Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sillsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Siilyon-Silphidae
544
1859; från och med detta år erläggas för vrakningen
af en tunna sill 4 pence (= 30 öre). Vrakningen
är valfri, men anlitas mycket och bibehålies
fördenskull äfven, trots att densamma anses strida
mot frihandelsgrundsatserna och häftigt bekämpats af
särskildt de större salterifirmorna, som hålla sina
egna märken för tillräckliga. Hufvudförtjänsten hos
den skotska sillvrakningen är, att den åstadkommit
en ovanligt likformig och jämn handelsvara af
den skotska saltade sillen samt underlättar för
nybörjare inom salterinäringen att arbeta sig upp
och hindrar de äldre och större firmorna från att
i någon nämnvärd grad skaffa sig ett slags faktiskt
monopol å skotska sillexporten. Sillvrakningen har
vidare utrotat all icke yrkesmässig sillsaltning
i Skottland. Äfven i Norge finnas utförliga
lagbestämmelser om frivillig sillvrakning,
och offentliga sillvrakare äro tillsatta.
A. V. L.*
Sillyon, forntida bergsstad i Pamfylien, på en
plats ö. om Kestros, med ruiner af hus, teater, port,
stadion. De där funna inskrifterna tillhöra mestadels
romartiden. J- C.
Sillön, Stora och Lilla. Se Möja.
Silo (sp.) betecknar urspr, en i ett torrt jordlager
anlagd grop eller källare till bevarande af otorkad
säd eller grönfoder (se Pressfoder), men används
äfven för betecknande af djupa schakt i sädesmagasin,
silohus (se Lagerhus).
Silo (den nu förfallna byn Selun, omkr. 15 km. s. om
Nablus) var en ort inom Josefs stamland, där arken
till en tid stod i en för den upprest helgedom,
vid hvilken Eli fungerade som präst och den unge
Samuel växte upp (l Sam. l-3). När arken förlorades
till filistéerna (l Sam. 4 ff.), förstörde dessa
förmodligen helgedomen (jfr Jer. 7: 12 ff.; 26:
6 ff.). E. S-e.
Siloa (hebr. siloah), Siloadammen, Siloakanalen. Se
Jerusalem, sp. 1366–67, och kartan samt fig. 11.
Siloainskriften, en fornhebreisk inskrift på den
ena väggen i Siloakanalen (se Jerusalem, sp.
1367), som torde härstamma från konung Hiskias
tid. Den upptäcktes 1880 af några badande gossar,
förvaras nu i Konstantinopel och utgafs 1899 af
Socin. Däri omtalas, hurusom arbetarna, som möttes
midt i kanalen, hörde ljudet af hvarandras hackor,
redan då det var tre alnar kvar att genombryta.
Därjämte bifogas uppgifter om kanalens
längd och den ofvanför befintliga klippans höjd.
Se Lidzbarski, "Handbuch der nordsemitischen
epigraphik" (1898).
K.V.Z.
Silohus. Se Silo.
Siloti [-lå-], Aleksandr, rysk pianist, f. 1863
nära Charkov, elev af N. Rubinstein, Tjajkovskij
och Liszt, tog 1885 initiativet till bildandet af
Lisztsällskapet i Leipzig, var 1886-90 professor
vid konservatoriet i Moskva och verkade 1901-04 som
dirigent där och i Petersburg. Han har vunnit rykte
som storvulen Liszt- och Chopinspelare.
Silow, Karl Kristian Adolf, militär, gymnast,
f. 25 maj 1846 i Malmö, blef 1868 underlöjtnant vid
Älfsborgs regemente, där han 1887 befordrades till
kapten och hvarifrån han 1899 erhöll afsked, samtidigt
utnämnd till major i armén. 1869-71 genomgick han
Gymnastiska centralinstitutet och besökte vintern
1871-72 gymnastiska läroinrättningar i Schweiz och Italien. Som
gymnastiklärare vid Kristianstads högre allmänna
läroverk 1872-83 fullkomnade han sin enastående
lärarbegåfning och sin förmåga att väcka och
underhålla ungdomens håg för kroppsöfningar. Han arbetade sig grundligt in i gymnastikens alla
detaljer, hvilka han som ingen af sina samtida
kom att behärska, och blef därigenom en viktig
föreningslänk mellan de gamla gymnastiska
traditionerna från Lingarnas dagar och en nyare
tids strömningar. Som gymnastiklärare vid Virginska
flickskolan i Kristianstad 1876-82 blef han i fråga
om den kvinnliga ungdomens kroppsliga uppfostran en
af de praktiske banbrytarna. 1883-1906 var S. lärare
i friskgymnastik vid Gymnastiska centralinstitutet,
af hvars direktion han sedan 1908 är led. Samtidigt
ledde han gymnastikundervisningen vid flera af
hufvudstadens goss- och flickskolor. Hans namn var
på det närmaste förknippadt med den gymnastiska
utvecklingen under denna tid. 1872 uppdrog K. M:t
åt S. att deltaga i utarbetande af gymnastik-
och bajonettfäktningsreglementen för armén och
flottan, vid hvilket arbetes utförande under loppet
af 10 år S. var som föredragande den egentlige
författaren. Detta arbete har, hvad särskildt
rörelsebeskrifningar, terminologi och figurer
beträffar, ett beståndande värde. Han var sakkunnig i
1890 års läroverkskommitté i frågor rörande gymnastik,
vapen- och militäröfningar. 1893 utgaf S. tills, med
direktör 0. Salomon ett planschverk med text öfver
kroppsställningar vid svensk pedagogisk snickerislöjd,
och i tidskriftsartiklar har han framlagt frukter
af sin stora erfarenhet i fråga om fysisk uppfostran
m. m. Han har förenklat och förbättrat gymnastiksalars
anordning och inredning; man behöfver blott påminna
om de s. k. Silowska golfbommarna, hvilkas förnämsta
fördel är att hastigt kunna framskaffas och borttagas,
äfven af de minsta barnen. N. F. S.
Silpha, zool. Se Silphidae.
Silphidae, Asbaggar, zool., familj af medelstora
(9-35 mm.), breda, platta skalbaggar med utplattad,
skarpkantad halssköld, klubblika antenner,
5-ledade tarser och starkt utstående, kägelformiga
framfötter. De flesta hithörande arterna lefva
på as och utmärkas af utomordentligt fin lukt,
som tillåter dem att långväga ifrån vädra och
uppsöka döda djurkroppar. Till denna familj höra
dödgräfvarsläktet (se d. o.) och skinnarsläktet
(Silpha). Det senare afviker från det förra genom mera
långsträckt antennklubba samt vanligen äfven genom
baktill afrun-dade täckvingar, som dölja nästan hela
bakkroppen och äro försedda med upphöjda längsribbor,
ofta med tvärskrynkliga mellanrum. Af särskildt
intresse är, att bland de 14 svenska arterna ansenligt
olika näringsfång äro representerade. Afvikande från
de öfriga genom baktill afstötta täckvingar är den
största (15-25 mm.) arten, den helsvarta S. litoralis,
som i södra Sverige ej är ovanlig på större kadaver,
synnerligen i närheten af vatten. På as lefva äfven
de mörkt färgade rugosa, sinuata och dispar, medan den
på sin röda halssköld igenkännliga thoracica därjämte
vistas äfven på ruttna svampar och exkrementer. På as,
men därjämte äfven af sniglar, maskar och insekter
lefva carinata, granulata och obscura.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
