Norge. Tidigast bekant är det kanske från Västergötland, hvars lagerbyggnad och viktigaste fossil i allmänna drag beskrifvits redan af Linné, Hisinger och Wahlenberg. Angelin gaf en mera detaljerad, hela Skandinavien omfattande och hufvudsakligen på trilobiternas förekomst grundad, indelning af silursystemet i 8 ”regioner”, och sedermera ha viktiga bidrag till den noggrannare kännedomen om detta systems bildningar i Sverige lämnats af G. Lindström, Linnarsson, Törnqvist, Nathorst, Tullberg, Moberg m. fl. I Västergötland, där silurlagren äro orubbade och bilda de s. k. Västgötabergen, hvila de likformigt på de kambriska. Deras underafdelningar äro följande: 1) Ceratopygekalken med Ceratopyge forficula, 2) Undre graptolitskiffern med Phyllograptus m. m., 3) Ortoceratitkalken, röd och grå, med Sphæronites pomum, ortoceratiter (af gruppen vaginata) samt Asaphider, Megalaspider etc., 4) Chasmopskalken med Echinosphærites aurantium, Phacops conicopthalmus m. fl. trilobiter, 5) Trinucleusskiffern med arter af Trinucleus och Ampyx, 6) Brachiopodskiffern, i hvars fauna trilobiterna ej mera äro så förhärskande (Dalmanites mucronatus, jämte arter af Calymene och Encrinurus), hvaremot brachiopoder såsom Spirifera reticularis och Strophomena rhomboidalis, koraller såsom Cyathopyllum m. fl. talrikare uppträda, 7) Rastritesskiffern och 8) Retiolitesskiffern, båda med en mängd graptoliter. De 3 sistnämnda leden räknas till öfversilur, de öfriga till undersiluriska gruppen. Öfverst på bergen hvilar vanligen ett mäktigt täcke af diabas. Sammanlagda mäktigheten af de siluriska och kambriska bildningarna här torde uppgå till 60—90 m. Mera eller mindre noga öfverensstämmande med Västergötlands finnas silurbildningar, ehuru ej så fullständigt utvecklade, i Östergötland, Närke och på Öland; i ingen af dessa provinser förekomma eruptiv. På Gottland, hvars rika fauna redan tilldrog sig von Bromells uppmärksamhet, utgöras silurlagren, som bilda hela ön, mest af kalkstenar, flera slag, märgelskiffrar och sandsten (i söder). Endast öfversiluriska gruppen finnes representerad. Faunan är utomordentligt rik, och öfver 1,000 arter, somliga synnerligen väl bevarade, äro kända. Bland de intressantaste formerna är otvifvelaktigt ett luftandande djur, Palæophonus nuncius, en skorpion, funnen vid Visby. På ungefär motsvarande nivå ha skorpioner träffats äfven i Skottland och Nord-Amerika, och dessa äro bland de allra tidigast uppträdande luftandande djuren. Antydan till ännu äldre lämnas dock af en insektvinge (Palæoblattina), som funnits i Frankrikes undersilur. På senare tiden ha marina kalkalger, tillhörande främst släktena Sphærocodium, Solenopora och Hedströmia samt hydrozoen Spongiostroma, befunnits spela en stor roll i öns silurlager. De äro beskrifna af A. Rothpletz i München. Gottlands silur l. gothlandium, som den äfven kallas, anses af G. Lindström, som beskrifvit delar af dess fossila fauna, sedan deras noggrannare ålder och ömsesidiga förhållanden länge varit omtvistade, motsvara de brittiska lagren från och med Llandovery till och med Ludlow. De indelas i norra delen af ön (enligt H. Hedström) sålunda från yngre till äldre: Öfre Gothlandium VII. Megalomus-kalk med refkalk, krinoidé- och cephalopod-kalk. VI. Leperditia-skiffer och Ilionia-kalk. V. Brungul, oolitisk kalk. IV. b. Ostrakod-kalk eller märgelskiffer och krinoidékalk. IV. a. Stromatopor- och Spongiostromakalk. Undre Gothlandium III. Öfre klint-nivån. Växlande bergarter, mest märgelskiffer och refkalk. II. Undre klint-nivån. Mest märgelskiffer. I. Stricklandinia-märgel. För sydliga delen af ön, som eger en delvis annan petrografisk utbildning, har H. Munthe uppställt följande lagerföljd: 5. Megalomus-kalk, ekvivalerad af refkalk m. m. 4 b. Ilionia- eller Spongiostroma-märgelkalk. 4 a. Öfre Sphærocodium-kalksten med refkalk. 3 b. Oolit. 3 a. Sandsten med lermärgel. 2. Undre Sphærocodium-kalkmärgel. 1 b. Dayia-fliskalk. 1 a. Märgelskiffer med kalkband. Å mellersta Gottland synes så godt som hela lagerföljden ekvivaleras af refkalk (Etelhemsmarmor m. m.) samt delar däraf äfven af andra lager (Rhizophyllumkalk, Conchidiumkalk o. s. v.). I Skåne äro siluriska bildningar mycket utbredda, i synnerhet i ett bälte s. v. om en linje mellan Kullaberg och Stenshufvud. Lagerserien är fullständig, men afviker något från Västergötlands, synnerligast därigenom, att skiffrar, oftast graptolitförande, förekomma vida allmännare, troligen antydande uppkomst på något större djup, under det att kalkstenar äro mera underordnade. Ceratopygekalken är svagt utvecklad. Undre graptolitskiffern är såsom i Västergötland; ortoceratitkalken, blågrå eller svart, föga mäktig, motsvarar endast den undre delen af Västergötlands ortoceratitkalk, hvaremot dennas öfre del och troligen undre delen af Västergötlands chasmopskalk i Skåne motsvaras af den mellersta graptolitskiffern, utmärkt genom Glossograptus, Dicranograptus, Diplograptus, Climacosraptus m. fl. Chasmopskalken, trinucleusskiffern och brachiopodskiffern äro i Skåne rikare på graptoliter än i Västergötland, hvarigenom dessa lagers fauna får en något annan prägel. De öfre graptolitförande skiffrarna äro mycket rikt utvecklade, och utom rastrites- och retiolitesskiffrarna finnas yngre mäktiga skifferlager med Cyrtograptus, hvilket släkte dock redan uppträder i retiolitesskiffern, samt Cardiolaskiffer med den öfverallt i öfversiluriska bildningar mycket utbredda musslan Cardiola interrupta och Monograptusformer. Sannolikt såsom inlagringar i Cardiolaskiffern finnas vid Klinta vid Ringsjön märgelskiffer med kalksten och röd sandsten, vid Bjärsjölagård kalksten, vid Övedskloster och Ramsåsa röd sandsten med mera omväxlande och rikare fauna, såsom Chonetes m. fl. brachiopoder, tentaculiter, koraller, krinoidéstjälkleder, Beyrichia m. m. och i den röda sandstenen Leperditia Angelini. Diabas genomsätter Skånes silurlager i en mängd gångar, orienterade s. ö.—n. v., men breder sig ingenstädes såsom ett täcke öfver dem. Veckningar förekomma ej, men väl förkastningar