem, som röra sillen och sillfisket. F. n. ser det ut, som om man närmast skulle kunna söka orsakerna till sillfiskets växlingar i de olika årsklassernas växlande styrka. - Sillen är en sällskaplig fisk, som lefver i stim. Den simmar både alldeles uppe i vattenytan och på ganska stort djup, ej sällan alldeles invid bottnen. Sillens föda består hufvudsakligen af små planktondjur, norska fiskares åt, svenska fiskares ganeskar. Norrmännen skilja mellan "röd-åt" (se Copepode ), "gulåt" (annelidlarver) och "svartåt" (mollusklarver och små vingsnäckor). Om sillen innehåller mycket svartåt, är den otjänlig till saltning. I Norge brukar man därför hålla sådan sill någon tid i noten, innan den upptages,, så att födan hinner smältas F. ö. lefver sillen äfven af något större kräftdjur, särskildt klyf-fotingar. Stundom förtär den äfven små fiskar (Gobius) och ungar af sill och tobis - Sillens lek försiggår helt nära bottnen, och romkornen klibba fast på grus, stenar och alger (Laminaria). Den efter en vecka till några veckor (beroende på temperaturen) kläckta sillungen är till formen mycket långsträckt (5-8 mm. lång) och glasklar. Yid omkr. 5 cm. längd får den fjäll och antar sillens utseende. Den utlekta sillen, s. k. tomsill, ar mycket mager. Den äter sig dock snart fet igen och är till kvaliteten bäst, innan könsorganen åter hunnit starkare utveckla sig, och kallas då ofta slosill. Sill med utvecklade rom- och mjölkesäckar kallas full- 1. inmatsill. Innan den nått lekstadiet, är den fet och af god kvalitet, men då den uppnått detta, har den blifvit mager och är ej afsevärdt bättre än tomsillen. Synnerligen god är den ännu omogna sillen med svagt utvecklade könsorgan. Den är rikligt försedd med fett eller ister och kallas ofta ister sill. Skarpsillen 1. hvassbuken, Clupea sprattus L. (fig. 4), saknar åsar på gällocken och Fig. 4. Skarpsill 1. hvassbuk, Clupea sprättas (inlagd i burkar går den under namnet ansjovis). har i regel ej tänder på plogbenet. Kyggkotornas antal är 46-50. Bukfenorna äro fästa framom eller under ryggfenans främre kant. Bukfjällen äro starkt kölade och göra därigenom bukkanten betydligt skarpare än hos sillen. Skarpsillen är allmän i Nordsjön och Östersjön, den finns i hela Finska viken och går i Bottniska viken upp till 65° n. br.; på Europas västkust går den i n. till Lofoten och i s ungefär till Garonnes mynning; den är vanlig vid Färöarna, men det är osäkert, om den finns vid Island; på västsidan af Atlantiska hafvet är den ej påträffad, men skall enligt A. Giinther finnas vid Tasmanien. Skarp-