643 Sinnessjukvård 644 galler i fönsterna försedde. Alla rum utvända åt corridors, tillsammans uti alla våningarne sex stycken." Hagström talar om den "tillfredsställelse och invärtes vällust" dessa anordningar måste väcka hos dem, som ömma "för dessa de usligaste och olyckligaste bland människor". Tidernas anspråk förändras, och 1853 utdömes Danvikens hospital ("dårhuset") af M. Huss (se denne) med följande ord. "Danviks dårhus är måhända den ändamålsvidrigaste af alla hufvudstadens barmhärtighetsinrättningar: denna inrättning kan kallas en fläck på hufvudstadens kommunalväsen, ja, man kan våga säga, att det är en nesa för mänskligheten, att en anstalt för olyckliga medmänniskors vård får finnas sådan, som denna är." Handlingar i våra hospitalsarkiv vittna om behandlingens brutala art. Utgifterna för grof- och klensmidesarbeten voro afsevärdt stora; hänglås, järnstänger, bommar o. d. röja oupphörligen den tanke man hade om de sinnessjukes farlighet och vikten af säkerhetsåtgärder. De orolige inspärrades i burar och järnbeslagna inhängsel, och hjälpte ej detta, slog man dem i järn. Ännu 1853 voro, enligt dåv. generaldirektören K. J.Ekströmers mspektioiisberättelser, de sinnessjuke å Nyköpings hospital inneslutna i "burar", och där mötte fortfarande "all den osnygghet, stank och oväsende och alla de vederstyggligheter, hvilka voro förknippade med dessa lämningar af forna dagars hospitalsinredning". Fotbojor af järn voro ännu i bruk "för att vid sängarne i de allmänna rummen fjättra de våldsamme och opålitlige sinnessjuke, som ej kunde rymmas i burarne". Förhållandet var enahanda på Göteborgs hospital, där "burarne", hvilka lära ha funnits så sent som 1866, gåfvo platsen prägel af ett ohyggligt menageri, och i Växjö inneslötos de sjuke i "högst otjänliga, med järnbommar försedda, mörka, snygghet och luftväxling motverkande skåp", de stormande och osnygga, "måhända sämre lottade än vissa husdjur", instängdes i burar o." s. v. (Ekströmer 1853). Äfven vissa allmänna bestämmelser för de sinnessjukes vård vid midten af 1800-talet måste betraktas som i hög grad ogynnsamma. De underkastades en föreskrifven pr oj kur på lasarett, innan de för en summa af 36 rdr 16 s. b:ko för lifstiden som obotliga inlöstes på något hospital. Det var nämligen redan genom ett k. bref af 11 dec. 1766 bestämdt, att sådana sjuka, som ej på lasaretten kunde botas, skulle på hospitalen intagas. Och dock utgjordes behandlingen på lasaretten antingen blott af inspärrning i mörka, osunda och osnygga celler eller af åderlåtningar och våldsamma laxerkurer. "Alla arrangementer äro", säger härom Ekströmer (1840), "i samma förhållande, och de intryck, den sinnessjuke under sådana omständigheter mottager, tyckas i många fall snarare kunna befästa än hafva, snarare förvärra än förbättra hans sinnesrubbning." Beträffande de svenska hospitalens utveckling må här följande korta data omnämnas. De s. k. kronohospitalen, hvilka räknade anor från medeltidens klosterinrättningar, voro egentligen fattighus. Deras antal 1756 var 42 (38 i Sverige och 4 i Finland). Ä desamma vårdades s. å. 1,597 pers., af hvilka dock endast ett fåtal sinnessjuka. Dessa kronohospital hade genom gåfvor och donationer blifvit rätt förmögna inrättningar, hvilkas förvaltning från 1756 underlades en af Rikets Ständer tillsatt Barnhus- och hospitalsdeputation. Denna upplöstes redan 1767, och 1773 öfvertogs tillsynen af rikets sjukvård af Serafimerorden, först genom en öfverstyrelse, bestående af två ordensherrar, och 1787-1876 af Serafimerordensgillet (se d. o.). Under denna ledning centraliserades sjukvården på ett mindre antal centralhospital, hvarefter en del smärre länshospital indrogs. De äldre hospitalen. i Stockholm, Göteborg, Malmö, Vadstena, Växjö. Nyköping och Uppsala, ha alla sitt ursprung ur gamla klosterinrättningar eller kronohospital, hvilka i början af 1800-talet alltmer utvidgades i samma mån, som centraliseringen genomfördes. Allt lifligare gjorde sig vid midten af 1800-talet sträfvan att förbättra sinnessjukvården i vårt land gällande, och som reformator må utom Ekströmer och Huss nämnas läkaren vid Danviken K. U. Son de n (se d. o.), hvilken gjort sig förtjänt af ett hedersrum i vår sjukvårds historia. I mycket genom hans verksamhet kom det 1861 öppnade Stockholms nya hospital å Konradsberg (se S t o c k-holms hospital) till stånd, och dit öfverflyttades de å Danviken förvarade sinnessjuke. Under sista delen af 1800-talet och intill närvarande stund,, särskildt under de senaste årtiondena, har utvecklingen af den svenska sinnessjukvården varit storartad, äfven om det åtrådda målet, att åt alla behöfvande sinnessjuka bereda plats, ej ännu uppnåtts. Antalet platser för sinnessjuka fördelade å hospitalen i Stockholm, Uppsala, Nyköping, Vadstena, Växjö, Göteborg, Härnösand och Visby utgjorde vid midten af 1870-talet 1,503, och vid århundradets slut hade genom tillkomsten af de nya hospitalen i Lund, Kristinehamn och Piteå antalet vuxit till 4,217. 1900-14 har dels genom tillbyggnader af äldre hospital (Uppsala och Växjö), delsgenom de nybyggda hospitalen i Vänersborg, Västervik, Säter och Östersund platsantalet stigit till 9,440, hvilket antal på följande sätt fördelar sig på de olika hospitalen. Stockholms hospital .................. 255' Uppsala » .................. 1,264 Nyköpings » .................. 206 Vadstena » .................. 800 Växjö » .................. 390 Västerviks » .................. 830 Visby » ..................* 63 Lunds » .................. 1,232 Malmö asyl ........................... 124 Göteborgs hospital .................. 367 Vänersborgs- » .................. 1,080 Kristinehamns » .................. 800 Säters » .................. 830 Härnösands » .................. 269 Östersunds » .................. 560 Piteå ».................. 370 Summa 9,440 I denna summa ingå äfven 321 platser, som af landsting, resp. städer bekostats. Förutom dessa hospital, hvilka sortera under Medicinalstyrelsen och till hvilkas byggande, tillbyggnad och underhåll riksdagen beviljat anslag, finnes i samband med lasaretten, fattighusen eller