sillen påminner i sitt lefnadssätt mycket om sillen och bildar liksom denna talrika raser. Rommen fäster sig dock ej vid bottnen, utan är flytande. Skarpsillen är i de olika länderna föremål för lönande fisken. På Sveriges västkust fångas den med land- och snörpvadar under sept.-jan. Den inlägges med kryddor i bleckburkar och går i handeln under det oriktiga namnet ansjovis, hvilket eg. tillkommer en vid Sveriges kuster ganska sällsynt sillfisk (se om denna Ansjovis). Förr brukade man i Bohuslän salta skarpsill, s. k. brisling, hvilket är det norska ordet för skarpsill. Yngel af skarpsill och äfven af sill, erhållet i mynningen af Thamesfloden, benämnes whitebait. Det anses för en läckerhet af den betydelse, att den fått ge namnet åt en af den engelska ministären årligen gifven fest ("whitebait dinner"). Sardinen l. pilcharden, Clupea pilchardus Walb. (fig. 5), har tydliga strålformiga

Fig. 5. Sardin (Clupea pilchardus}. åsar på gällocken och 28-30 fjäll i raden längs kroppssidans midt. Den är sällsynt vid Skandinaviens västra kuster, men förekommer rikligt i Engelska kanalen, vid Frankrikes och Portugals kuster och i Medelhafvet, där den öfverallt är föremål för ymnigt fiske. För export kokas sardiner i olja och inläggas jämte denna i hermetiskt slutna bleckdosor. Enligt uppgift utföras årligen ensamt från Frankrike öfver 10 mill. dosor, innehållande omkr. 200 mill. inlagda sardiner. I Japan finns en sardin, Clupea melanosticta Schlag., som ger upphof till mycket rikt fiske. Majfisken, Clupea alosa (Cuv.), och stamsillen l. staksillen, Clupea finta (Cuv.), hvilka sammanföras äfven till undersläktet Alosa, stå hvarandra mycket nära och sammanföras stundom till en art. Den förra har dock 70-80 fjäll i raden längs kroppssidans midt, den senare blott 60-65. Båda ha tydliga strålformiga åsar på gällocken. De äro hos oss ganska sällsynta. Majfisken har i några få ex. påträffats vid Strömstad och i Dalälfven. Stamsillen har fångats oftare på vår västkust. Båda formerna gå upp i floder för att leka. K. A. A-n. Silltunna är det vanliga förvarings- och transportkärlet för salt sill. Förr användes den äfven för mätning af färsk sill. Den svenska silltunnan för mätning af färsk sill höll enligt 1766 års fiskeristadga 48 kannor (125,62 l.), enligt 1774 års reglemente för bohuslänska hafsfisket 63 kannor (164,87 l.) och enligt 1786 års särskilda förordning därom 80 kannor (209,36 l.). Nu mätes färsk sill i Sverige med hektolitermått och i Norge med maal, rymmande 150 l. I Skottland mätes den färska sillen med korgar, som hålla en fjärdedel af ett i båda ändar öppet tunnmått, benämndt cran och rymmande 37 1/2 imperial gallons (170,38 l.). -- Den svenska silltunnan för saltad sill skulle enligt 1766 års fiskeristadga hålla 48 kannor (125,62 l.), men 1843 lämnades tillåtelse att i Bohuslän använda äfven den mindre norska tunnan för saltning af sill. Genom 1865 års stadga om mått och vikt upphäfdes emellertid den äldre lagstiftningen om silltunnans storlek, så att hvar och en kan använda den storlek å sina tunnor han för godt finner. Genom förordningen 22 dec. 1886 medges visserligen åt den sådant önskar att få kröna silltunnor af både norsk och skotsk storlek, men naturligtvis begagnar sig ingen däraf. Den norska silltunnan höll före metersystemets införande 120 potter (115,8 l.), men skall nu enligt lag af 23 maj 1913 rymma 114 l. Den skotska silltunnan skall rymma 26 2/3 imperial gallons (121,16 l.). samt vara förfärdigad af minst 1/2 tum (12,7 mm.) tjockt virke och starkt bandad med trä- eller järnband, allt enligt särskilda bestämmelser, som strängt tillämpas, så att undermåliga eller för svaga tunnor konfiskeras. I Holland höll silltunnan förut 125 l. men numera blott 120 l., ehuru detta endast på grund af gängse bruk, då den äldre lagstiftningen om silltunnornas storlek och beskaffenhet upphäfts. Den tyska silltunnan rymmer 113-115 l. A. V. L.* Sillvrakning, offentlig granskning, som afser att utröna, huruvida sill, saltad i tunnor, är af behörig beskaffenhet, och att med vissa märken å tunnorna ange denna beskaffenhet. Ordet vräka l. vraka betyder eg. göra till vrak, förkasta, afskilja såsom odugligt, men har af sistnämnda betydelse erhållit den afledda bemärkelsen af godkänna, sedan det förkastliga (det vrakade) afskilts, eller afsortera uti skilda slag med hänsyn till beskaffenheten och värdet som handelsvara. Vraksill betyder sålunda ej godkännbar eller vid offentlig granskning underkänd sill (eller utskottssill), då med vräkt eller vrakad sill däremot menas offentligen undersökt samt till sort och beskaffenhet bestämd sill. -- Bruket att låta vraka saltad sill är ganska gammalt, ehuru vrakningen väl i förstone egde rum i de sillköpande städerna och afsåg att skydda köparen; men anlitades sedermera äfven af producenterna, i afsikt att erhålla ett afsättningen underlättande offentligt märke å silltunnorna, som utvisade varans beskaffenhet. Den äldre svenska sillfiskelagstiftningen från 1666 och 1754 påbjöd enligt holländskt föredöme äfven vrakning af sistnämnda slag, men 1774 begränsades densamma till allenast den sill, som fångats "efter holländska sättet". I Holland kvarstod ock den tvungna (obligatoriska) vrakningen för det s. k. "stora" fiskets sill intill slutet af 1857, då den gjordes valfri (fakultativ), hvarefter den 1878 h. o. h. afskaffades. Sin största betydelse har den offentliga sillvrakningen ernått i Skottland därigenom, att de vid densamma åsatta märkena vunnit ett sådant förtroende i marknaden, att de onödiggjorde den förut öfliga vrakningen uti importhamnarna och att den med dem stämplade sillen kunnat gå hand ur hand som en kurant vara utan vidare undersökning. Den skotska sillvrakningen afsåg urspr. ett offentligt godkännande för utbekommande af de stora premier, med hvilka man 1809--30 sökte uppmuntra skotska sillfisket och som 1815--26 utbetaltes med 4 shillings (= 3 kr. 60 öre) för tunnan. Därefter bestods vrakningen som en kostnadsfri förmån åt salteriidkarna intill