i vattnet, försöka klättra upp därur, hvilket blott leder till, att de få upp armarna öfver vattenytan och hufvudet under denna, tills luften går ur lungorna och de gå till bottnen. Därför måste människor och apor (det påstås äfven kameler, giraffer och lamadjur) genom öfning förvärfva sig kunskap i simning. Simundervisning har också förekommit hos kulturfolken sedan äldsta tider, och nästan alla naturfolk, som komma i beröring med rinnande vatten, lägga sig vinn om att lära de unga simma. Vid undervisning i elementär simning väljes bland kulturfolken i regel "bröstsim", men de flesta naturfolk lära sig endast "kastsim". Simskolor finnas numera i de flesta större städer. (Jfr Simidrott.) Det fordras inga vidlyftiga apparater för att lära någon att simma. Simning är hufvudsakligen balans i vattnet, ehuru äfven lämpliga rörelser med armar och ben kunna såväl underlätta denna balans som drifva kroppen framåt genom vattnet. Grundt vatten och en simdyna äro allt, som i vanliga fall behöfs för simundervisning. Den bästa simdynan göres af två stora korkskifvor och en sadelgjord

Fig. 1. Simbänk för undervisning i torrsimning samt simdyna af korkskifvor och sadelgjord. (fig. 1). Tid användningen placeras dynan med sadelgjorden under elevens bröst, och korkskifvorna tryckas då ihop på hans rygg. Eleven kommer på så sätt att ligga nere i vattnet under korkskifvorna (ej uppe på dem och delvis ofvan vattnet såsom på andra korkdynor), hvilket ju är det mest naturliga. Sadelgjorden bör vara så anordnad, att den medelst ett träspänne eller en pinne, som flyttas i särskildt sydda tränsar, med lätthet kan förkortas eller förlängas alltefter elevens storlek. Den måste nämligen vara noga afpassad, så att eleven icke kommer för djupt i vattnet. En äldre typ för simdyna är den s. k. simkudden. Den göres enklast af en påse juteväf, omkr. 1 m. lång och 30 cm. bred, i båda ändarna till hvar sin tredjedel fylld af kork. Äfven simgördeln är ett vid simundervisning vanligt redskap. Den tillverkas af sadelgjord eller grof väf i form af ett bälte, 10 cm bredt och 110 till 120 cm. långt, som förses med ett Fig. 2. Simgördel af sadelgjord med karbinhake och lekare. spänne för att med lätthet kunna förändras efter elevernas olika storlekar. I gördeln fästes en stark ring, hvari medelst en karbinhake och lekare kan fästas antingen ett rep eller en stång (fig. 2). Plats för simöfningarna kan efter omständigheterna anordnas nästan hvar som helst. Grundt vatten är dock nödvändigt. Där sådant ej finnes, måste grundbassäng nedsänkas. Vid långgrunda stränder kan för undervisning i trupp anordnas simbrygga (fig. 3). Den anlägges parallellt med stranden på pålar eller bockar så långt ut, att djupet därutanför är l,25

Fig. 3. Simbrygga för simundervisning vid långgrund strand. till 1,50 m. Bron lägges nära vattnet, endast så högt, att den ej spolas öfver. Bryggans längd anpassas efter behof. Förberedande öfningar på land (s. k. torrsimning) ha ett godt värde såsom grundläggande för de fortsatta öfningarna i vattnet. Torrsimning indelas dels i armsimöfningar, dels i bensimöfningar, dels i arm- och ben- simöfningar kombinerade. Den vid simning nödvändiga framliggande ställningen med benen i samma höjd som hufvudet bör så långt som möjligt intagas under torrsimningsöfningarna, och fördenskull används vid de kombinerade arm- och ben-simtagen en låg simbänk (fig. 1), på hvilken eleven intar framliggande ställning, öfningar på land såsom förberedande för öfningarna i vattnet omnämnas redan af Winmann 1537 (2:a uppl.) och tysken Guts Muths 1798. I England nämnas de först af Frost 1816. Men någon verklig metodisk torrsimning kan man icke tala om förrän 1847, då en fransk officer, d'Argy, satte upp en instruktion tillökad och tryckt 1851 för undervisning af soldater i torrsimning. Löjtnant Torkington introducerade torrsimningen på allvar i England 1876, och hans metoder upptogos femton år senare af det engelska lifräddningssällskapet. Från detta återigen har Svenska lifräddningssällskapet (se Lifräddning, sp. 442) hämtat sina idéer om torrsimning. Professor Hartelius i Stockholm publicerade en afh. om torrsimning, som öfversatts och utgetts i London 1881. I Stockholms simskola var torrsimning icke känd i annan form före tillkomsten af Svenska lifräddningssällskapet (1898), än att barnen före första lektionen fingo åskåda och en eller ett par gånger genomgå simtagen på land, innan öfningarna började i vattnet. Simkunnighet är det enda verkligt effektiva medlet mot den stora drunkningsfrekvensen (se Drunkning, sp. 908). Det ofvannämnda Svenska lifräddningssällskapet har senast 1913 på frivillighetens väg åstadkommit en statistisk undersökning af simkunnigheten i landets skolor. Den utredning, som på grundval däraf framlagts, visar, att simkunnighetstalet för hela den redovisade skolungdomen, såväl den i allmänna läroverk som i folkskolor, småskolor och liknande skolor, utgör 22,4 proc. För småskolorna utgör siffran 4,35 proc., för folkskolorna