Silvanus-Silvius framställdes som en skäggig man med en pinje-krans i håret och en trädgårdsknif i handen; ofta bär han om halsen ett skinn fylldt med frukter och <bildtext> Silvanus, marmorstaty från antiken. </bildtext> följes af en hund (se fig.). Han förväxlas stundom med den fornitaliske guden Faunus eller den grekiske Pan. (J-C.) Silvanus, stiftare af paulicianernas sekt. Se Paulicianer, sp. 264-265. Silva plana, luftkurort i öfre Engadindalen i schweiziska kant. Graubünden, ligger mellan två sjöar: S.-sjön (1,791 m., 265 har) och Campfèrsjön (1,790 m. ö. h., 55 har). 314 inv. (1900). Här börjar alpvägen öfver Julierpasset. J. F. N Silvela, Agustino Francesco, spansk politiker, f. 1843 i Madrid, d. 1905, var verksam som advokat och politisk skriftställare, men väckte först 1869 större uppmärksamhet genom ett tal för frihandeln. S. invaldes i cortes, där han till en början tillhörde det äldre liberala partiet. Han var understatssekreterare i den första ministären under Alfons XII:s regering. I Martinez Campos' ministär ingick S. 1879 och fungerade 1883--84 som justitieminister i Cánovas' ministär. I den senares ministär var S. inrikesminister 1890--91, men på grund af meningsskiljaktighet med den härsklystne Cánovas afgick S. äfven och spelade sedan under den förres lifstid ingen större aktiv politisk roll. Efter Cánovas' död erkändes S. som ledare för det konservativa partiet, i själfva verket som skapare af den nyare konservativa partigrupperingen. Efter Sagastas fall var S. konseljpresident mars 1899--nov. 1900 och ånyo 1902--juli 1903. S:s stora parlamentariska begåfning, särskildt hans utomordentligt skickliga anfall på motståndarna, gjorde honom mera lämpad till oppositionsledare än regeringschef. S. var en lysande talare och tog 1893 inträde i Spanska akad. med ett tal öfver El mal gusto literario en el stglo XVII. Utom annat publicerade han El senor rey don Filipe IV y su tiempo (1885). E. N-nn. Ad. II-n. Silver city [si'lve si'ti], stad i nordamerikanska staten New Mexico, vid en bibana från södra Pacifikbanan, 1,812 m. ö. h. 3,217 inv. (1910). Silfvergrufvor. J. F. N. Silver Island-befästningarna [silver ailend-], i Kina. Se Kina, sp. 51. Silverius, påfve 536--537, son af påfven Hormisdas, afsattes af Belisarius, enär han ämnade öfverlämna Rom åt den gotiske konungen Vitigis, samt deporterades till Mindre Asien. Af sin efterträdare Vigilius dömdes han ännu en gång och förvisades till ön Pandataria där han dog. Silverstolpe. Se Silfverstolpe. Silverton [si'lveton l. si'lvetn], bergverksort i yttersta västern af Nya Syd-Wales, 25 km. från Syd-Australiens gräns, vid den till Broken hill förande järnvägen. Platsen blef ryktbar genom de där på 1880-talet gjorda silfverupptäckterna. Vid Euriowie l. Poolamacca, omkr. 80 km. n. ö. om S., ha senare upptäckts rika tennmalmsfyndigheter. Silves [si'lves], hamnstad i portugisiska distriktet Faro (Algarve), vid kustfloden Arade. 9,919 inv. (1911). Det var Algarves forna hufvudstad och har intressanta befästningar från morernas tid och en gotisk katedral. I trakten ligga stora skogar af korkek. J. F. N. Silvester, påfvar. Se Sylvester. Silvester, rysk munk, d. omkr. 1566, kom 1547 till Moskva, där han i början fick ett stort inflytande öfver tsar Ivan den förskräcklige, tills han föll i onåd 1560. Han aflägsnades till Kirillo-Bjelozerska klostret, där han som munk antog namnet Spiridon. Åtskilliga uppgifter om honom i furst Kurbskijs historia äro icke bestyrkta. Han författade det faderliga testamente, som utgör slutkapitlet i "Domostroj" (se d. o.), och torde ha deltagit i redigeringen af detta märkliga verk. A-d J. Silvester [si'lviste], Henry Robert, engelsk läkare, sedan 1853 praktiserande i London, framlade i The new physiological method of restoring apparently drowned and dead (1858) först den s. k. Silvesterska metoden (se därom Drunkning, sp. 906). Silvesters orden (Sylvesters orden). Se Gyllene sporren. Silvestre [-ve'str], Paul Armand, fransk skriftställare, f. 1837 i Paris, d. 1901 i Toulouse, var sedan 1892 inspektör öfver de sköna konsterna, hörde till "les parnassiens" (se d. o.) och offentliggjorde 1866-92 ett stort antal formellt framstående, fint kända diktsamlingar, många band berättelser i frivol och om Rabelais påminnande stil, urspr, införda i tidningar, det konstkritiska verket Le nu au solon (sedan 1888 årligen ett bd), dramatiska stycken, af hvilka Grisélidis (1891) och Sapho (1893) spelades på Théâtre francais, operatexter, Portraits et souvenirs (1866 -91) m. m. Silvius, rom. myt., uppges vara son af Aeneas och Lavinia och blef efter sin halfbroder Ascanius' död konung af Alba samt stamfader för Silviernas ätt.