Silurus-Silvanus af ofta betydlig språnghöjd. Mäktigheten af hela den kambrisk-siluriska lagerserien i Skåne är svår att bestämdt uppge; af Tullberg beräknas den till mellan 1,500 och 1,800 m. På Bornholm finnas ock silurbildningar, som nära sluta sig till de skånska; de yngsta förekomma dock ej på Bornholm. I Dalarna förekomma siluriska bildningar kring Siljan, och i det stora hela öfverensstämma de med Västergötlands. Underlaget utgöres dock i Dalarna af ett fosforit- och glaukonitförande konglomerat med Obolus, och dessutom finnes ett mäktigt kalkstenslager, Leptoenakalken, som saknar motsvarighet annanstädes i Sverige och hvars läge ej är till fullo utredt, enär faunan delvis tyder på en nivå under de monograptusförande skiffrarna, under det att de stratigrafiska förhållandena liksom andra element i faunan synas förlägga densamma öfver retiolitesskiffern; öfverst ligger en röd sandsten. Dalarnas silurlager ha varit utsatta för mycket stora lagerrubbningar. I Jämtland äro silurbildningar mycket utbredda kring Storsjön och där med normal utbildning; mot fjällen uppträda däremot mest fossilfria skiffrar, hvari det dock lyckats upptäcka ett fossilförande kalkband med Pentamerus (pentamerus-kalk), som öfverlagras af de bildningar, som af Törnebohm kallats Seve- och Köli-grupperna. Äfven i Lappland ha siluriska bildningar betydlig utbredning, men äro ännu föga kända. Silursystemet i Kristianiatrakten ådrog sig tidigt uppmärksamhet genom Keilhaus och L. von Buchs arbeten och har sedermera genom Kjerulfs och Bröggers undersökningar blifvit ett af de i alla afseenden bäst kända. Lagerföljden är utvecklad i ganska nära öfverensstämmelse dels med Västergötlands, dels med Skånes, ehuru indelningen i detalj liksom ock benämningarna stundom äro något annorlunda; men det, hvarigenom silursystemet härstädes särskildt utmärkes, är dels att dess lager blifvit veckade och böjda samt genomsatta af förkastningar, dels att härstädes uppträder en mängd eruptiv såväl i form af gångar som af vidt utbredda täcken. Dessa eruptiv utgöras ej blott af diabas, utan äfven af porfyrer, graniter, syeniter m. fl.; särskildt vid kontakten med dessa senare ha silurlagren ofta undergått genomgripande förändringar (kontaktmetamorfoser). I trakten af Bergen har Reusch genom fyndet af siluriska fossil (graptoliter, koraller, trilobiter) visat, att de på Bergenshalfön uppträdande konglomeraten och skiffrarna äro genom mekanisk metamorfos, pressning, veckning o. d., förändrade silurlager. Äfven Trondhjemsfältets skiffrar och konglomerat innehålla, ehuru sällsynt, fossil (Dicranograptus, Monograptus, Trinucleus, Pentamerus m. m.), som visa, att såväl under- som öfversiluriska bildningar härstädes förekomma. Trondhjemsfältets silurlager ha varit utsatta för mycket starka omvandlingar och rubbningar. Det lider väl knappast något tvifvel, att siluriska bildningar en gång betäckt åtminstone större delen af Skandinaviska halfön och att de nu på spridda ställen förekommande lagren äro de från denudation bevarade resterna af en gång mycket mera utbredda, ja troligen sammanhängande aflagringar. Orsakerna till att dessa rester bevarats kunna vara flerehanda. Dels kunna silurlagren genom rubbningar och pressningar ha så metamorfoserats, att de antagit en hårdare konsistens och således bättre motstått denudationen, så troligen i Bergens- och Trondhjemsfälten; dels ha de utan att själfva rubbas eller förändras skyddats af öfver dem utbredda täcken af diabas, såsom i Västergötland, eller ock ha yngre lager skyddat de underliggande, såsom på Öland och Gottland, dels slutligen ha de genom förkastningar blifvit nedsänkta och skyddats af omgifvande urbergskammar, såsom i Skåne, Östergötland, Närke och Dalarna. Kristianiatraktens silurlager ha bevarats till följd af båda de sistnämnda orsakerna. Se vidare Dalasandsten, Dalformationen, Köligruppen, Visingsöserien och öfvergångsformationen. B. L-n.* Silurus, zool. Se Malsläktet. Silva, lat., skog. - S. carbonaria. Se Neustrien. -- S. marciäna, S. nigra. Se Schwarzwald. Silva, Feliciano de, spansk författare, d. efter 1551, förvärfvade på sitt författarskap rikedom, under det att Cervantes och andra stora kämpade med fattigdom. S. bedref nämligen liksom i en senare tid Alexander Dumas d. ä. fabriksmässigt romanförfattarskap, och hans arbeten slukades begärligt af den stora publiken. Då titlarna på S:s arbeten äro mycket långa, anges de här förkortade. Den första roman, som till-skrifves S., är Lisuarte de Grecia (1525), och den sista är 4:e delen af Florisel de Niquea (1551). Mellan dessa arbeten publicerade S. 3 dlr af Florisel, El septimo libro de Amadis (många uppl. 1525-87), Chrónica del muy valienta o. s. v., Amadis de Grecia (1535), som fanns i D. Quijotes bibliotek, m. fl. S. är äfven författare till La segunda comedia de Celestina (1534). Se "Ensayos de una biblioteca espanola de libros varos y curio-sos". Ad. II--n. Silva, Ruy Gomez de. Se Eboli 1. Silva [si'lvo], Antonio Diniz da Cruz e. Se Portugisiska litteraturen, sp. 1471. Silva, Antonio José da, portugisisk sångspelsförfattare af judisk börd, f. 1705 i Rio de Janeiro, d. 1739, då han i Lissabon blef bränd efter inkvisitionens dom. Han studerade juridik, blef advokat, men egnade sig hufvudsakligen åt dramatiskt författarskap Hans arbeten, som äro i hög grad baserade på spanska, italienska och franska förebilder, pläga sammanfattas under namnet Operos do Judeu. De utgöras till större delen af sångspel af grofkornig och drastisk karaktär, men i besittning af ett folkligt lynne och en humor, som förskaffade dem stor popularitet. Åtta autentiska arbeten af honom finnas i behåll: Labyrinto de Greta, Variedades de Protheu, Guerras do Alecrim e Mangerona, Vida de D. Quixote, Esopaida, Pre-cipicios de Phaetonte, Amphitriäo, Encantos de Medea. De utgåfvos 1744 i 2 bd under titeln Theatro comico portuguez. E. S-f. Silva, José da. Se Mendes Leal. Silva [si'lvo], Luis Augusto. Se Rebello da Silva. Silwans dal. Se Jerusalem, sp. 1365. Silvanus (af lat. silva, skog), rom. myt., fornitalisk gudomlighet, urspr, skogens skyddande semon, sedermera äfven herdarnas och landtmännens,