629 Sinnesceller-Sinnesorgan 630 res numera, efter Medicinalstyrelsens omorganisation (1915), af en rättspsykiatrisk nämnd, med hvilken som vetenskapligt råd endera af professorerna i psykiatri i Stockholm och Uppsala vid behof adjungeras. Det kan ju blott betraktas som en rationell åtgärd, att en sinnessjuk, som begått brottslig handling, interneras på sinnessjukanstalt (hospital) eller i händelse af större samhällsvåd-lighet på kriminalanstalt (se Sinnessjuk-vård), och rättssäkerheten behöfver ingalunda, såsom på visst håll förmodas, genom den psykiatriska sakkunskapen rubbas. Att denna sakkunskap, sådan den af Medicinalstyrelsen utöfvas, ingalunda i hvarje fall visar böjelse att förklara en för brott tilltalad otillräknelig, därför att hans sinnesbeskaffenhet af domstolen ansetts kräfva en undersökning, framgår af de senaste 6 årens erfarenhet om de af Medicinalstyrelsen bedömda fallen. Dessa äro 581, af hvilka 358 förklarats otillräkneliga (Straff!. 5 kap. 5 §), 68 förminskadt tillräkneliga (ibid. 5 kap. 6 §) och 155 eller 26,7 proc. i lagens mening tillräkneliga. (Enligt af medicinalrådet R. Stenbeck utarbetad tablå öfver samtliga af Medicinalstyrelsen 1910-15 afgifna utlåtanden i rättspsykiatriska mål.) Litt.: G. Schuldheis, "Om sinnessjuka fångar" (1898), 0. Kinberg, "Brottslighet och sinnessjukdom" (1908), 0. Kinberg, A. Petrén och T. Petrén, "Kriminalpolitiska riktlinjer och förslag" (i "Allm. svenska läkartidningen", 1909). G-s. Sinnesceller, anat., neuroepitelceller, detsamma som retningsmottagare l. receptorer. Se Nervsystemet, sp. 805, och Sinnesorgan 1--2. Sinnescentrum, fysiol. Se Sinnesorgan 1. Sinnesepitel. Se Sinnesorgan 1. Sinnesförnimmelse, psyk., förnimmelse med något af våra sinnen. Jfr Förnimmelse, Projektion, Sensation, Sinne och Sinnesorgan 1. Sinneskänsla, psyk. Se Känsla, sp. 571. Sinnesorgan. 1. Fysiol., de organ, som närmast förmedla våra sinnesförnimmelser. Man har liknat dessa organ vid portar, genom hvilka medvetandet (själen) mottar intryck från omgif-ningen (yttervärlden, sinnevärlden). Från fysiologisk synpunkt betraktas sinnesförnimmelserna som retningsföreteelser (se Retning), utlösta genom den inverkan, som ett yttre agens, d. v. s. en kemisk eller fysikalisk företeelse, såsom ljus, ljud, mekaniskt tryck, koncentrationsändring o. s. v., utöfvar på vissa särskildt anpassade organ, retningsmottagare (receptorer; se Nervsystemet). De olika sinnesorganen utgöras till väsentlig del af retningsmottagare, som genom nervtrådar stå i förbindelse med centrala nervsystemet. Den utlösta retningsprocessen, för hvilken man användt olika beteckningar (se Hjärnverksamhet), kan exempelvis n\ed tillhjälp af den s. k. aktionsströmmen (se D j u r-elektricitet) följas genom ledningsbanor i ryggmärgen och hjärnan upp till "centrum", som hos människan och de högre djuren är beläget i storhjärnsbarken. Den mekanism, som förmedlar en sinnesförnimmelse, består således af ett periferiskt sinnesorgan, en sinnesbana och ett sinnescentrum. Receptorerna i det perifera sinnesorganet kunna utgöras a* fria nervändar, t. ex. i huden. I flertalet fall utgöras de af nervceller, som bilda ett för sinnesorganet kännetecknande nervepitel, sinnesepitel, såsom staf- och tapplagret i ögats näthinna, Cortiska organet i snäckan (innerörat), luktepitelet i slemhinnan i öfversta näsgången, smaklökarna på tungan, de olika känselkropparna (se d. o.) i hud, benhinnor, muskel- och senskidor, hörcellerna i båggångsampullerna och förgården af innerörat. Några sinnesorgan best* uteslutande af nervänd-apparater och stödjecellei för dessa. I andra kan sinnesepitelet sägas vara inkoppladt i ett fysikaliskt eller kemiskt instrument. Framför ögats näthinna befinner sig en ljusbrytande apparat med tillhörande bländöppning, pupillen. Den växlande belysningen på föremålen i framför liggande rum, synrummet, återges i den upp- och nedvända bilden å näthinnan. De motsvarande näthinneelementen, retningsmottagarna, retas i motsvarande grad. Genom nervtrådarna från dessa ledes till synens sinnescentrum - synsfären å storhjärns-barken, belägen i nackloben - en kombination af retningar, som utgör så att säga ett af tryck af synrummet för tillfället. Nervcellerna i det Cortiska organet äro hopkopplade med ett slags resonatorer. Ett ljud består i regel af en massa toner, d. v. s. vågrörelser med olika svängningstal. Genom trumhinnan och benkedjan i trumhålan (se Hörselorgan) öfverföras de särskilda vågrörelserna på vätskan i snäckan och försätta de motsvarande resonatorerna i svängningar, som i sin ordning reta de tillhörande nervcellerna. Till hörselsfären å storhjärnsbarken, belägen i tinningloben, ledes en retningskombination, hvars detaljer motsvara de olika tonerna i det ljud, som för tillfället når örat. Sinnesorganen kunna sägas ha till uppgift att omsätta sinsemellan olikartade kemiska och fysikaliska förlopp i en och samma process, nervretning. Tillståndet i yttervärlden i ett visst ögonblick kommer sålunda att motsvaras i hjärnbarken af en retningskombination, hvars detaljer bli symboler för de olika detaljerna i yttervärlden. Finheten, d. v. s. detaljrikedomen, i denna retningskombination bestämmes af finheten i de särskilda nervepitelens anordning samt af receptorernas större eller mindre tröghet. Sammanfattningen af alla receptorer i ögat, örat, huden, munnens och näsans slemhinnor kallar man sinnesyta. Denna yta motta, de mest olikartade intryck från omgifningen, men besitter olika känslighet på olika delar. Större delen af sinnesytan är åtkomlig för ljur, men endast näthinnans receptorer äro anpassade för ljusretning. Sinnesytan verkar således som ett såll, som på vissa punkter genomsläpper ett visst slags retning. Hvarje sinnesepitel har sitt bestämda eller, som man säger, adekvata retmedel (se Retning), hvilket emellertid ej utesluter, att det kan påverkas af andra retmedel. Tryck å ögat ger som bekant en ljusförnimmelse, och så godt som alla sinnesepitel äro känsliga för retning med elektricitet. Förnimmelsens art är emellertid oberoende af ret-medlets natur. Hvilket retmedel än man må använda t. ex. å näthinnan, så erhålles en synförnimmelse. Detta sakförhållande, som särskildt framhölls af Johannes Muller 1826, är kändt under den af honom använda beteckningen lagen om ner-