609 Sinclair 610 utsågs i stället till generalguvernör i Stralsund. Men han misstroddes numera af alla partier och måste redan i juni s. å. bege sig till sin nya post, då mössorna fruktade hans närvaro i Stockholm under den växande spänningen vid riksdagen. S., som förut främst ledt hofpartiets opera-iioner och statskuppsplaner och haft väsentlig del i partiets uppsving, kom härigenom att alldeles stå utanför revolutionen i aug. 1772. Med sin vanliga drift och skicklighet egnade sig S. under de iöljande åren åt sitt nya kall och arbetade i synnerhet på att upphjälpa det förfallna försvarsväsendet i Pommern. Ombetrodd därjämte med inspektion af amiralitetet, grep han sig an med reformer inom sjöförvaltningen i Karlskrona och tillbragte där någon del af hvarje år. Småningom återförvärfvade han härigenom konungens ynnest och hedrades i nov. 1774 med utnämning till serafimerriddare och ett handbref, hvari Gustaf III förklarade, att alla missförhållanden, som på senare tiden rådt dem emellan, voro utplånade ur hans sinne. 3. KarlGideonS. (skref sig S i n k l a i r e), brorson till S. l, f. 12 nov. 1730, d. l sept. 1803 på Gammelbo bruk i Västmanland, ingick i fransk krigstjänst och deltog med utmärkelse i fälttågen i västra Tyskland under Sjuåriga kriget samt avancerade därunder till öfverste 1762. 1770-73 var S. lärare i krigskonst för prins Maximilian, sedermera konung af Bajern. Utnämnd af Gustaf III till öfverste i armén 1775 och chef för Björneborgs regemente 1778, lämnade S. då franska tjänsten mot en årlig pension. Genom sin långvariga tjänstgöring utomlands och grundliga teoretiska studier hade S. förvärf vät erkänd militärisk skicklighet och åtnjöt stort anseende. 1780 kallades han efter Fr. Posse till konungens förste generaladjutant, i hvilken egenskap han jämte Toll under den närmast följande tiden var den egentlige ledaren af reformerna vid krigsmakten till lands. Hans första betydande verk var 1781 års reglemente för infanteriet. S. å. blef S. äfven chef för artilleriet, i hvilken dittills försummade del af försvarsväsendet han snart införde en bättre ordning. 1784 utnämndes han till generalfälttyg-mästare, hvilken befattning han nedlade 1791, 1790 till generallöjtnant och 1799 till general af infanteriet. Som generaladjutant umgicks S. med stora reformplaner; särskildt påyrkade han strängare disciplin, rättvisare befordringsgrundsatser och högre militärisk utbildning hos den svenska officerskåren, men ansåg sig i detta fall icke ega det stöd hos Gustaf III, som han behof de. I efterlämnade skrifter, "mémoires intéressants", rörande ryska kriget 1788 samt "notes et anecdotes" ang. Gustaf III, framträder äfven en stark afvoghet mot konungen. I "Tankar öfver Sveriges nu varande krigsmakt till lands" (1799) framlägger S. sin Tryckt den 5/i2 16 mening rörande det svenska militärväsendets brister och uttalar en skarp förkastelsedom öfver indelningsverket som "antimilitäriskt". Samtliga dessa skrifter finnas numera i Eriksbergs arkiv. Därjämte författade S. flera krigsvetenskapliga arbeten och vidlyftiga anteckningar rörande de franska fälttåg, i hvilka han deltagit. 1-3. L. S. Sinclair [si^kläe], gammal skotsk adelsätt af anglonormandiskt ursprung, hvilken i Skottland omtalas först på 1100-talet, då en William de Sancto Claro 1. Saint-Clair (så skrefs urspr, namnet) af David I erhöll baroniet Rosslyn. En hans ättling, sir William S., var på 1280-talet högt betrodd i skotske konungen Alexander IIIis tjänst, anslöt sig under tronstriderna efter dennes död till John Baliols anhängare, var därefter en bland de ledande i skottarnas motstånd mot engelske konungen Edvard I, tillfångatogs af engelsmännen i slaget vid Dunbar 1296 och frigafs 1303. Hans äldste son, sir Henry S., d. 1330, var förtrogen vän och medhjälpare åt konung Robert Bruce, och denne sir Henry S:s son sir William S., dödad 1330 af morer i Spanien på en färd till Heliga landet med Robert Bruces hjärta, var gift med Isabella, dotter och arftagerska till Malise, jarl af Stretheam, Caith-ness och Orkneyöarna. Deras son, sir Henry S., d. omkr. 1400, vann 1379 norske konungen Håkan VI:s erkännande som jarl af Orkneyöarna, företog 1391 jämte den veneziauske sjöfaranden Nicolo Zeno ett eröfringståg till Färöarna samt därefter med dennes broder Antonio Zeno en upptäcktsfärd till Grönland. Hans sonson William S., f. omkr. 1404, d. 1480, erkändes 1434 som jarl af Orkneyöarna under norska kronans öfverhöghet och var samtidigt skotsk storamiral, blei 1454 Skottlands kansler och erhöll 1455 skotsk peersvärdighet med titlarna lord S. och earl af Caithness. Sedan Norges konung af trädt Orkneyöarna till Skottland, afstod S. 1471 till skotska kronan sina rättigheter på öarna mot vederlag i gods och penningar. Om släkten S. jfr L. A. Morrison, "History of the S. family in Europé and America" (Boston, 1896), och R. W. Saint-Clair, "The Saint-Clairs of the Isles" (Auckland, 1898). Af släktens skotska medlemmar i senare tid märkas följande: 1. George S., 4:e earl af Caithness, skotsk storman, f. på 1520-talet, d. 1582, var sträng katolik och ifrig anhängare af Maria Stuart. Ehuru själf invecklad i mordet på Darnley, presiderade S. vid rättegången mot sin medbrottsling Bothwell. Han var af ett äfven i dåtidens Skottland sällspordt vildt och grymt skaplynne, gjorde sig skyldig till många våldsdåd i sin laglösa hemtrakt och beskylldes t. o. m. för att ha låtit en af sina söner omkomma genom törst i fängelse. 2. George S., skotsk krigare, dödad 1612 vid Kringen i Norge. Se Skottertåget. 3. John S., 7:e lord S., skotsk politiker, f. 1610, d. 1676, var under striderna mellan Karl I och engelska parlamentet såsom presbyterian ifrig anhängare af "the covenant", men slöt sig 1650 till Karl II vid dennes försök att återeröfra sina kronor, blef fången vid Worcester 1651 och hölls i fängelse till restaurationen 1660; följande år blef han skotsk rådsmedlem. 4. Sir John S., skotsk baronet, 25 b. 20