riktigt, så är det i hvarje fall praktiskt taget mindre lämpligt att ge begreppet sinnessjukdom ett alltför stort omfång. Man måste nämligen, när det gäller att bedöma, om en person är själsfrisk eller sinnessjuk, alltid göra gällande en praktisk måttstock, och den norm, som man har att hålla sig till, är vederbörandes handlingar och uppförande. En person kan i vissa afseenden förete abnorma drag, lida af tvångsföreställningar, hypokondriska idéer och sjukliga föreställningar af åtskilliga slag, utan att man har rätt att därför kalla honom sinnessjuk, för så vidt som dessa föreställningar, idéer och inbillningar ej påverka hans handlingar och uppförande på något anmärkningsvärdt praktiskt störande sätt och ej heller hindra honom att utöfva sitt yrke, förtjäna sitt uppehälle, fylla sin plats i samhället o.s.v. Så länge en person eger denna sin handlingsfrihet, och så länge han låter påverka sig af motiv, som äro mänskligt begripliga, de må vara goda eller dåliga, så länge anser man honom praktiskt taget frisk, äfven om han på närmare håll och mera närgånget granskad företer vissa besynnerligheter. I hvarje fall är det en väsentlig skillnad mellan mänskliga abnormiteter eller sjukliga drag, som icke ha större praktisk betydelse och ej behöfva speciell tillsyn på sjukhus, och sådana, som för den enskilde, hans familj eller samhället ur behandlingens eller skyddets synpunkt kräfva skyndsam vård och en rätt tillsyn. Att afgöra, när detta är af nöden, förutsätter sakkunskap, och endast den speciella utbildningen kan anses tryggande för en riktig behandling af hvarje särskildt fall. En del sinnessjukdomar utmärkes af så grofva och lätt påtagliga symtom, att de öfverensstämma med innebörden i de populära begreppen "vansinne", "ursinne", "galenskap" o.s.v. Genom en tydligt framträdande förvirring, grumling af medvetandet och oförmåga af reda och sammanhang inom föreställningslifvet äro dessa sjuka på ett så otvetydigt sätt förändrade - en förändring, som ju ock röjer sig i alla deras handlingar, i deras tal och uppförande -, att ingen kan hysa tvekan om arten af de visade egenheterna. Men äfven sådana fall, där förvirringen ej är påtaglig, kunna på grund af vissa förskrufvade eller förryckta drag och föreställningar så starkt imponera på den lekmannamässiga uppfattningen, att sinnessjukdomen för alla är uppenbar. Emellertid äro symtomen af sinnessjukdom stundom af den art, att endast en på detta område erfaren läkare kan afgöra frågan: sinnessjuk eller icke? Att förmå tänka sammanhängande och redigt och att kunna behärska sin vilja samt lämpa den efter ändamålsenliga motiv äro två väsentliga hufvuddrag af den normala människans förmåga. Men däraf får man icke draga den slutsatsen, att hvarje människa, som talar redigt, är psykiskt frisk, eller tro, att sinnessjukdom nödvändigt måste röja sig i bakvända och omotiverade handlingar. Det finns trots bibehållen formell tankereda en mängd abnorma tillstånd, där inom känslolifvets område tydlig sinnessjukdom föreligger, ja, det finns t.o.m. sjuka, som behärskas af de mest förryckta idéer, men som det oaktadt förmå yttra sig redigt och med bibehållen logik, och ehuru en person till synes uppträder sansadt och korrekt, låter sig detta ändock förenas med ett abnormt viljelif, hvilket i obevakade ögonblick kan ta sig uttryck i abnorma, ja, rent af samhällsvådliga handlingar. Man får därför i allmänhet akta sig att draga förhastade slutsatser af en persons tillfälliga sätt att vara; en rätt stor förmåga af förställning (dissimulation) utmärker ofta vissa sinnessjuka, särskildt de förryckta. Att sinnessjukdomar äro sjukdomar i hjärnan är en sats, som i månget fall knappast är annat än en vetenskaplig trosbekännelse. Vår kunskap om de nervförlopp, som af spelas i hjärnbarken och utgöra villkoret för själslifvets normala funktioner, är så ofullständig, att man i hvarje särskildt fall ej kan säga, huru en sinnessjukdom där utvecklar sig och hvilka sjukliga processer, som i hjärnbarken beledsaga dess förlopp. Det är ju också jämförelsevis få sinnessjukdomar, som efter döden visa tydliga anatomiska förändringar, äfven om hjärnbarken noggrant med alla tekniska hjälpmedel undersökes. Sinnessjukdomar utan påvisbara anatomiska hjärnförändringar kallas funktionella, ehuru detta namn i månget fall blott bevisar våra undersökningsmetoders ofullkomlighet; sådana sinnessjukdomar, som efter döden kännetecknas af karakteristiska sjukliga förändringar i den nervösa substansen, kallas organiska. Till funktionella sinnessjukdomar höra sådana former som hysterisk sinnessjukdom, mano-depressiva former (mani, melankoli m.m.), förryckthet, vissa former af förvirring m.fl., medan till de organiska formerna höra epilepsien, sinnessjukdom med förlamning (paralysie générale), syfilitiska och arteriosklerotiska former (de senare beroende på s.k. förkalkning af hjärnans blodkärl), ålderdomsslöhet m.fl. sjukdomsformer. Ett slags mellanställning mellan funktionell och organisk sinnessjukdom intar en tredje grupp: dementia præcox (schizofreni), omfattande hebefrenien och katatonien. Vid denna grupp finner man särskildt i fall, som utvecklat sig till bestående slöhet, tydliga förändringar i hjärnbarken, äfven om dessa förändringar ej kunna anses såsom för denna sjukdomsgrupp karakteristiska. Äfven vid den kroniska alkoholismen förekomma vissa förändringar, som närma denna form af förgiftning och degeneration till de organiska formerna af sinnessjukdom. Med hänsyn till förloppet och utgången af en sinnessjukdom gäller gifvetvis den regeln, att sinnessjukdomar af funktionell art omfatta de mera godartade, med afseende på utsikterna till hälsans återställande gynnsammaste formerna, under det att de organiska sjukdomarna naturligt nog icke ge någon förhoppning om slutligt tillfrisknande. Emellertid förekomma tyvärr äfven bland de funktionella formerna sjukdomar af kronisk och ogynnsam karaktär, där, äfven om ingen slöhet (dementia) utvecklas, en återgång till hälsa ej är att hoppas. En sådan ogynnsam form är den typiska förrycktheten (den kroniska paranoian. Se Förryckthet). En omständighet, som ofta nog grumlar utsikterna för framtiden äfven vid mera gynnsamt förlöpande former af sinnessjukdom, äro de mer eller mindre lätt inträffande recidiven. I vissa former af mano-depressiv sinnessjukdom (folie circulaire, periodisk mani och melankoli) kunna