Sinne-Sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalad 628 Sinne (ty. sinn), psyk., kallas själens förmåga af kvalitativt enkla, individuella och vid en sensorisk nervprocess omedelbart bundna förnimmelser, de där kallas sensationer eller enkla sinnesförnimmelser. Alla sådana förnimmelser förutsätta, att en nerv någonstädes irriteras och att sedan denna irritation fortplantas till ett centralt organ i hjärnan. Hvad som så af sinnet för-nimmes är sålunda närmast en förändring i hjärnan, men en egendomlighet vid den sensoriska nervprocessen, som uttryckts i lagen för "sensationens periferiska lokalisation", gör, att vi i vår uppfattning lokalisera intrycket eller irritamentet till nervändan. Allteftersom intrycket sålunda lokaliseras inom kroppen eller af oss fattas som egande sin omedelbara grund i yttre föremål, skiljer man mellan inre sinne och yttre sinne. Det inre sinnet uppfattar smärta, vallust) kittling, rysning, hunger, törst och äckel; och det kunde därför indelas i lika många inre sinnen, smärtsinne, vällustsinne o s. v. Det yttre sinnet indelas, alltefter sensationernas vid olika sinnesorgan bundna, skilda kvaliteter, uti de s. k. fem yttre sinnena: känseln, synen, hörseln, lukten och smaken. Men hvarje sinne har flera olika s. k. sinnesmodaliteter, hvilka återigen betraktas som olika sinnen, ehuru det vanliga språkbruket ej går så långt i distinktion (så omfattar t. ex. känselsinnet dels temperatursinne, dels tryck- och rörelsesinne). - Ofta används ordet sinne ock i mera oegentliga bemärkelser. Stundom förstås därmed hvarje mera utvecklad omedelbar uppfattningsförmåga (t. ex. sinne för musik), stundom själen i det hela (t. ex. sinnessjukdom), stundom viljans beskaffenhet (t. ex. småsinne). - Med sinnesstämning förstås känslornas beskaffenhet i ett visst ögonblick med hänsyn till kvaliteten och intensiteten af lust eller olust. Och hit äro att hänföra sådana uttryck som t. ex. tungsinne, sinnesförfattning o. 'd. - Sinnlig i filosofisk bem. betecknar det med sinnena fattbara, sålunda det i rum och tid varande ("sinnevärlden"), i motsats mot det förnuftiga (be Förnuft). I det vanliga språkbruket hänföres uttrycket sinnlig vanligen till människans kroppsliga känslor, drifter och begär, särskildt till könsdriften. - Se Bern-stein, "Die fiinf sinne des menschen" (2:a uppl. 1889) och "Zeitschrift fiir psychologie und phy-siologie der sinnesorgane" (1890 ff.). Jfr Sensation och Sinnesorgan. S-e. Sinnebild (af den germanska ordstammen sinn, som betyder bl. a. ge akt på, tänka på), en bild att ge akt på, att tänka på. Ordet har nog inkommit i vårt språk från tyskan, där sinnbild på 1600-talet nypräglades som ersättning för det grek.-lat. emblema (se Emblem). Det fick dock snart nog i båda språken flera betydelser, af hvilka den mest förekommande var den af en tecknad, målad, grafiskt framställd eller uthuggen figur, åtföljd af ett tänkespråk på vers eller prosa och stundom hos de lärde i viss mån motsvarande de adliges vapen. Båda skulle de inskärpa någon idé eller moralisk föreskrift, t. ex. då arbetets välsignelse och lön åskådliggöras genom en vingårdsman stödd mot sin spade med tänkespråket öra et lalora, "bed och arbeta". Bortfaller tänkespråket, blir sinnebijden nästan detsamma som symbol, ehuru detta senare uttryck i vissa fall hellre begagnas (se Symbol). Men ofta användas orden utan åtskillnad som rena synonymer. Medaljkonsten erbjuder ett rikt fält för sinnebildlig framställning. J- c- Sinnesbana, fysiol. Se Sinnesorgan. Sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalad. Det är en sedan gammalt känd sak, att sinnessjuka lätt visa sig vara samhällsvådliga och på grund af sjukliga motiv, otillräcklig tillsyn eller annan ogynnsam omständighet begå brott och lagstridiga handlingar. Allmänt bekant är ju ock, att för brott tilltalad person icke sällan vid närmare undersökning afslöjas som sinnessjuk och följaktligen är för straff oemottaglig, hvadan han öfverlämnas till vederbörande myndighet för att erhålla den vård och tillsyn han behöfver, på samma gång samhället därigenom tryggas mot en eventuellt framtida samhällsfarlighet. Bestämmelser rörande undersökning af sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalad meddelas redan i ett k. bref till Sundhetskollegium 9 mars 1826. Där föreskrifves att, då för brott tilltalad person uppges vara eller vid gärningens begående ha varit vansinnig och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar uppstår, domstolen skall noggrant iakttaga, hvad i afseende å rannsakningar i brottmål, till vinnande af nödig fullständighet redan är föreskrifvet, och sedan vederbörande läkares betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blifvit infordradt, öfverlämna detsamma jämte rannsakningen till Sundhetskollegium (numera Medicinalstyrelsen) för att inhämta "utlåtande i ämnet, innan domstolen dess beslut meddelar". Enligt en af G. Schuld-heis för 30-årsperioden 1865-94 gjord beräkning framgår, att trots föreskrifterna i ofvan anförda k. bref icke mindre än 1,702 psykiskt abnorma eller sinnessjuka personer blifvit dömda, utan att sakkunnigt utlåtande inhämtats samt att förhan-denvarande psykisk rubbning blifvit af domstolen förbisedd i 69 proc. af alla fall. För den följande 12-årsperioden 1895-1906 har 0. Kinberg fortsatt dessa beräkningar och visat, att i minst 15,3 proc. af hela antalet dömda ett förbiseende från domstolarnas sida af sinnessjukdom (eller psykisk abnormitet) hos de anklagade förelegat. Till förebyggande af dylikt förbiseende i fråga om svårare brott aflät riksdagen 1908 i anledning af en af S. Neiglick s. å. väckt motion till K. M:t skrifvelse om lagförslag om obligatorisk undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt dömts till döden eller lifstids straffarbete. Sakkunnige (öfverinspektören för sin-nessjukvården och t å andra läkare), som af Medicinalstyrelsen fått i uppdrag att yttra sig om motionen, afstyrkte det i denna gjorda förslaget och uttalade sig för en lag "Om obligatorisk rätts-psykiatrisk undersökning af alla personer, som åtalas för mord och barnamord samt vissa slag af mordbrand, annan skadegörelse och sedlighetsbrott eller för försök till något af dessa brott, äfvensom af brottslingar, som minst två gånger återfallit i brott, och af minderåriga, som begått gröfre brott". Efter detta förord för en vida större utsträckning af den obligatoriska undersökningen synes frågan tillsvidare ha uppskjutits, men väntas åter bli upptagen i sammanhang med en revision af Strafflagen. Den genom k. br. 1826 åt Medicinalstyrelsen uppdragna undersökningen utfö-