göra, då vid stark upphettning massan börjar halfsmälta. Är massan pulverformig, baka småpartiklarna först ihop sig vid upphettningen. E. E. Sin-tsiang (Sin-kiang, Hsin-tschian), kinesiskt officiellt namn på Öst-Turkestan och landet ö. om detta ända till prov. Kan-su, från hvilken det administrativt skildes först 1884. 1,426,000 kvkm., mest öknar. 1,768,560 inv. (1910). J. F. N. Sint Truyden [trö'jden], stad. Se Saint-Trond. Sint ut sunt aut non sint, lat. Se Jesuitorden, sp. 1394. Sinuessa, fornstad i aurunkernas (se Italiska folk) land i Latium, vid hafvet, ej långt n. om Savos utlopp. År 296 f. Kr. blef S. romersk koloni. I närheten låg den mycket besökta, ännu begagnade badort, som då kallades Aquæ sinuessanæ. Där finnas ruiner från antiken (nära Mondragone) och nekropoler från förhistorisk tid. J. C. Sinumbra-lampa. Se Astrallampan. Sinuositet, anat. Se Sinus 1. Sinus (lat., "vik", "bukt"). -- S. arabicus, Röda hafvet. -- S. Codanus, Plinius' namn på Östersjön. -- S. issicus. Se Issos. - 1. Anat. Ordet sinus förekommer inom anatomien i olika betydelser. Så t. ex. betecknar det insänkningen mellan kvinnobrösten: barmen. Vidare förekommer det som benämning på utbuktningarna på hjärtats halfmånformiga valvler. Sinus benämnas ock de i flera hufvudskålens ben förekommande slemhinneklädda hålor, som indirekt genom näshålan kommunicera med det yttre och innehålla luft. Egendomlig är användningen af namnet sinus för vissa venösa blodbanor inom hårda hjärnhinnan i kraniet. Denna hinna är så att säga klufven i två blad, det ena fastväxt vid kraniet, det andra fritt inåt dess håla. Båda innesluta mellan sig ett endotelklädt, ofta trekantigt rum, i hvilket hjärn- och kranievener tömma sitt blod, och detta flyter i de styfva sinus, utan att genom ändrad volym eller tryck kunna påverka hjärnan. -- Af detta ord har man härledt det mera moderna sinuositeter för att uttrycka de ofta oregelbundna, sinsemellan skilda eller kommunicerande håligheterna i nybildningar, varhålor m. m. -- 2. Mat., den första af de trigonometriska l. goniometriska funktionerna. Med sinus för en gifven vinkel A (tecknadt sin A) förstås förhållandet mellan den motstående kateten och hypotenusan i den rätvinkliga triangel, som uppkommer, då från en godtycklig punkt på den gifna vinkelns ena ben en perpendikel fälles mot det andra vinkelbenet. Sinus för en reell vinkel ligger alltid mellan - 1 och + 1. Så är t. ex. sinus för 30° lika med 1/2 och sinus för 45° lika med [1/sqrt 2]. Tages punkten på enhetsafståndet från vinkelspetsen, representeras sinus af själfva perpendikeln; också betraktades i äldre tider allmänt sinus, i likhet med öfriga trigonometriska funktioner, såsom linjer. Användningen af sinus härrör urspr. från inderna, som kallade den jyārdha eller ardhjyā; hos araberna fick den, antagligen genom en arabisering af den indiska benämningen, namnet djība, hvilket ord skrifves lika med djaib (inskärning, vik), och härur har genom öfversättning på latin det nuvarande namnet uppkommit. Den mycket vanliga förklaringen af sinus ur s. in = semissis inscriptæ beror på en oriktig konjektur. Inom den högre analysen hänföres sinus icke till en vinkel, utan till motsvarande båge x i den cirkel, där längdenheten är radie. Funktionen sin x är en af de enklaste entydiga analytiska funktionerna och kan framställas genom den för alla x konvergerande potensserien [formel] Jfr Trigonometri. 1. G. v. D.* 2. (I. F.) Sinusbussol [-sål; af lat. sinus, se d. o., och fr. boussole, kompass]. Se Galvanometer, sp. 671. Sinusoid (jfr Sinus), mat., kallas den kroklinje, där ordinatan är lika med sinus för abscissan och hvars ekvation således är y = sin x. Sinusoiden gör ett oändligt antal lika oscillationer omkring X-axeln samt har således ett oändligt antal medelpunkter och axlar, af hvilka de förra utgöras af skärningspunkterna med X-axeln. (I. F.) Sinusströmmar, fys. Se Växelströmmar. Sinussvängningar, mek. Se Svängningar. Sinzendorff, Philipp Ludwig von, österrikisk öfverhof kansler, f. 1671, d. 1742, tillhörde en adlig släkt, hvars anor gå tillbaka till 1200-talet. Han var son till hofkammarpresidenten Georg Ludwig von S., som på grund af underslef dömdes till döden 1680 och, benådad, dog s. å. Sonen bestämdes urspr, för det andliga ståndet, men öfvergick först till den militära banan och däreftsr till den diplomatiska. Han blef österrikisk ambassadör i Paris 1698 och verkligt gehei-meråd 1701. 1705 utnämndes han till öfverhofkansler och behöll i denna egenskap till sin död ledningen af den österrikiska utrikespolitiken. Han deltog bl. a. i underhandlingarna i Gertruidenberg (1710), i Utrecht (1713) och i Soissous (1728). S. var en rutinerad och skicklig diplomat, men icke begåfvad och själfständig nog för att i väsentlig mån bestämma den allmänna riktningen af sitt lands politik. N. H- tz. Siǫfn, nord. myt. Se Sjofn. Sion, berg i Palestina (se Jerusalem, sp. 1367). -- S. brukas äfven som symbol för Palestina, Israel, den kristna församlingen och kyrkan. Sion [siå'], ty. Sitten, lat. Sedunum, hufvudstad i schweiziska kant. Valais, vid Sionnes utlopp i Rhône och vid Lausanne--Brigbanan. 6,095 inv. (1910), till största delen fransktalande katoliker. Biskopssäte, med katedral, prästseminarium och gymnasium. Vin- och silkesodling samt halmflätning och tobaksfabrikation äro hufvudnäringar. På två, staden dominerande höjder ligga ruiner efter en biskoplig borg (byggd 1294), ett fornromerskt kastell (Valeria) och ett slott (Majoria). (J. F. N.) Sion [sai'ən], Syon, Sionhouse, engelskt birgittinkloster. Då Henrik IV:s i England dotter Filippa anlände till Sverige för att förmälas med konung Erik af Pommern, medföljde bl. a. den engelske riddaren Henrik Fitzhugh, herre till Rawenswather. Vid ett besök i Vadstena (nov. 1406) beslöt denne att anlägga ett birgittinkloster i England och anslog därtill en gård i närheten af Cambridge. När han återkom till England, omfattades