639 Sinnessjukvård 610 mano-depressiva formen af sinnessjukdom. Samma är äfven förhållandet med förrycktheten (se d. o.), ehuru i dessa fall sjukdomsbilden domineras af vissa tankevillor, förföljelse- eller storhetsidéer. En sjuklig förändring af omdömet ger upphof till den förfalskning af idélifvets innehåll, som kallas tankevillor. Vid uppkomsten af dessa spela ofta nog illusioner och hallucinationer (se dessa ord) en viktig roll. En vanlig, ja, sannolikt den vanligaste vägen för en förfalskning af omdöme och kritik är den sjukliga förändringen af känslo-lifvet. En stark förstämning samlar sig ofta i en nedsatt sjelfkänsla, och därmed sammanhänger omedelbart melankolikerns själfanklagelse- och försyndelseidéer. Stor uppsluppenhet, hvad man kallar en exaltation af känslolifvet, tar sig däremot uttryck i den förhöjda s j älf känslan, hvilken lika omedelbart alstrar öfverdrifna föreställningar om egen förmåga, själföfverskattnings- och storhetsidéer. I ännu en tredje grupp af fall yttrar sig den bristande jämvikten inom känslolifvet i en allmän oro och misstänksamhet, som småningom ger sig till känna i förföljelseidéer (se d. o.). I en mängd sjukliga tillstånd ha de sinnessjuke förlorat förmågan af ordnadt och redigt tänkande. De prata i en ström af osammanhängande ord, hvari likhets- och beröringsassociationer äro den enda tillstymmelsen till samband mellan de snabbt löpande tankarna. En dylik sjuklig stegring af föreställningarnas tempo, hvarvid ändamålsföreställningar icke alls eller högst obetydligt bestämma öfver tankarnas brokigt skiftande innehåll, kallas idéflykt. Denna är ett vanligt symtom hos s. k. maniakaliska sjuka och öfvergår lätt till verklig förvirring. Hos melankolikern möter man ett alldeles motsatt symtom. Tankarna stå stilla, ingifvelsens flöde har sinat; då den sjuke skall tänka, går det trögt och långsamt, det är som att draga ett lass i tjock sand. Detta symtom kallas tankehämning. I de maniakaliska tillstånden ser man ofta ett symtom inom viljelifvets område, hvilket är ett slags motsvarighet till idéflykten och ofta uppträder samtidigt med denna Detta symtom är agitationen. Den sjuke besjälas då af växlande intryck, känslor och stämningar, som på ett reflex-artadt sätt ögonblickligen omsättas i handling. Han stojar, dansar, sjunger, gestikulerar, han är våldsam, förstör och rifver sönder; stundens glädtighet, otålighet eller vrede tar sig hastiga och obehärskade uttryck, utan plan och ändamål. All oförmåga att samla tankarna ger anledning till förvirring, och detta symtom har en mängd grader, från den lättaste grumling af medvetandet ända till en fullständig omtöckning af detsamma. Ibland ha de sjuke svårt att samla själfva sinnesintrycken till tydliga föreställningar, de bli då på grund af bristande uppfattningsförmåga mer eller mindre ur stånd att förstå sitt läge, igenkänna sin omgifning; de äro hvad man kallar desorienterade, och detta medför ofta en känsla af oro, som gör dem rådvilla och misstänksamma. Intrycken samla sig icke till skarpa och bestämda bilder, utan glida isär och bli dimmiga; bekanta ansikten förefalla förändrade, människor synas dem besynnerliga, som vore de döda, allt är dem så underligt och hemskt. De vanligaste åtgärder, som vidtagas, bli missförstådda, och en hotfull betydelse tillägges dem, allt är dem främmande och misstänkt. Mellan dylika relativt lindriga tillstånd af förvirring och den fullständiga till ett verkligt kaos gående upplösningen af allt medvetet sammanhang ser man alla möjliga öfvergångar. I feber- och infektionsdelirierna sker denna utveckling från lindrig förvirring, osäkerhet och rådvillhet i orienteringen till djup omtöckning ofta successivt. De af förvirring utmärkta abnormtillstånden visa städse påtagliga psykologiska beröringspunkter med drömmen, och den splittring (dissociation) inom själslifvet, som uppträder hos en sofvande, har sin motsvarighet i den sjukliga på grund af giftverkan på hjärnbarken uppkommande söndringen. Samma hallucinatoriska liflighet utmärker de osammanhängande föreställningarna i det ena som i det andra fallet. Om de olika formerna af sinnessjukdom se Förryckthet, Hysteri, Katatoni, Matt i, Melankoli m. fl. Med afseende på behandlingen se äfven Sinnessjukvård. Läran om sinnessjukdomarna och deras botande kallas psykiatri (se d. o.). G-s. Sinnessjukvård. Här och där i österlandet liksom ock hos en del vilda folkslag ha sinnessjuka sedan gammalt varit föremål för en till vördnad gränsande vidskeplig respekt. Helt annorlunda har det varit i Europa. Medan i den klassiska forntiden sinnessjukdomarna i rätt anmärkningsvärd grad tilldrogo sig läkarnas uppmärksamhet och omsorgsfull, välment, om ock i vissa afseenden hård-händt behandling egnades de sinnessjuke (jfr C. Celsus' "Om läkekonsten", sv. öfv. af M. Odenius, 1906), blef deras öde efter Romerska rikets fall genom hela medeltiden och långt fram i nyare tid det sorgligaste. Råhet och vidskepelse täflade med hvarandra att utestänga de sinnessjuke, "de besatta", från alla mänskliga rättigheter; på sin höjd vallfärdade man med dem till helgon-grafvarna eller underkastade dem en våldsam exorcism. I värsta fall blefvo de brända eller jagade som vilda djur, fängslade bland förbrytare i osunda fängelser eller på annat sätt utlämnade åt en hård behandling. Det var ju icke längre demonläran i sin klassiska gestaltning eller sådan den förekommer hos många vilda folkslag, utan den medeltida djäfvulsskräcken, som angaf tonen och under mer än tusen år bestämde öfver de sinnessjukes lott. Men äfven då religiösa fördomar icke direkt inverkade på forna dagars uppfattning om de sinnessjuke, var behandlingen på grund af tidsandan ytterst omild. Några af våra gamla landskapslagar innehålla stadganden mot "afvita", "galin man" eller "vettvilling". Den äldre och yngre Yästgötalagen föreskrifva, att "galin man" skall vara fängslad; på samma sätt Upplandslagen, och enligt Södermannalagen skola fränder ha "afvita" i "hseptum" eller i "gömo", och böter äro utsatta, om han blir lös eller kommer skada åstad. Ehuru sederna småningom något mildrades, förblef dock den fördomsfulla uppfattning kvar i folkmedvetandet, som i sinnessjukdomarna såg en straffdom för synd och utsväfningar. Denna åsikt, som fortlefvat ända in i vår tid, är en förtunnad åter-