Silphium-Siluridae S. quadripunctata, med 4 svarta punkter på de gula täckvingarna, har blifvit ett fullständigt rofdjur, som klättrar upp i löfträden och angriper för dessa skadliga fjärilslarver. Vår allmännaste art, den svarta S. atrata, låter i vanliga fall nöja sig med sniglar, men har i vissa delar af vårt land slagit sig på växtdiet och uppträdt som skadedjur på kål och andra köksträdgårdsväxter. Slutligen har den svartbruna, grågult ludna S. opaca i södra delarna af vårt land och ännu mer i Tyskland blifvit ett ständigt skadedjur på sockerbetornas blad. Fig. 2 på tafl. I till Landtbrukets skadeinsekter visar denna art i naturlig storlek jämte dess larv (2 L.) samt ett blad af sockerbeta med för skadegörelse af denna larv karakteristiskt utseende. Jfr Letisimulation. G. A-z. Silphium L., bot., ett släkte af högväxta örter, hörande till fam. Compositae, afd. Tubuliflorae, Heliantheae-gruppen, med 12 arter i Nord-Amerikas östra stater. Korgarna äro stora, ensamma eller i kvast, gulblommiga, med tungformiga strålblommor. Bladen äro strödda, motsatta eller kretsställda. S. laciniatum (se fig.) ställer bladen på kant åt n. och s. och är sålunda en kompassväxt (se d. o.). Hos S. perfoliatum äro de motsatta bladen sammanvuxna omkring stjälken och bilda en skål, i hvilken regnvatten uppsamlas; härigenom hindras "objudna gäster" att komma upp till blommorna. För sitt ståtliga utseende och sina lysande blommor odlas båda arterna som prydnadsväxter i trädgårdar. G. L-m. <bildtext> Silphium laciniatum, sedd från öster (1) och från söder (2). </bildtext> Silphium (grek. Silfion), bot. farm., var en hos forntidens greker och romare högt värderad drog, hvilken användes som ett kraftigt läkemedel, en kostelig krydda och äfven som ett stärkande näringsmedel. Kännedomen om denna drog har till hufvudsaklig del gått förlorad. Man vet, att den erhölls från Cyrene på Afrikas norra kust, men ej af hvilken växt. Danske botanisten Örsted har ansett en på gamla cyrenaiska mynt afbildad växt vara moderplantan till Silphium, och bilden af denna växt visar omisskännligen på en numera obekant Ferulaart, som blifvit kallad Ferula Silphium. Enligt en obestyrkt förmodan skulle silphium vara identiskt med asa foetida (se Dyfvelsträck) eller med någon annan lika luktande produkt. Man har äfven sammanställt silphium med ett harts från Thapsia-arter, särskildt med hartset från rotbarken af den nordafrikanska Thapsia Silphium Viv. I Frankrike användes harts från torkad rotbark af den i Algeriet växande Thapsia Garganica L. till beredning af ett blåsdragande plåster, Sparadrap de Thapsia. O. T. S. (C. G. S.) Silrör, Barkkärl, bot., ett af de viktigaste elementen i kärlsträngarnas bastdel. Liksom kärlen uppstå de ur ofvanför hvarandra belägna celler, som först delas på längden i en bredare och några smalare celler, hvarefter de förra förenas till silrör genom mellanväggarnas sillika perforering. Dylika s. k. silskifvor bildas äfven på längdväggarna. De smalare cellerna utbildas till följeceller. Silrörens vägg består af cellulosa och saknar skulptur. I olikhet med kärlen förbli silrören länge lefvande och tjäna hufvudsakligen till att leda ägghvitämnen Hos vissa växter förekomma särskilda silsträngar, bestående af silrör och kambiformceller. Hos fukacéer finnas silrörslika bildningar, silhyfer, som möjligen ha en med silrören likartad funktion. Se vidare Kallus2 och Kärlsträng2, fig. l, sr. G. L-m. Sils, by i öfre Engadindalen i schweiziska kant. Graubünden, vid Inns utlopp ur Sils-sjön, Engadindalens högsta sjö (1,793 m. ö. h., 214 har). Besökt turistort. J. F. N. Silskifvor, bot. Se Kärlsträng2 och Silrör. Silsträngar, bot. Se Silrör. Silte, socken i Gottlands län. Södra häradet. 2,800 har. 278 inv. (1915). Annex till Hablingbo, Visby stift, Södra kontraktet. Silundum, fys., en silicium-kolförening, som har mycket stort specifikt motstånd och kan uthärda en upphettning af ända till 1,800° utan att undergå någon förändring. Vid elektriska värmeapparater användas antingen elektriska trådspiraler, som inbäddas i någon lämplig massa, eller någon pulverformig substans eller massa, genom hvilken strömmen ledes (se Elektrisk uppvärmning). Ett för ifrågavarande ändamål mycket lämpligt material för framställning af motstånd är silundum. T. E. A. Silurformationen, geol. Se Silursystemet. Siluridae (Siluroideae), zool., familj, tillhörande ordn. blåsmunnar (Physostomi) inom fiskarnas klass. Dess medlemmar ha i allmänhet bredt, nedtryckt hufvud med skäggtömmar på nosen. Huden är antingen naken, slemmig eller försedd med stora, olika formade bensköldar. Simblåsa