Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinnesceller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktigt, så är det i hvarje fall praktiskt taget
mindre lämpligt att ge begreppet sinnessjukdom ett
alltför stort omfång. Man måste nämligen, när det
gäller att bedöma, om en person är själsfrisk eller
sinnessjuk, alltid göra gällande en praktisk
måttstock, och den norm, som man har att hålla sig
till, är vederbörandes handlingar och uppförande.
En person kan i vissa afseenden förete abnorma
drag, lida af tvångsföreställningar, hypokondriska
idéer och sjukliga föreställningar af åtskilliga slag,
utan att man har rätt att därför kalla honom
sinnessjuk, för så vidt som dessa föreställningar,
idéer och inbillningar ej påverka hans handlingar och
uppförande på något anmärkningsvärdt praktiskt
störande sätt och ej heller hindra honom att utöfva
sitt yrke, förtjäna sitt uppehälle, fylla sin plats
i samhället o.s.v. Så länge en person eger denna sin
handlingsfrihet, och så länge han låter påverka sig
af motiv, som äro mänskligt begripliga, de må vara
goda eller dåliga, så länge anser man honom praktiskt
taget frisk, äfven om han på närmare håll och mera
närgånget granskad företer vissa besynnerligheter.
I hvarje fall är det en väsentlig skillnad mellan
mänskliga abnormiteter eller sjukliga drag, som icke
ha större praktisk betydelse och ej behöfva speciell
tillsyn på sjukhus, och sådana, som för den enskilde,
hans familj eller samhället ur behandlingens eller
skyddets synpunkt kräfva skyndsam vård och en rätt
tillsyn. Att afgöra, när detta är af nöden,
förutsätter sakkunskap, och endast den speciella
utbildningen kan anses tryggande för en riktig
behandling af hvarje särskildt fall. En del
sinnessjukdomar utmärkes af så grofva och lätt
påtagliga symtom, att de öfverensstämma med
innebörden i de populära begreppen "vansinne",
"ursinne", "galenskap" o.s.v. Genom en tydligt
framträdande förvirring, grumling af medvetandet och
oförmåga af reda och sammanhang inom
föreställningslifvet äro dessa sjuka på ett så
otvetydigt sätt förändrade - en förändring, som ju
ock röjer sig i alla deras handlingar, i deras tal och
uppförande -, att ingen kan hysa tvekan om arten af de
visade egenheterna. Men äfven sådana fall, där
förvirringen ej är påtaglig, kunna på grund af vissa
förskrufvade eller förryckta drag och föreställningar
så starkt imponera på den lekmannamässiga uppfattningen,
att sinnessjukdomen för alla är uppenbar. Emellertid
äro symtomen af sinnessjukdom stundom af den art, att
endast en på detta område erfaren läkare kan afgöra
frågan: sinnessjuk eller icke? Att förmå tänka
sammanhängande och redigt och att kunna behärska sin
vilja samt lämpa den efter ändamålsenliga motiv äro två
väsentliga hufvuddrag af den normala människans förmåga.
Men däraf får man icke draga den slutsatsen, att hvarje
människa, som talar redigt, är psykiskt frisk, eller
tro, att sinnessjukdom nödvändigt måste röja sig i
bakvända och omotiverade handlingar. Det finns trots
bibehållen formell tankereda en mängd abnorma tillstånd,
där inom känslolifvets område tydlig sinnessjukdom
föreligger, ja, det finns t.o.m. sjuka, som behärskas
af de mest förryckta idéer, men som det oaktadt förmå
yttra sig redigt och med bibehållen logik, och ehuru
en person till synes uppträder sansadt och korrekt,
låter sig detta ändock förenas med ett abnormt
viljelif, hvilket i obevakade ögonblick kan ta sig
uttryck i abnorma, ja, rent af samhällsvådliga
handlingar. Man får därför i allmänhet akta sig att
draga förhastade slutsatser af en persons tillfälliga
sätt att vara; en rätt stor förmåga af förställning
(dissimulation) utmärker ofta vissa sinnessjuka,
särskildt de förryckta.
Att sinnessjukdomar äro sjukdomar i hjärnan är
en sats, som i månget fall knappast är annat än en
vetenskaplig trosbekännelse. Vår kunskap om de
nervförlopp, som af spelas i hjärnbarken och utgöra
villkoret för själslifvets normala funktioner, är så
ofullständig, att man i hvarje särskildt fall ej kan
säga, huru en sinnessjukdom där utvecklar sig och
hvilka sjukliga processer, som i hjärnbarken beledsaga
dess förlopp. Det är ju också jämförelsevis få
sinnessjukdomar, som efter döden visa tydliga
anatomiska förändringar, äfven om hjärnbarken noggrant
med alla tekniska hjälpmedel undersökes.
Sinnessjukdomar utan påvisbara anatomiska
hjärnförändringar kallas funktionella, ehuru
detta namn i månget fall blott bevisar våra
undersökningsmetoders ofullkomlighet; sådana
sinnessjukdomar, som efter döden kännetecknas af
karakteristiska sjukliga förändringar i den nervösa
substansen, kallas organiska. Till funktionella
sinnessjukdomar höra sådana former som hysterisk
sinnessjukdom, mano-depressiva former (mani, melankoli
m.m.), förryckthet, vissa former af förvirring m.fl.,
medan till de organiska formerna höra epilepsien,
sinnessjukdom med förlamning (paralysie générale),
syfilitiska och arteriosklerotiska former (de senare
beroende på s.k. förkalkning af hjärnans blodkärl),
ålderdomsslöhet m.fl. sjukdomsformer. Ett slags
mellanställning mellan funktionell och organisk
sinnessjukdom intar en tredje grupp:
dementia præcox (schizofreni), omfattande
hebefrenien och katatonien. Vid denna grupp finner man
särskildt i fall, som utvecklat sig till bestående
slöhet, tydliga förändringar i hjärnbarken, äfven om
dessa förändringar ej kunna anses såsom för denna
sjukdomsgrupp karakteristiska. Äfven vid den kroniska
alkoholismen förekomma vissa förändringar, som närma
denna form af förgiftning och degeneration till de
organiska formerna af sinnessjukdom.
Med hänsyn till förloppet och utgången af en
sinnessjukdom gäller gifvetvis den regeln, att
sinnessjukdomar af funktionell art omfatta de mera
godartade, med afseende på utsikterna till hälsans
återställande gynnsammaste formerna, under det att de
organiska sjukdomarna naturligt nog icke ge någon
förhoppning om slutligt tillfrisknande. Emellertid
förekomma tyvärr äfven bland de funktionella formerna
sjukdomar af kronisk och ogynnsam karaktär, där, äfven
om ingen slöhet (dementia) utvecklas, en återgång till
hälsa ej är att hoppas. En sådan ogynnsam form är den
typiska förrycktheten (den kroniska paranoian. Se
Förryckthet). En omständighet, som ofta nog grumlar
utsikterna för framtiden äfven vid mera gynnsamt
förlöpande former af sinnessjukdom, äro de mer eller
mindre lätt inträffande recidiven. I vissa former af
mano-depressiv sinnessjukdom (folie circulaire,
periodisk mani och melankoli) kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
