Silvius-Simar Silvius, David, ämbetsman, politisk författare, f. 10 febr. 1663, d. 6 okt. 1732 i Stockholm, tillhörde den 1653 adlade släkten Sylvius, men skref sig Silvius. Han blef student i Uppsala 1677, företog utrikes resor och började 1690 tjänstgöra i ämbetsverken i Stockholm. Han var under envåldstiden protokollsförare i kommissionen till likviderande af ständernas kommissionsdomar och i defensionskommissionen och blef 1710 sekreterare i det då under Kammarkollegium hörande, men följande år som själfständigt ämbetsverk återupprättade Kommerskollegium. Efter Karl XII:s död häfdade han i skriften Påminnelser angående successionsrättigheten till Sveriges rike och det s. k. suveräna väldet (förf. i jan. 1719, tr. 1720), på naturrättsliga grunder, att ständerna nu hade rätt att bestämma om tronföljden och borde begagna sig däraf för att afskaffa enväldet. Till följd häraf kan han anses som en af lärofäderna till frihetstidens författning. 1719 blef han e. o. och 1720 ord. kommerseråd, och enligt "Ärlig swensk" var detta en belöning för den nämnda skriften. S. hörde till anhängarna af "den konservativa svenska pietismen" (se Pietism, sp. 845 ff.). Led. af den kommission, som 1723 tillsattes att rannsaka om en pietistisk konventikel i Sickla, medverkade han till kommissionens frikännande utlåtande. Denna sak gaf dock anledning till 1726 års konventikelplakat (se d. o.). Vid riksdagen 1726--27 medlem af en ecklesiastik deputation, hvars tillsättande han och andra pietistiskt sinnade riddarhusmedlemmar genomdrifvit, yrkade han, ehuru förgäfves, i ett Oförgripeligit betenckande (tr. 1730), att ett generalkonsistorium af präster och lekmän skulle inrättas för att reformera kyrkan. Jfr S. J. Boëthius, "Uppkomsten och karaktären af frihetstidens författning" (i "Hist. tidskr.", 1891), E. Hjärne, "Ämbetsmannaintressen och politiska doktriner på 1719 års riksdag" (ibid., 1916), och E. Linderholm, "Sven Rosén" (1911). S. B. Silvretta l. Selvretta, berggrupp tillhörande Rätiska alperna, belägen inom schweiziska kant. Graubünden, på gränsen till Tyrolen och Vorarlberg. Gruppens kärna utgöres af en med stora glaciärer uppfylld bergsstock på vattenskillnaden emellan Landquart, Ill, Trisanna och Inn. Dess högsta toppar äro det ur Silvretta-glaciären uppstigande Silvrettahorn (3,248 m.), Gross-Litzner (3,111 m.), Piz Linard (3,414 m.) och Fluchthorn (3,408 m.). De förnämsta passen äro: Silvrettajoch (3,026 m.), Futschölpasset (2,767 m.), mellan Nedre Engadin och Patznaun, samt Fermontpasset (2,802 m.), mellan Nedre Engadin och Montafon. (J. F. N.) Silybum Gärtn., bot. farm., ett till fam. Compositae, afd. Tubuliflorae, tistelgruppen, hörande litet örtsläkte med holkfjällen äfven i kanterna torniga, sammanvuxna ståndarsträngar samt hårpensel. S. marianum, Marie-tistel, har en meterhög, grenig, ovingad stjälk, stora aflånga, hvitbrokiga, parflikade, tornbräddade blad och stora långskaftade blomkorgar med ljusröda blommor. Urspr. vild i södra Europa, har denna tistel under odling här och där förvildats i Sveriges trädgårdar. Frukterna, "stickkorn", användas i Tyskland mot bröstlidanden. O. T. S. (G. L-m.) Sima (grek.), rännlist (se d. o.). Simaba Aubl., bot. farm., ett släkte af träd och buskar hörande till fam. Simarubaceae med 19 arter i tropiska Amerika. Bladen äro vanligen läderartade och parbladigt delade. Blommorna sitta i ofta rikblommiga vippor. Frukten är en af 4--5 stora, stenfruktartade delfrukter bestående klyffrukt. Barken är ofta mycket bitter och användes (af S. ferruginea och S. salubris, calunga) i Brasilien mot olika sjukdomar. Fröna af S. Cedron, cedron, som äro äggrunda, omkr. 4 cm. långa, äro ett berömdt medel mot ormbett och utgöra i hemlandet (Central-Amerika och norra Syd-Amerika) en handelsvara, som resande ej underlåta att medtaga. En dekokt af dessa växter är ett förträffligt skyddsmedel mot insekter i herbarier. G. L-m. Simacek [si'matjek], Matej Anastasia, tjechisk författare, f. 1860 i Prag, öfvertog 1884 den redaktionella ledningen af den af hans farbroder uppsatta tidskr. "Svetozor", tills den 1899 uppgick i veckopublikationen "Zlatá Praha". Han var sedan stadsbibliotekarie och dramatisk recensent. Hans första diktsamling, Z kroniky chudych (Ur de fattigas krönika; 1884, 1893), åtföljdes 1885 af den erotiska idyllen V bludisti lásky (I kärlekens labyrint) och 1896 af diktsamlingen Na zalétech. Hans sträfvan efter realism i konsten framträdde alltmer i hans dramatiska alster Pomluva (Förtalet; 1886), Bez boje (Utan strid; 1887), Svet malych lidi (Småfolkets värld; 1891) och Ztraceni (Förlusten; 1900). Högst står han som berättare på prosa. Till hans bästa arbeten höra romanerna Dvoji láska (Dubbel kärlek; 1893; 1898) och konstnärsromanen Stesti (Lyckan; 1891). Psykologiska problem behandlas i romanerna Svetla minulosti (Det förflutnas ljus; 1898, 1900), Lacna srdce (Hungriga hjärtan; 1904), och Chci zit (Jag vill lefva; 1905). Han har prisbelönts ett par gånger, och många af hans verk äro öfversatta till tyska. A-d J. Simadalen, en liten, trång dal mellan nästan lodräta fjäll i Eidfjords härad, S. Bergenhus amt, Norge. S. genomströmmas af den 25 km. långa Simadalselv, som bildar fallen Rembedalsfoss (se d. o.) och Skykjefoss och faller ut i Simadals-bugten, innerst i Eidfjord, Hardangerfjordens östligaste förgrening. 281 inv. (1902). K. V. H. Simadalsbugten. Se Simadalen. Simadalselv. Se Simadalen. Simancas (lat. Septimanca), vackert belägen stad i spanska prov. Valladolid, vid Pisuerga. 1,108 inv. (1900). Staden är berömd för det dit förlagda statsarkivet, ett af de rikaste i världen. Anlagdt 1563 af Filip II, inrymmes det i ett gammalt slott och räknar omkr. 33 mill. dokument i 80,000 legajos (portföljer). Först 1844 blef det tillgängligt för utländska forskare (se H. Biaudet, "Les archives de S. au point de vue de l'histoire des pays du Nord-Baltique", Geneve, 1912). Vid S. vann Ramiro II af Leon 934 en glänsande seger öfver morerna. (J. F. N.) Simandron, efter uttalet återgifven form af nygrek. semantron</e>, klocka. Se Klocka1, sp. 314. Simapparat l. Simmare, tekn., detsamma som flottör (se d. o. 2). Simar, Hubert Theophil, tysk katolsk teolog och kyrkoman, f. 1835, d. 1902, blef 1864