hans plan med värma af konung Henrik, som i sin ortodoxa ifver ville tillegna sig äran och fördelarna af att vara klostrets grundläggare. Han skref genast (april 1407) till Vadstena och begärde, att klosterfolk måtte öfversändas till England, och Fitzhugh meddelade Vadstenamunkarna, att konungen lofvat bli ordens beskyddare. Konungens plan hann dock aldrig fullbordas, men den gick i arf till hans son och efterträdare Henrik V, som (1413--14) skref till Vadstena, att han låtit "från första stenen" uppföra ett kloster till den heliga Birgittas ära, och öfversände en af sina hofmän, Nicolaus Pecche, för att till England föra en munk och sex nunnor från Vadstena. Några munkar hade redan förut öfversändts, men deras verksamhet hade blifvit uppskjuten. Den plats konungen anslog bar namnet Isleworth (Iscilworth) och var belägen i Middlesex, i Londons stift. Vadstena kloster efterkom konungens begäran, och vid pingsttiden 1415 öfversändes en munk och fyra nunnor, tre noviser samt en präst. Då från England klagades, att nunnorna ej ville, innan klostret blifvit färdigt och invigdt, lyda de engelske prästerna, tog moderklostret dem i försvar och lät förstå, att "lärjungen icke är öfver sin mästare", utan att man i England borde undergifvet mottaga den nya klosterregeln. Konung Henrik V:s fundationsbref är utfärdadt 3 mars 1415 och påfven Martin V:s konfirmationsbulla 18 aug. 1418. Till "confessor generalis" anmäldes hos påfven en benediktinmunk vid namn William Aburwith och till abbedissa en benediktinnunna, Mathilda Newton (i ett latinskt bref: Neueyacion). Först 11 nov. 1425 inflyttade konventen i sina nya bostäder; invigningen försiggick med stor högtidlighet i närvaro af två ärkebiskopar, sex biskopar och en mängd folk. Alltifrån första början underhölls en förbindelse mellan moder- och dotterklostret, som måste anses ganska liflig, om man besinnar samfärdselns svårigheter. Det var ock under en för orden kritisk tidpunkt, som det nya klostret uppstått. Kyrkomötet i Konstanz och än mer det i Basel hade mycket att anmärka mot birgittinorden, och klostren uppmanade hvarandra att med hjälp af landens härskare upprätthålla ordens hotade bestånd. Det var den egendomliga stiftelsen af dubbelkloster, som hade svårt att vinna bifall i Rom, men påtryckningarna från England och Sverige gjorde sig till slut gällande. -- Många voro de gåfvor, som växlades mellan klostren; S. synes tidigt ha varit i besittning af ett stort bibliotek. 1473 öfversändes från Vadstena berättelserna om Katarinas, Birgittas dotters, underverk med begäran om penninghjälp för genomdrifvande af hennes kanonisation. Man önskade dock först få närmare redogörelser för att så mycket bättre kunna uppväcka folkets vördnad. Målarkonsten stod högre i S. än i Vadstena, hvarför den ock där af Vadstenamunkar någon gång inhämtades. Klostrets upphäfvande står tillsammans med "nunnans af Kent", Elisabeth Bartons, öde (se Barton, Elisabeth). Hon, som ådragit sig Henrik VIII:s vrede, då hon ville hindra hans förmälning med Anna Boleyn, hade förvärfvat sig rykte som sierska under inflytande af hel. Birgittas uppenbarelser och synes ha vunnit skydd af klostret i S. Konungen lät därför utrymma klostret och bemäktigade sig dess byggnader. 1541 användes detta kloster till Katarina Howards fängelse. Jfr Brentford. C. S-e.* Sionismen (Zionismen</Sp>), en i slutet af 1800-talet organiserad rörelse i syfte att i Palestina, på nationell-autonom grundval, under turkisk öfverhöghet, främja en kolonisation i stor stil af de östeuropeiske judar, "som ej kunna eller vilja assimileras", utan måste emigrera. Kärnpunkten i den på första kongressen i Basel (1897) skapade sionistiska organisationens program (det s. k. "Basel-programmet") lyder: "Sionismen söker bereda det judiska folket et rättsligt tryggadt hem i Palestina". Redan dessförinnan hade gjorts flera enstaka teoretiska och praktiska försök i dylik riktning. Nämnas må Moses Hess "Rom und Jerusalem" (1862), Pinskers "Autoemancipation" (1881), stiftandet af en central för judisk kolonisation i Palestina på konferensen i Kattowitz 1884, upprättandet af ett 20-tal judiska åkerbrukskolonier i Palestina 1880--95 med tillhjälp af sionistföreningar i Ryssland och understöd af baron Edmond de Rothschild i Paris. Emellertid fick den nya organisationen sin egentliga utgångspunkt i boken "Der judenstaat" (förf. i Paris 1895) af skriftställaren Theodor Herzl (f 1860, d. 1904) i Wien. I denna publikation ådagalägger nämligen författaren -- under omedelbart intryck af antidreyfusardernas judefientliga excesser -- nödvändigheten och möjligheten af judefrågans lösning i de länder, där judarna förföljas, genom kolonisation i stor stil. Organisationens grundläggning och fullföljande egde rum 1897--1913 på elfva interterritoriella kongresser (i Basel, London, Haag, Hamburg och Wien). Samma organisation omfattar 200,000 medlemmar, förpliktade att erlägga en årsafgift ("schekel") och fördelade i 22 territoriella landsiöreningar, och förfogar öfver 70 pressorgan (bl. a. Skandinaviska Sionistförbundets veckoskrift, på judisk jargong med hebreiska bokstäfver, utg. först i Köpenhamn, men sedan 1907 i Stockholm) på 16 språk. Ledningen utöfvas af ett verkställande utskott med säte i Berlin (årsbudgeten upptar omkr. 1/4 mill. mk). Finansiella institutioner äro den 1899 i London grundlagda Jewish colonial trust (med ett kapital af 6 mill. mk) och den 1901 stiftade Jüdischer nationalfonds (för jordförvärf i Palestina; med en totalförmögenhet f. n. af 4 mill. mk) äfvensom Anglo-Palestine company i Jafa och London med filialer i Jerusalem, Hebron, Beirut, Haifa och Safed. Sionismens rent kulturella arbete (den s. k. "kultursionismen" med Achad-Haam som främste målsman) går ut på att stärka judarnas rasmedvetande genom djupare kännedom om judendomen och hebreiskan. Fördenskull underhålles särskildt en rad skolor i Palestina, där hebreiskan de sista åren blifvit allmänt umgängesspråk. Litt.: Sionistkongressernas stenografiska protokoll 1897--1913; "Das zionistische ABC-buch" (Charlottenburg, 1908); veckoskriften "Die welt" (Wien, Köln och Berlin 1897--1914); Herzls sionistiska skrifter (Berlin, 1905); Max Nordaus sionistiska skrifter (1909), och Achad-Haam, "Am scheidewege" (2 bd, ty. öfv., 1911--16). Själfva namnet "sionism" ("zionism"), första gången litterärt användt 1893 af Nathan Birnbaum (se hans "Ausgewählte schriften zur jüdischen frage", 2 bd, Czernowitz, 1910), är en