607 Sinclair 608 major vid Upplands regemente och medlem af sekreta utskottet, ånyo utsänd till krigsskådeplatsen för att kunskapa, men därjämte för att öfverföra duplett af ett med annan kurir afsändt bref till de svenske ministrarna i Konstantino-pel ang. krigsförbuiid med Turkiet och subsidier samt för att söka ordna en tryggare be-skickningsväg, än man dittills brukat. Ehuru hans beskickning insveptes i djupaste hemlighet, blef den bekant för ryske ministern i Stockholm, Bestusjev, som insände upplysningar därom jämte S:s porträtt till sin regering med uppmaning att söka uppsnappa S. Resan till Konstantinopel aflopp emellertid lyckligt. I början af april 1739 återvände S. med bref från sultanen, storvesiren och svenska sändebuden jämte Karl XII:s dödade skuldsedlar. Fruktande forsat, färdades han med turkisk och sedan med polsk betäckning, till dess han kom in på österrikiskt område. Sedan han passerat Breslau, upphanns han 17 juni 1739 några mil från denna stad af en ryttarskara under befäl af de ryske officerarna Kiittler och Levitskij, fördes afsides, mördades och plundrades. En fransk köpman Coutarier, som rest i hans sällskap, fördes till Dresden,, där han öfverlämnades till ryske ministern och en tid hölls inspärrad, hvarefter han frigafs och erhöll en skadeersättning af 500 duka-ter. Couturier begaf sig då till Stockholm och afgaf det förnämsta vittnesmålet vid de undersökningar, som genast anställdes dels hemma, dels i Sinclairminnesvårdeii nära Naumburg. (På sockelns mar- mortalla läses: Hier fiel dnrch Mörderhand d. Schwed. Gesandte Baron v. Sinclair 17. VI. 1739.) närvaro af svenska regeringens ombud i Schlesien och hvars resultat föreligger i en utförlig berättelse, som offentliggjordes 1741 och sedan varit hufvudkällan för kunskapen om mordet. Illbragden förnekades genast af ryska regeringen i offici- ella rundskrifvelser till de europeiska hofven, ehuru den, såsom numera torde vara uppenbart, på dess befallning var direkt anordnad af Munnich. De ryske officerare, som verkställt dådet, höllos en tid dolda i Sibirien, men befordrades sedermera. I Sverige väckte dådet landet rundt oerhörd förbittring och blef en af förutsättningarna för kriget 1741. Den af A. Odel diktade s. k. Sinclairsvisan, som i en mångfald strofer skildrar, huru S. emottages på Elyseiska fälten af Karl XII, och manar till hämnd mot Ryssland, vann oerhörd spridning och bidrog att egga hatet och krigsstämningen. - 1909 restes med bidrag af svenska staten en minnesvård på den plats, där S. mördats, vid landsvägen mellan Naumburg a. Bober och Griinberg i Schlesien (se fig.). - Om ryska regeringens skuld se E. Palmen, "Det Sinclairska mordet 1739" (i "Svenska dagbladet" 20 okt. 1906) och Solovjevs ryska historia. 2. FredrikKarlS. (skref sig S i n k l a i r e), sonson till den ofvannämnde Anders S., grefve, militär, partiman, f. 17 okt. 1723, d. 11 maj 1776 i Karlskrona, deltog i finska kriget 1741-43 och från 1745 under fransk fana i österrikiska tronföljdskriget, blef 1747 kapten vid Västgöta infanteriregemente och 1750 öfverstelöjtnant i hessisk tjänst. S. utmärkte sig under Pommerska kriget (1757- 62), blef därunder svårt sårad 1759 och hugnades med öfverstelöjt-nants fullmakt s. å. Sin politiska bana började S. vid riksdagen 1760-62, till hvilken han hemkommit som ombud för krigsbefälet. Hans utomordentliga skicklighet i intriger och i konsten att värfva och sammanhålla anhängare samt det förtroende, som han inom kort lyckades vinna hos Lovisa Ulrika, gjorde honom hastigt till en af riksdagens mest inflytelserika män och till hofpartiets erkände ledare. Vid riksdagens slut belönades han med en lifstidspension och öfverstefullmakt samt utsågs att åtfölja kronprinsen på dennes inrikes resor. Under den följande tiden förblef S. hofvets främste rådgifvare, den förnämste företrädaren af dess sak i det parlamentariska lifvet och ledaren af dess skiftande och ömtåliga underhandlingar med de andra partierna. Han ansågs också allmänt ha främsta förtjänsten af partiets framgångar och var af motståndare och afundsmän smädad och hatad som få. 1766 upphöjdes S. till friherre, blef vid riksdagen 1769 riksråd och erhöll 1771 grefvetiteln. Under striderna om konungaförsäkran vid frihetstidens sista riksdag ingick S., kanske delvis af hänsyn till sin svaga ekonomi, i febr. 1772 ett hemligt aftal med mösspartiets ledare, att han skulle upphöra med sitt motstånd mot partiets planer mot löfte att bibehållas vid riksrådsvärdiffheten och erhålla det indr aktiva generalguvernörsämbetet i Pommern. S. undgick därigenom att indragas i sina partikamraters fall vid partihvälfningen i maj 1772 och