635 Sinnessjukdom 636 anfall af sinnessjukdom aflösa hvarandra med relativt korta mellanrum, ett förhållande, som ur social synpunkt skänker dessa former en rätt ogynnsam ställning. De med afseende på utgången och utsikten till bestående hälsa gynnsammaste formerna af sinnessjukdom torde vara de, som utlösas af en relativt djupt ingripande yttre anledning. Man plägar med hänsyn till orsakerna dela sinnessjukdomarna i exogena, som uppstå af yttre orsaker, och endogena, som uppstå af inre, i anlaget och dispositionen förefintliga orsaker. När orsakerna till en sinnessjukdom sökas, förblandar man ofta orsak och verkan, och man ser icke sällan i sjukdomens tidigaste symtom orsaken till densamma. Så är ofta förhållandet, när man t. ex. i religionsgrubbel tror sig ha funnit anledningen till en melankoli, medan i själfva verket ingenting är vanligare, än att en dyster sinnesstämning, den börjande psykiska depressionen, tar sig uttryck i grubbel och ängsligt mediterande öfver andliga frågor och religiösa angelägenheter. Vanligen äro orsakerna till en sinnessjukdom såväl inre som yttre. Dispositionen och det individuella anlaget spela dock i flertalet fall den mest afgörande rollen; de inre orsakerna äro oftast de för symtom och förlopp viktigaste och mera bestämmande. Så är förhållandet vid de tre stora sjukdomsgrupperna, den mano-depressiva sinnessjukdomen, dementia prcecox (se Schizofreni) och paranoiagruppen (gruppen af sinnessjukdomar med förryckt karaktär). Om dessa former af sinnessjukdom kunna uppfattas såsom otvetydigt endogena, så äro å andra sidan de "yttre" orsakerna de mera väsentliga vid sådana sjukdomsformer som feber- och infektionsdelirierna och den i sammanhang med en förgiftning uppträdande sinnessjukdomen. Ehuru stundom vid en svårartad infektion eller intoxika-tion (förgiftning) mycket allvarsamma former af sinnessjukdom kunna inträffa, som icke så sällan under våldsamma symtom, med stark omtöckning och snart inträdande kraftnedsättning få dödlig utgång, så äro dock utsikterna i flertalet fall af delirier, som uppträda i sammanhang med infektionssjukdomar och förgiftningar, särdeles gynnsamma, och dessa former af sinnessjukdom torde, äfven med hänsyn till den jämförelsevis ringa utsikten af recidiv, kunna betraktas med afseende på utgången (prognosen) mest godartade. Af infektionssjukdomar, hvilka icke så sällan kompliceras med sinnessjukdomar, må nämnas bl. a. mässling, scharlakansfeber, tyfus, koppor och influensa. Vid lunginflammation händer stundom, att det kritiska feberfallet medför ett våldsamt utbrott af förvirring med delirier, hvilket i ogynnsammaste fall får dödlig utgång (kollapsdeli-rium). Det gäller i sådana fall att med alla till buds stående medel höja krafterna under en stimulerande behandling (kamfer, ljumma bad, närande lavemang). Att de sinnessjukdomar, som komplicera de kroniska infektionssjukdomarna, tuberkulos och syfilis, till sin karaktär äro ogynnsammare, beror dels på grundsjukdomens svårare och mera allvarsamt kraftnedsättande art (tuberkulos), dels på infektionens särskilda benägenhet att på ett förstörande sätt angripa hjärnbarken (syfilis). Ehuru det icke får glömmas, att vissa akuta under en antisyfilitisk behandling gynnsamt förlöpande former af sinnessjukdom på grund af hjärnsyfilis förekomma, så äro dock tyvärr de flesta af de sinnessjukdomsformer, som bero på syfilitiska degenera-tionsprocess-^r i hjärnbarken, till sin natur i hög grad ogynnsamma och förlöpa, trots all behandling, med tilltagande slöhet, ofta ock med förlamningssymtom, till en efter längre eller kortare tid inträffande dödlig utgång. Särskildt anmärkningsvärd är i detta hänseende den i vår tid och särskildt i de stora kulturcentra så vanliga paralysie générale (dementia paralytica), hvars syfilitiska ursprung numera anses höjdt öfver allt tvifvel. Äfven förgiftningarna kunna delas i akuta och kroniska. Akuta förgiftningar genom starkt verkande medicinska preparat och droger (morfin, opium, kokain, atropin m. m.) äro sedan gammalt kända och kunna, där de icke hastigt åstadkomma medvetslöshet och förlamning af lifsviktiga nerv-centra, ge upphof till delirösa tillstånd, ofta kombinerade med hallucinationer. Den akuta alkohols-intoxikationen (ruset) är den banalaste och bäst kända af alla med psykiska symtom förenade förgiftningar. Äfven vid kroniska förgiftningar med morfin, kokain och alkohol äro sinnessjukdomar vanliga och kunna uppträda såväl under det fortsatta missbruket af dessa gifter som under en afvänjningskur eller tillfällig abstinens. Vanligast bland förgiftningspsykoserna äro de former af sinnessjukdom, som uppträda på grund af kronisk alkoholism (se Alkoholism), ett betänkligt tillstånd, som beror på ett genom spritverkan direkt eller indirekt förstördt nervsystem. En djupgående rubbning af ämnesomsättningen i kroppens väfnader ger hos den kroniske alkoholisten lätt anledning till själfförgiftning (autointoxikation). Dylik själfförgiftning antages vara orsaken till den vanliga form af akut sinnessjukdom hos alkoholister, som kallas delirium tremcns (se Delirium), hvars omedelbara orsak alltså icke är alkoholen i och för sig, utan en förgiftning med vissa inom den osunda kroppen bildade ämnen, som uppstå under en genom alkoholmissbruk störd ämnesomsättning. Delirium tremens är en akut sjukdom, som i flertalet fall förlöper gynnsamt, men stundom kan få dödlig utgång. Äfven mera kroniska former af sinnessjukdom äro hos alkoholister rätt vanliga. En sådan form är alkoholsförrycktheten. Den kroniska alkoholismen, på hvilket underlag sinnessjukdomar uppträda, är i och för sig ett typiskt degenerationstillstånd, utmärkt af en genomgående intellektuell såväl som etisk slapphet. Själf har suparen ingen känsla för sitt läge och ingen vilja att hjälpa sig därur; alla ädlare instinkter, hänsynen till hustru och barn försvinna, och hans moraliska slöhet tar sig ofta uttryck i ett oförsynt beteende mot de närmaste, i- våldsamhet och brottsliga impulser. Den allmänna degenerationen yttrar sig äfven i kroppsligt afseende. Störd matsmältning, njursjukdomar och cirkulationsrubbningar, darrning i händerna, slapphet i gången och allmän kraftlöshet äro vanliga symtom hos suparen. Vissa åldrar och lefnadsperioder disponera för sinnessjukdom. En sådan ålder är puberteten, utvecklingsårens och könsmognadens ålder. I kvinnans lif är det s. k. klimakteriet, d. v. s. den åldersperiod då hennes befruktningsduglighet upphör,