arierna var simkonsten likaledes känd så långt tillbaka i tiden, som man öfver hufvud taget kan veta något om denna folkstam. Avesta bär tydligt vittnesbörd om persernas förkärlek för bad och reningar, och de äldsta grekiska myterna och sagorna vittna om kunskap i simning. Homeros berättar i "Odyssén" ganska ogeneradt, men ändock sakkunnigt om simbragder, som måste slå nutida simmare med häpnad. Berättelsen om Leander, som från Abydos sam öfver Hellesponten för att besöka sin älskade (se därom Hero), är ju ett påtagligt bevis på en mycket god simkonst. Af teckningen på ett från Abydos bevaradt mynt framgår tydligt, hurusom grekerna tänkt sig, att Leander begagnade simsättet "crawl". Herodotos förtäljer om den oförvägenhet, hvarmed invånarna på de grekiska öarna öfvade simning och dykning. Spartanerna synas ha varit mycket goda simmare. De badade dagligen i Eurotas, och Alki-biades gjorde sig populär under landsflykten hos dem genom att deltaga i deras simöfningar. De grekiske soldaterna undervisades också, liksom senare de romerske, i simning som ett viktigt led i deras militära utbildning. Hos romarna användes före kejsartiden i regel endast bad i det fria. De stora varmbadhusen uppstodo först senare. Att romarna på den tiden i allmänhet voro simkunniga, framgår redan däraf, att ynglingarna, när de sluppit från skolan, drogo ut på Marsfältet till krigiska öfningar och till simturer i Tiber, och om simöfningar berättas ofta. Det talas äfven om, att täflingar härvid förekommo. Germanerna öfvade också från äldsta tider simidrott, och särskildt berömda för sin skicklighet häri voro våra förfäder i Norden. Den gamle nordbon idkade simning först och främst af praktiska skäl för att kunna rädda sig ur böljorna, när hans fartyg kantrade eller när han under en sjöstrid nödgades springa öfver bord för fiendens öfvermakt. Folket stod på den tiden säkert en hel del högre än i nutiden med hänsyn till simkonstens allmänna utbredning. Från barndomen öfvade man sig i den. I skaror samlades ynglingarna vid floder, sjöar och stränder och kämpade med hvarandra. Men liksom så många andra kroppsöfningar, som ha sin upprinnelse i det praktiska lifvets fordringar, utvecklades simningen hos nordborna till fostrande och stärkande, konstmässig idrott, som öfvades för sin egen skull och hvari kunde hållas offentliga uppvisningar för en samling åskådare. Hufvudsakligen sökte man uppnå uthållighet samt skicklighet i dykning. När två kappades i simning, gick täflingen i regel ut på, hvem som oftast kunde doppa den andra. Det var så godt som en brottning i vattnet. Mera sällan förtäljes, att idrottsmännen pröfvade, hvem som kunde simma längst och snabbast. Den färdighet många af den tidens simmare uppnådde, synes ha varit rent förbluffande. I full rustning kunde de tillryggalägga sträckor eller utföra dykprof, som endast få af nutidens simmare kunna göra efter. Många berättelser ge de bästa uttryck för simidrottens höga anseende och gunst hos folket. I och med kristendomens utbredning synes intresset för bad och simidrott ha gått tillbaka i Europa. De asketiska riktningarna vunno alltmera mark. Kroppen ansågs vara den egentliga fienden. Man flydde från världen, som var smittad genom beröring med den hedniska kulturen och sedvänjorna. Man bar så få kläder som möjligt och undvek all tvättning, och pelarhelgon och klostersittare blefvo de eftersträfvansvärda förebilderna för folket. Athanasios beundrar den helige Antonius, för att han aldrig tvättade sina fötter; den heliga Silvia höll ut så länge med att icke tvätta sig, att hon blef sjuk och måste tvätta - fingerspetsarna. Hilarion klippte sitt hår endast på påsksöndagen, tvättade aldrig sina kläder, bytte om tunika, först när den föll i trasor. Efter att under åtskilliga århundraden ha varit ur bruk kom simkonsten ånyo till heders i senare hälften af 1700-talet. B. Franklin var en af dem, som fäste uppmärksamheten på dess betydelse som hälso- och räddningsmedel. I Tyskland framhölls simningens vikt förnämligast af pedagogen Guts Muths, som skref en ännu beaktansvärd lärobok i simkonsten (1798). Sedan 1812 en siminrättning för militärer anlagts i Wien, upprättade 1817 tyske generalen von Pfuel i Berlin en inrättning af samma slag, och denna blef mönstret för de siminrättningar, som därefter anlades annanstädes. Redan tidigare hade emellertid enskilda personer ifrat för simning inom olika europeiska länder. 1528 utgafs den första boken om simning, en latinsk afh. af Nicolaus Winmann. I Sverige riktades uppmärksamheten på simkonstens fördelar samtidigt med, att Ling verkade för kroppslig uppfostran i allmänhet. Några Uppsala-studenter (sedermera professorn Jöns Svanberg och sedermera prosten Kr. Grahl, professor N. J. Sillén m. fl.) gingo därvid i spetsen. Det första simsällskapet i världen och sannolikt äfven den första idrottssammanslutningen i modern stil är Uppsala simsällskap, som stiftades af Jöns Svanberg 1796. Sällskap för räddning ur sjönöd hade dock funnits tidigare. Från Uppsala utbredde sig snart genom de där promoverade simkonsten till alla delar af riket, och simskolor inrättades i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Jönköping, Visby, Västerås m. fl. städer, hvilkas första simlärare vanligen utgått från Uppsala. De flesta af dessa simsällskap hade ock invalt Svanberg till sin direktor, som hvarje år fick från olika håll ta emot diplom till underskrift. Först så sent som 1827 fick Sveriges hufvudstad en verklig simskola, den Lindska, sedermera kallad den Gjörckeska, anlagd af K. D. Lind. Den sedermera som historieskrifvare berömde Anders Fryxell (se denne), då för tiden lärare vid Varfskolan på Djurgården, hade visserligen 1820 börjat lära några gossar, hvilkas informator han var, att simma (det lär ha skett vid Beckholmen), och äfven sedermera, som kollega vid Maria elementarskola, fortsatt med denna undervisning, vid hvilken den 1813 af K G. Grahl uppfunna simgördeln spelade en viktig roll. Denna undervisning skedde emellertid i så inskränkt skala, att någon betydelse som ett för hufvudstadens ungdom öppet tillfälle att erhålla vägledning och öfning i simkonsten icke kunde tillmätas densamma. Simkonsten har sålunda gamla anor i Sverige. Medan ännu nästan alla andra moderna idrottsöfningar voro okända, höllos i Sverige simuppvisningar inför stora mängder åskådare, hvarvid förekom all slags simidrott, såsom dykningar,