en kritisk tid. Motsvarande åldersperiod infaller betydligt senare hos mannen. Äfven det s. k. seniet, d. v. s. ålderdomsförändringarnas period, är med hänsyn till sinnessjukdomarnas uppträdande en kritisk tid. Att tiden för ålderdomens inträdande är individuellt olika, är ett allmänt kändt förhållande. Till pubertetens sjukdomar hör framför allt den form af dementia præcox, som kallas hebefreni. Benämningen dementia præcox (af dementia, slöhet, och prcecox, tidig) har getts en grupp sinnessjukdomar, som uppträder under två former, af hvilka den nyssnämnda, hebefrenien, med början i de tidiga ungdomsåren, 15--25 år, vanligen utvecklar sig till en höggradig slöhet (dementia). Den andra formen, katatonien, begynnande något senare, ger oftare upphof till en egendomlig klyfning eller splittring af själsförmögenheterna (schizofreni) än till egentlig slöhet. Ett slags motsvarighet till denna sjukdomsgrupp dementia præcox, som ofta tillhör ungdomsåren, är dementia senilis, ålderdomsslöheten. Som orsaker till uppträdandet af sinnessjukdomar må för fullständighetens skull nämnas olycksfall, skador, som träffa hufvudet och mera allvarligt beröra nervsystemet och hjärnan, sjukdomar i hjärnans kärl (arterioskleros), blödningar i hjärnan, tumörer, hjärt- och njurlidanden m. m. Till sist må nämnas alla de sorger, olycksslag och vidriga omständigheter, som kunna möta en människa och hvilka såsom psykiska orsaker spela en viktig roll vid sinnessjukdomars uppkomst. De väsentligen på dylika vägar uppkommande formerna kallas psykogena. Dessa äro likväl med hänsyn till dispositionen af mycket olika slag. ömsom dominera vid dessa former förstämningar eller exaltationstillstånd, ömsom förryckta idéer. Ibland äro de psykogena sjukdomsformerna af hysterisk karaktär, och ibland utvecklas bilden af en katatoni (schizofreni; se Katatoni och Schizofreni). Hvad här säges om de s. k. psykogena sjukdomsformerna med hänsyn till den betydelse, som kan tillmätas å ena sidan den speciella orsaken och å den andra dispositionen, gäller, mu-tatis mutandis, äfven de former, som uppträda i sammanhang med hafvandeskap, barnsäng, digifning och menstruation. Det är under alla dessa förhållanden disposition och individuella anlag, som bestämma förloppet och symtomen vid den sjukdom, som af de nämnda betingelserna utlöses. Orsakerna till sinnessjukdom äro följaktligen antingen utlösande eller disponerande, och gifvet-vis kan alltså en mängd ogynnsamma omständigheter samverka för åstadkommandet af en disposition. Denna kan följaktligen i en del fall vara förvärfvad, i andra fall är den medfödd. En höggradig disposition för sinnessjukdomar och nervösa lidanden föreligger i det tillstånd af biologisk urartning, som kallas degeneration. Den så att säga rågade dispositionen tar sig i dylika fall synbara uttryck i de s. k. stigmata degenerationis (lat., "urartningstecken"), hvilka i den degenererades kroppsliga och psykiska konstitution äro "märken" och påtagliga tecken till urartningen. Dylika "stigmata" utgöras af missgestaltningar och kroppsliga lyten af olika slag, hvilka äro lokaliserade antingen till skelettet eller mjukdelarna och i senare fall till inre organ, sinnesorganen, nervsystemet och hjärnan. En påtaglig, oftast medfödd defekt af hjärnan ligger till grund för det höggradiga tillstånd af degeneration, som yttrar sig i idiotien. Idiotien kan dock stundom vara en följd af sinnessjukdomar i barnaåren eller af andra nervsystemet drabbande svårare sjukdomar. Till de psykiska degenerationstecknen hör vid sidan om gröfre defekter (idioti, imbecillitet) en mängd mer eller mindre framträdande störningar inom känslornas, intelligensens eller viljelifvets områden, disharmonier i själsutvecklingen, hvilka tidigt kunna spåras i de psykiska anlagen och taga sig uttryck i olika former af disposition. Äfven defekter i etiskt och moraliskt afseende förekomma som bekant ej sällan som uttryck för en bestående degeneration. I det med degenerationen förenade anlaget för sinnessjukdomar iakttar man ofta ett ärftligt förhållande. Sinnessjukdomarna uppträda därför ofta som släktsjukdomar, och en stegring i detta ärftliga påbrå (progressivt arf) ser man stundom. Gifte mellan medlemmar af sjuka släkter liksom ingifte inom sjuka familjer äro därför ur släkthygienisk synpunkt missförhållanden, som böra undvikas. Som ett apropå till frågan om sinnessjukdomarnas orsaker må här påminnas om en hos människor sedan gammalt gängse fördom. Man har den tron, att sinnessjukdomar äro själfförvållade och att de, mer än andra sjukdomar, ha sin grund i synd och utsväfningar (jfr Onani). Det händer ju icke så sällan, att man hör personer, hvilkas vänner eller nära anhöriga blifvit sinnessjuka, säga: "Men hur har denne man kunnat bli sådan, han som alltid varit så god och lefvat så ordentligt?" Denna fördomsfulla uppfattning, som i början af 1800-talet hyllades af äfven framstående sinnessjukläkare, vittnar om en hos människor segt fortlefvande obenägenhet att i sinnessjukdomar se vanliga sjukdomar. Ingen dygd i världen skyddar mot sjukdom, och ännu mera skoningslöst än någon annan form af lidande nedbryter sinnessjukdomen det bästa och ädlaste hos människor. Det må i detta sammanhang framhållas, att ordet "dåre", hvilket man stundom såsom Kkbetydande med sinnessjuk hör människor använda, knappast förfelar att på den, det träffar, göra ett pinsamt och sårande intryck. Detta ord är en bärare af den gammaldags barbariska uppfattningen om de sinnessjuke (se art. Sinnessjukvård) och bör med respekt för medmänniskors känslor undvikas. Detsamma gäller det gamla uttrycket "dårhus" (i st. f. hospital). Med afseende på sinnessjukdomarnas symtom gäller som allmän regel, att sjukdomen icke skapar någon särskild flora af psykiska företeelser, utan att det är normallifvets föreställningar, känslor och viljeyttringar, som här gå igen i brutna, förryckta och vanställda sammanhang med öfver-drifven eller bristfällig betoning och sålunda under en kvantitativ förskjutning öfver eller under de mått, som i vanliga fall äro rådande i våra tankar, ord och åthäfvor. Formell reda utesluter ingalunda sinnessjukdom. I dylika fall är ofta nog känslolifvet och därmed äfven viljelifvet det starkare afficierade. Detta är (se Mani och Melankoli) ett vanligt förhållande vid den