Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinnesceller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en kritisk tid. Motsvarande åldersperiod infaller
betydligt senare hos mannen. Äfven det s. k. seniet,
d. v. s. ålderdomsförändringarnas period, är med
hänsyn till sinnessjukdomarnas uppträdande en
kritisk tid. Att tiden för ålderdomens inträdande
är individuellt olika, är ett allmänt kändt
förhållande. Till pubertetens sjukdomar hör
framför allt den form af dementia præcox, som
kallas hebefreni. Benämningen dementia præcox
(af dementia, slöhet, och prcecox, tidig) har getts
en grupp sinnessjukdomar, som uppträder under två
former, af hvilka den nyssnämnda, hebefrenien, med
början i de tidiga ungdomsåren, 15–25 år, vanligen
utvecklar sig till en höggradig slöhet (dementia). Den
andra formen, katatonien, begynnande något senare,
ger oftare upphof till en egendomlig klyfning eller
splittring af själsförmögenheterna (schizofreni)
än till egentlig slöhet. Ett slags motsvarighet till
denna sjukdomsgrupp dementia præcox, som ofta tillhör
ungdomsåren, är dementia senilis, ålderdomsslöheten.
Som orsaker till uppträdandet af sinnessjukdomar
må för fullständighetens skull nämnas olycksfall,
skador, som träffa hufvudet och mera allvarligt beröra
nervsystemet och hjärnan, sjukdomar i hjärnans kärl
(arterioskleros), blödningar i hjärnan, tumörer,
hjärt- och njurlidanden m. m.
Till sist må nämnas alla de sorger, olycksslag och
vidriga omständigheter, som kunna möta en människa och
hvilka såsom psykiska orsaker spela en viktig roll vid
sinnessjukdomars uppkomst. De väsentligen på dylika
vägar uppkommande formerna kallas psykogena. Dessa äro
likväl med hänsyn till dispositionen af mycket olika
slag. ömsom dominera vid dessa former förstämningar
eller exaltationstillstånd, ömsom förryckta
idéer. Ibland äro de psykogena sjukdomsformerna af
hysterisk karaktär, och ibland utvecklas bilden af en
katatoni (schizofreni; se Katatoni och Schizofreni).
Hvad här säges om de s. k. psykogena sjukdomsformerna
med hänsyn till den betydelse, som kan tillmätas
å ena sidan den speciella orsaken och å den andra
dispositionen, gäller, mu-tatis mutandis, äfven de
former, som uppträda i sammanhang med hafvandeskap,
barnsäng, digifning och menstruation. Det är under
alla dessa förhållanden disposition och individuella
anlag, som bestämma förloppet och symtomen vid den
sjukdom, som af de nämnda betingelserna utlöses.
Orsakerna till sinnessjukdom äro följaktligen antingen
utlösande eller disponerande, och gifvet-vis kan
alltså en mängd ogynnsamma omständigheter samverka
för åstadkommandet af en disposition. Denna kan
följaktligen i en del fall vara förvärfvad, i andra
fall är den medfödd. En höggradig disposition för
sinnessjukdomar och nervösa lidanden föreligger
i det tillstånd af biologisk urartning, som kallas
degeneration. Den så att säga rågade dispositionen tar
sig i dylika fall synbara uttryck i de s. k. stigmata
degenerationis (lat., "urartningstecken"), hvilka
i den degenererades kroppsliga och psykiska
konstitution äro "märken" och påtagliga tecken till
urartningen. Dylika "stigmata" utgöras af
missgestaltningar och kroppsliga lyten af olika
slag, hvilka äro lokaliserade antingen till skelettet eller
mjukdelarna och i senare fall till inre organ, sinnesorganen,
nervsystemet och hjärnan. En påtaglig, oftast
medfödd defekt af hjärnan ligger till grund för det
höggradiga tillstånd af degeneration, som yttrar
sig i idiotien. Idiotien kan dock stundom vara en
följd af sinnessjukdomar i barnaåren eller af andra
nervsystemet drabbande svårare sjukdomar. Till de
psykiska degenerationstecknen hör vid sidan om
gröfre defekter (idioti, imbecillitet) en mängd
mer eller mindre framträdande störningar inom
känslornas, intelligensens eller viljelifvets
områden, disharmonier i själsutvecklingen, hvilka
tidigt kunna spåras i de psykiska anlagen och taga
sig uttryck i olika former af disposition. Äfven
defekter i etiskt och moraliskt afseende förekomma
som bekant ej sällan som uttryck för en bestående
degeneration. I det med degenerationen förenade
anlaget för sinnessjukdomar iakttar man ofta ett
ärftligt förhållande. Sinnessjukdomarna uppträda
därför ofta som släktsjukdomar, och en stegring
i detta ärftliga påbrå (progressivt arf) ser man
stundom. Gifte mellan medlemmar af sjuka släkter
liksom ingifte inom sjuka familjer äro därför ur
släkthygienisk synpunkt missförhållanden, som böra
undvikas.
Som ett apropå till frågan om sinnessjukdomarnas
orsaker må här påminnas om en hos människor sedan
gammalt gängse fördom. Man har den tron, att
sinnessjukdomar äro själfförvållade och att de,
mer än andra sjukdomar, ha sin grund i synd och
utsväfningar (jfr Onani). Det händer ju icke så
sällan, att man hör personer, hvilkas vänner eller
nära anhöriga blifvit sinnessjuka, säga: "Men hur har
denne man kunnat bli sådan, han som alltid varit så
god och lefvat så ordentligt?" Denna fördomsfulla
uppfattning, som i början af 1800-talet hyllades
af äfven framstående sinnessjukläkare, vittnar
om en hos människor segt fortlefvande obenägenhet
att i sinnessjukdomar se vanliga sjukdomar. Ingen
dygd i världen skyddar mot sjukdom, och ännu
mera skoningslöst än någon annan form af lidande
nedbryter sinnessjukdomen det bästa och ädlaste hos
människor. Det må i detta sammanhang framhållas, att
ordet "dåre", hvilket man stundom såsom Kkbetydande
med sinnessjuk hör människor använda, knappast
förfelar att på den, det träffar, göra ett pinsamt
och sårande intryck. Detta ord är en bärare af den
gammaldags barbariska uppfattningen om de sinnessjuke
(se art. Sinnessjukvård) och bör med respekt för
medmänniskors känslor undvikas. Detsamma gäller det
gamla uttrycket "dårhus" (i st. f. hospital).
Med afseende på sinnessjukdomarnas symtom gäller
som allmän regel, att sjukdomen icke skapar
någon särskild flora af psykiska företeelser,
utan att det är normallifvets föreställningar,
känslor och viljeyttringar, som här gå igen i
brutna, förryckta och vanställda sammanhang med
öfver-drifven eller bristfällig betoning och sålunda
under en kvantitativ förskjutning öfver eller under
de mått, som i vanliga fall äro rådande i våra
tankar, ord och åthäfvor. Formell reda utesluter
ingalunda sinnessjukdom. I dylika fall är ofta nog
känslolifvet och därmed äfven viljelifvet det starkare
afficierade. Detta är (se Mani och
Melankoli) ett vanligt förhållande vid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
