Simmering [si'm-], ett distrikt i staden Wien (se d. o.). Simmern [si'm-], stad i preussiska reg.-omr. Koblenz (Rhenprovinsen), på Hunsrück. 2,668 inv. (1910). Sengotisk protestantisk kyrka (med furstarnas af Pfalz-S. grafvar). Landtmannaskola. S. var förr hufvudstad i furstendömet S., ett litet område på Hunsrück, i det forna kurfurstendömet Pfalz, som 1410-1559 innehades af en bilinje (Pfalz-Simmern) af det kurfurstliga huset. Denna linje fick 1557 successionen i Pfalz och regerade där 1559-1685 (se Pfalz, sp. 742). 1611-74 innehades det åter af en bilinje. Simmias (grek. 2iwjilag 1. Zifiias, lat. Simmias). 1. S. från Tebe, en af Sokrates' umgängesvänner, såsom sådan omtalad i Platons dialoger, lär ha författat några filosofiska dialoger. - 2. S. från Rhodos, skald och grammatiker i Alexandria omkr. 300 f. Kr., författade fyra böcker, dikter af blandadt innehåll, bland hvilka förekommo äfven s. k. bildverser (se d o.). Jfr Haeberlin, "Carmina figurata graeca" (1887). - A. M. A. Simmingsköld, Johan, ursprungligen Simming, vitter författare, gustaviansk äfventyrare, f. 1748 i Göteborg, där fadern, Markus Simming, var rådman, d. 3 mars 1796, studerade i Uppsala och skref vers redan 1765 i Salvius' "Lärda tidningar". 1768 flyttade han till Stockholm och trädde i förbindelse med Gjörwell, utgaf "Riksdagskrönikan" under 1769-70 års riksdag samt deltog i utgifvandet af "Allmänna tidningar". Efter Gustaf III:s tronbestigning började han under titeln "Samling af vitterhetsarbeten" utge några af andra författade kväden och prosastycken och förklarade sig "hufvudsakligen ämna införa sådana stycken, som tolkade nationens erkänsla för den mest upplyste och mildaste konung"; emellertid innehåller samlingen blott ett par dikter till Gustaf III. Däremot meddelade han i "Allmänna tidningar" och senare i Göteborgstidningen "Hvad Nytt", hvars Stockholmsmeddelare han var, panegyriska verser och prosastycken till konungens och hofvets förhärligande. Genom K. Fr. Scheffers bemedling fästes ock konungens uppmärksamhet vid S., och han lyckades få sin fader och därmed äfven sig själf adlade 1773 och introducerade på en frände Simmingskölds adliga namn och nummer. Han erhöll ock tid efter annan förmåner och titlar, fick 1774 titeln k. bibliotekarie, 1779 titeln lagman och ordenshistoriograf, oaktadt han icke var annat än student och hans litterära meriter ytterst ringa, om ens några. Emellertid lät han själf antyda, att "k. bibliotekarien S. tycktes i allt vilja följa herr hof kanslern von Dalins fotspår". Som ett bevis på hans inkompetens har anförts den af honom uppgifna inskriften å en medalj öfver Sofia Albertina "Vasorum sorori" (Krukornas syster i st. f. "Vasarnas syster"). L. von Engeström har i sina lefnadsminnen gett en synnerligen komisk teckning af S. och bl. a. antydt, att han tillhörde de hof män vid denna tid, som voro kända för onaturliga laster. S:s hof gunst skulle få ett brådt slut. Då hans ekonomi var i oordning, förfalskade han växlar, och när upptäckt förestod, rymde han hösten 1784, som det vill synas med höga vederbörandes goda minne. Han ströks genast ur hofkalendern. Hans konkurs slöt 1786 med en dom, enligt hvilken "Johan Markusson" förlorade adelskap och ämbetsmannavärdighet samt dömdes till skampåle och lifstids fästning. Emellertid hade S. i utlandet sökt insinuera sig hos en del höga vederbörande, och från Sachsen tillskref han både Scheffer och Schröderheim med begäran om en pension af konungen under hot att eljest med en tysk litteratörs bistånd utge anekdoter från Sverige och blottställa medlemmar af konungahuset samt hofvet. Att man fruktade denna skandalkrönika, är alldeles uppenbart, och Gustaf III, som försattes i mycket bryderi, begärde genom sachsiske envoyéns i Stockholm medverkan, att S. måtte häktas i Leipzig och särskildt att hans papper skulle honom fråntagas och osedda hemsändas. I sept. 1785 blef han häktad i Leipzig och förd till Königsteins fästning, där han underhölls på svensk bekostnad. Hans papper hemsändes. Kurfursten önskade emellertid bli honom kvitt, dock att han icke vid hemkomsten måtte undergå dödsstraff, men hvarken Gustaf III eller efter dennes död hertigen-regenten önskade hans återkomst af fruktan, att han under eventuell process skulle "kompromettera de respektablaste personer" eller på annat sätt vara till besvär med uppgifter eller ansökningar. Man synes ha hyst farhågor för, att han skulle afslöja intima enskildheter af en eller annan art, och använde därför tvifvelaktiga och orättmätiga medel för att hålla honom kvar i utlandet. Han stannade på Königsteins fästning till sin död. Hans bild blef kort före hans rymning modellerad af Sergel och hans porträtt graveradt af J. F. Martin l jfr H. Fröding, "Biografiska studier", 1905). K.W-g. Simmons, Herman Georg, botanist, f. 16 aug. 1866 i Dalby, Skåne, blef student i Lund 1886, filos, doktor och docent i botanik där 1906, undervisade i flera privata läroverk och utnämndes 1914 till lektor i botanik och zoologi vid Ultuna landtbruksinstitut. S. företog 1895 en botanisk resa till Färöarna och deltog som botanist i 0. Sverdrups arktiska expedition med "Fram" 1898 -1902. Särskildt har sistnämnda företag gett anledning till flera större deskriptiva arbeten, nämligen The vascular plants in the flora of Ellesmereland (1906), A revised list of the flowering plants and fems of N. W. Greenland (1909), Stray contributions to the lotany of North Devon (1909), alla i Fram-expeditionens "Report", samt A survey of the phytography of the arctic american archipelago (1913). Dessutom har S. författat Floran och vegetationen i Kiruna (1910, i serien "Vetenskapliga och praktiska undersökningar i Lappland") och texten till Våra vanligaste vilda växter (1916). C. Lmn. Simmons [simens], sir Lintorn, engelsk fältmarskalk, f. 12 febr. 1821 i Longford, Somer-setshire, d. 14 febr. 1903 i Hawley house, Hampshire, blef 1837 officer, innehade från 1846 flera sysslor vid de pågående stora järnvägsanläggningarna, blef 1853 brittisk kommissarie vid Omer paschas armé och ledde som sådan 1854 med mycken skicklighet denna armés öfvergång öfver Donau vid Giurgiu. Utnämnd till öfverstelöjtnant s. å., deltog han med utmärkelse i fälttåget på Krim och åtföljde därpå Omer pascha vid dennes försök