641 Sinnessjukvård 642 stod af den medeltida vidskepelsen. Gifvetvis satte denna religiös-moraliska uppfattning sin prägel på behandlingen. Man fann det i sin ordning, att de sjuke behandlades i fängelserna bland brottslingar och lösdrifvare. Sinnessjukvårdens äldre historia löper därför parallell med fångvårdens, och ännu i slutet af 1700-talet påträffade J. Howard (se dcm-ne) vid sina besök i en mängd europeiska fängelser nästan öfverallt sinnessjuka fängslade bland förbrytare och delande den omänskliga behandling, som då kom dessa till del. Det var därför icke underligt, att man på de första sinnessjukanstalterna till-iämpade fängelsernas behandlingsmetoder med kedjor, hand- och fotbojor. Mot slutet af 1700- och i begynnelsen af 1800-talet börjar i behandlingen en förändring till det bättre göra sig gällande. Den första reformen inleddes af den franske sinnessjukläkaren P h. Pin el (se denne), som vågade försöket att befria de sinnessjuke ur deras bojor. Hans exempel ledde snart till efterföljd, och den alltför hårdhändta behandlingen mildrades. Dock voro ännu långt öfver midten af 1800-talet sådana medel som tvångströjan, tvångsstolarna och andra former af mekaniskt tvång i flitigt bruk. Vid sidan af dessa medel som vapen mot de sinnessjukes oro och deras mot omgifningen riktade tendenser till våldsamhet praktiserade man vissa behandlingsmetoder, som mera direkt afsågo att inverka kurativt. Ur den rådande uppfattningen om sinnessjukdomarna som följder af moraliska lyten och felsteg härleder sig den i början af 1800-talet praktiserade "psykiska" behandlingen, som i korrigerande syfte ingrep strängt disciplinärt. Att grofva handgripligheter på sin tid icke föraktades, framgår bl. a. däraf, att en svensk i öfrigt för sin humanitet känd läkare ännu 1836 skrifver, att "stryk och aga med orätt borttagits från de franska hospitalen". En annan form af psykisk behandling, som i öfrigt har anor från den klassiska forntiden (Celsus), sammanhängde med den gängse ännu rätt naiva uppfattningen om sinnessjukdomarnas väsen. Man utgick från den tanken, att det "rubbade", "ur sina gängor" gångna förståndet genom häftiga sinnesrörelser eller obehagliga sensationer på radikalt sätt kunde bringas till ordning, och behandlingen afsåg att genom skrämmande, retande eller på annat sätt nervsystemet häftigt afficierande behandling åstadkomma plötslig väckelse. I dylik afsikt tillgrep man vattenbehandlingen i form af de s. k. öfverraskning s-baden och de våldsamma duscherna, ja, man t. o. m. band tyngder vid den sjuke och sänkte honom i sjön för att först i sista minuten draga upp honom. Van Helmont, som redan på 1600-talet rekommenderar vattenkuren, är af den mening, att densamma endast då är utan verkan, när man af fruktan för, att patienten skall dö, drager upp honom för tidigt. En annan mycket rekommenderad behandlingsmetod var den s. k. skabbkuren. Man afsåg därmed att försätta den sjuke i ett tillstånd af plågsamma hudsensationer, klåda .och allmän oro. Det är om denna skabbkur läkaren på Danviks dårhus Hagström (adlad Hagströmer) 1788 säger: "Skabb och utslag har jag ej behöft ympa vid Danviksdårhuset för att genom denna väg söka återbringa de galna till förståndet; den Tryckt den 8 '1216 myckna trängsel, som varit i det gamla dårhuset, och de usliga rummen hafva gjort, att skabbsmittan som oftast gått hvarfvet om, då den genom någon nykommen eller eljest inkommit". Någon gynnsam effekt af denna ofrivilliga "skabbkur" synes Hagström emellertid ej ha iakttagit. I samma ändamål, att uppväcka sinnesrörelser eller försätta nervsystemet i starkt retningstillstånd, voro de mekaniska apparater konstruerade, som i början af 1800-talet begagnades för de sinnessjukes botande. Ett sådant redskap var den s. k. svängbädden. Denna var en underlig karusell eller centrifug. På en brits i ena ändan af en horisontell tvärslå, som medelst ett hjulverk drefs rundt, fastbands den sjuke i liggande ställning och med hufvudet i periferien. Svängbäddens hastighet kunde uppdrifvas till 125 hvarf i minuten. På detta sätt kringsvängde man de sinnessjuke, så att blödningar uppstodo på ögonens bindehinnor; de tjöto af fasa och förtviflan, och den afsedda effekten att uppväcka deras fruktan uteblef ej. Emellertid visade det sig snart, att dessa sannskyldiga tortyrredskap icke medförde den minsta nytta, och de utdömdes ur sinnessjukvården. Först vid ISOO-talets midt begynte röster höjas mot användandet af tvångströjan (se d. o.) 1. kamisolen. Det var engelsmannen J. Conolly (se denne), som varmt ifrade för dylika tvångsmedels utdömande, och öfverallt, där systemet "nonrestraint" (utan tvång) på försök tillämpades, visade det sig, att detsamma på de sjuke hade ett lugnande inflytande. Vid denna tidpunkt gingo särskildt de engelska sinnessjukanstalterna i spetsen för humanare reformer. I viss mån kan man betrakta detta som en reaktion mot den vanvård af de sjuke och alla de grymheter, som mot dem tidigare begåtts just på de engelska hospitalen (York Asylum, Bedlam m. fl.). De äldsta svenska sjukvårdsinrättningarna voro synnerligen outvecklade. De voro på en gång fattighus, sjukhus och "dårhus" och kallades vanligen helgeandshus (se d. o.). Vid reformationstiden, då klostren upplöstes, öfverlämnades dessa ofta till städerna för inrättandet af hospital eller, såsom de fortfarande kallades, helgeandshus. 1528 och 1531 öfverlämnade Fredrik I af Danmark till städerna Malmö och Ystad där varande Gråbrödra-kloster åt dessa samhällens sjuka och fattiga. Liknande anor har Danviks hospital (se d. o.), Sveriges första egentliga vårdanstalt för sinnessjuka. Det 1531 af Gustaf Vasa genom indragning af Gråbrödraklostrot i Stockholm inrättade helgeandshuset flyttades 1551 till Danviken, enär, såsom Göran Tegel skrifver, "en mäkta ond stank kom uti hela staden Stockholm af det spetal, der låg uppå Gråmunke-holm". I slutet af 1700-talet ombyggdes det gamla Danviken, och det s. k. "nya dårhuset" inrättades i ett f. d. saltmagasin. Läkaren där, Hagström, be-skrifver (i "Inträdestal om Danviks hospitals inrättning" i Vet. akad. 1788) på följande sätt dess inredning;: "Tjugusju celluler, hvarje för en dåre, hvaraf 19 förvarade med dubbla dörrar och starka lås, fönstren med säker afplankning afstängde, och dörrarne genombrutne med små luckor. 13 af dessa celluler försedde med bekvämligheter, som genom väggarne utifrån kunna ansas. Åtta, ämnade för mindre svagsinte, med ordinära dörrar och järn- 25 b. 21