631 Sinnessjukdom 632 vernas specifika energi. Emot allmängiltigheten af denna sats ha emellertid invändningar gjorts, bl. a. af W. Wundt. 2. Bot. Hos växterna har man hittills konstaterat 3 slag af sinnesorgan, nämligen känselsinnesorgan, organ för att percipiera tyngdkraften och ljussinnesorgan. På kukurbitacéer-nas klangen, som ej sällan på mycket kort tid gripa omkring det föremål, som de kommit att beröra, finnas särskilda sinnesceller, som i sin yttervägg ha en mer eller mindre centralt liggande s. k. känselpor (fig. 1), en protoplasma-fylld, trattformig por, täckt utåt af en ytterst tunn membran och ofta innehållande en kristall. Vid be- ^pF Fig. 1. Känselporer från klanget af pumpa. Fig. 3. Nedre delen af känselhår från bladskifvan af Biophytum. röring af klanget uppkommer ett tryck på den tunna membranen och den därunder liggande plasman, som antagligen ytterligare förstärkes genom kristallens skarpa kanter. Den genom trycket förorsakade retningen utlöser klangets retningsrörelse. På ståndar-strängarna af Centaurea, Opuntia, Berberis m. fl., som vid beröring hastigt utföra rörelser, finnas kän- Fig. 2. Cell med känselpapill från ståndare af Opuntia. s e l p a p i 11 e r (fig. 2), utbuktningar af celler med mycket tunn yttervägg. Hos Mimosa-arter (se E ö-relsefenomen) och Biophytum (en oxalidacé med för beröring mycket känsliga blad) finnas särskilda känselhår (fig. 3), som öfverföra den mekaniska retningen till den retbara leddynan. Hos Biophytum ha känselhåren en mycket tjock vägg, som nedtill, där håret är något böjdt, är starkt för-vedad. Hårets konkava sida är sammanvuxen med en leddynartad väfnad af tunnväggiga och plasma-rika celler. Vid beröring af känselhåret verkar detta som en hafstång och utöfvar ett relativt starkt tryck på leddynan, hvilket uppfattas som retning och utlöser bladens rörelse. Växternas geotropiska rörelser bero på retning af det s. k. statolitorganet (fig. 4), som i rötterna vanligen är beläget i rotmössans axila del, i stammar och blad vid kärlsträngarna (den stärkelseförande kärlsträngslidan, se Kärlsträn g, fig. l si) eller i de primära märgstrålarna. Detta organ utgöres af lättrörliga stärkelsekorn och en protoplasmahinna, som är känslig för stärkelsekornens tryck. I jämviktsläge utöfva stärkelsekornen ej någon retning på plasmahinnan. Vid lägeföränd- Fig. 4. Rotmössa med statolitorgan af Nasturtium. ring sjunka stärkelsekornen ned mot en annan del af plasmahinnan, som nu befinner sig underst, och den därigenom förorsakade retningen utlöser den geotropiska retningsrörelse, som återför växtdelen i jämviktsläget. Hos volvocacéer, flagellater och algernas svärmceller anses den s. k. röda ögonpunkten (se Svärm-c e 11) utgöra ett ljuspercipierande organ. Hos de högre växterna tjänstgöra bladöfversidans epider-misceller som ljussinnesorgan. Till följd af den papillösa utbuktningen af cellernas yttervägg verka dessa celler som linser, som i jämviktsläge koncentrera ljusstrålarna till en ljusstark fläck på den motsatta cellväggens plasmahinna. Ändras bladets läge eller ändras ljusriktningen, flyttas den ljusa fläcken till en annan del af plasmahinnan och utöfvar här den retning, som utlöser en rörelse af bladet. Hos vissa växter äro endast vissa epider- Fig. 5. Ocell i bladepidermis af Fittonia. misceller, o c e 11 e r n a (fig. 5), utbildade till ljus-sinnesorgan. I ocellerna ho? Campanula persicifolia är i ytterväggen en bikonvex lins inlagrad, hos acanthacén Fittonia bestå de af en mindre och en större cell, liknande linsen och glaskroppen i ett öga. Litt.: G. Haberlandt, "Sinnesorgane im pflan-zenreich" (1906), och K. Lindman, "Växternas sinnesorgan" (i "Nordisk tidskr.", s. å.). 1. J. E. J-n. 2. G. L-m. Sinnessjukdom (grek. psykos), i mera vidsträckt betydelse själslidande af såväl lindrigare som svårare art. Långt ifrån alla sådana sjukdomar äro emellertid föremål för en mera speciell vård å sinnessjukanstalt, och äfven om det kan anses teoretiskt