673 Sisning-Sista smörjeisen 674 till kapitalkoncentrationen och hade sympatier för en korporativ ordning inom näringslifvet, under det han intog en afgjord frihandelsståndpunkt. Emellertid vardt S. genom sitt bestämda kraf på statsintervention förelöpare till de positiva socialpolitiker ("katedersocialister"), som flera årtionden efteråt uppträdde inom nationalekonomiens historiska skola, hvars metodologiska förelöpare S. likaledes kan sägas ha varit. Mycket läst af socialistiska författare, har S. tydligen på dem utöfvat ganska väsentligt inflytande. - S:s historiska, statsvetenskapliga och äfven litteraturhistoriska författarverksamhet var utomordentligt omfångsrik. Han skref bl. a.: Hisloire des républiques italiennes du moyen äg e (16 bd, 1807-18, 2:a uppl. 10 bd, 1840-44), som först gjorde honom uppmärksammad i Europas lärda värld, Histoire des francais (31 bd, 1821-44), jämte det föregående hufvudsakligen grunden till hans rykte, Histoire de la renaissance de la liberté en Italie (2 bd, 1832) och Histoire de la chute de Vempir e romain (2 bd, 1835). Nämnas må ock S:s Litteratur e du midi de V Europé (4 bd, 1813-29; 4:e uppl. 1840) och den historiska berättelsen Julia Severa ou Van 492 (3 bd, 1822). Ehuru i politiken liberal och i yngre år nästan angloman, var han ingen vän af franska kejsardömets fall; under "hundra dagarna" försvarade han Napoleons författningsplaner och fick företräde hos kejsaren. Efter restaurationen 1815 lämnade han Paris, där han varit bosatt sedan 1813. Han blef 1826 led. af sv. Vet. akad. S:s brefväxling med Channing, gref-vinnan af Albany m. fl. utgafs 1843 (af mille Montgolfier) och 1863 (af Taillandier). - Litt.: Aftalion, "L'oeuvre économique de S. de S." (1899), Denis, "Histoire des systémes économiques" (bd 2, 1907), Gide och Rist, "Histoire des doc-trines économiques" (1909), och Sainte-Beuve, "Nouveaux lundis", VI. E. H. T. Sisning, jaktv. Se Tjädern. Sissek (ung. Sziszek, kroat. Sisak), stad i Kroatien-Slavonien, komitatet Agram, vid Kulpas förening med Save och järnvägen till Agram. 7,881 inv. (1910), mest rom. katoliker, kroater. Betydande sädeshandel. Rester af romerska murar vittna om, att där funnits ett stort och blomstrande samhälle på romarnas tid i dåv. Öfre Pannonien. Eröfradt af Augustus 35 f. Kr., gjordes det af honom till militärstation och af Tiberius till ett hufvudfäste. Under Septimius Severus fick det namnet Flavia Septimia Sissia. Ett samhälle af infödingar, Segesta, fanns i närheten, vid Save, och detta sammansmälte med det romerska fästet till ett samhälle Siscia (hos Strabon Siskia). I 3:e årh. hade detta ett kejserligt myntverk. Ett årh. senare började förfallet. 1092 skänktes dess område af Ungerns konung Ladislaus I till stiftet Agram. Vid den af kapitlet 1544 uppförda borgen blefvo turkarna slagna tre gånger 1593 och en gång 1641. Wbg. Sisselhö, fjälltopp. Se Norge, sp. 1379. Sissoaträdet, Sissooträdet, bot., namn på Dalbergia Sissoa Roxb., hvars utbredningsområde är Främre Indien; se Himalaya, sp. 706. Sista dagarnas helige (Yttersta dagarnas helige). Se Mormoner. Sistan l. Seistan (arab. Sidjistān, bättre än Sedjistān), persisk-afganskt landskap (omkr. 18,150 kvkm.), en stäpp kring träsksjön Hamun och Hilmends nedre lopp, omkr. 400 m. ö. h. Det delas i egentliga S. (omkr. 2,460 kvkm.), landet mellan Hilmend och Hamun, en genom floder och kanaler väl vattnad, bördig slätt, hvars förnämsta produkter äro hvete, korn, vattenmeloner, bönor och bomull, samt yttre S., en 50 km. bred landsträcka från Rudbar i s. utefter Hilmends högra strand till Tjarboli- och Kuspas-floderna i n. Detta senare område är i allmänhet sandigt och endast vid floden fruktbärande. I närheten af Hamun är landet ett osundt träsk. Befolkningen (i egentliga S. omkr. 35,000) är i hela S. omkr. 200,000, hufvudsakligen kaiani, afkomlingar af landets forna härskare, sarbandi och saraki, hvilka från början kommit från västra Persien, belutscher samt s. k. sajjad (jägare), ett ursprungligt folk, som uteslutande lefver af jakt och fiske och talar ett särskildt språk. Under ordnad styrelse och med tillgodogörande af befintliga vattentillgångar (nederbörden är endast 50--70 mm.) kunde landet föda en mångdubbelt större befolkning och bli ett andra Egypten. I politiskt hänseende är S. deladt mellan Persien och Afganistan, i det att den förra staten (prov. Chorassan) eger det egentliga S., med undantag af en remsa utefter Hilmends vänstra strand, från Kohak till Rudbar, hvilken sträcka jämte det yttre S. besittes af Afganistan. Hufvudorter äro i det persiska S. Nasretabad, i det afganska Tjakansur. Urspr. motsvarande persiska prov. Drangiana, erhöll S. namnet Sakastane, sedan skyterna ("sacæ") eröfrat detsamma 128 f. Kr. Under de följande århundradena stod S. i mer eller mindre nära beroende af de persiska härskarsläkterna, tills det 1722 eröfrades af de inbrytande afganerna. En oafbruten strid om besittningen af detsamma fortgick därefter intill 1872, då en engelsk-persisk kommission bestämde de nuv. gränsförhållandena (gränsregleringen kompletterades 1903--05). (Wbg.) Sista smörjelsen (lat. Unctio extrema, Unctio infirmorum) kallas ett af den katolska kyrkans 7 sakrament. Detta sakrament, som meddelas endast åt mycket svårt sjuka personer, består däri, att prästen, under bön, med en invigd olja, chrisma (se Krisma), bestryker den sjukes ögon, öron, mun, näsa och händer samt i fråga om män äfven länder och fötter. Katolska kyrkan grundar denna religiösa handling, bestyrkt från början af 400-talet och antagen som sakrament under 1100-talet, på Mark. 6: 13 och Jak. 5: 14. Sakramentets verkan hänför sig i första hand till det andliga lifvet. Det medför ett andens helande, hvilket man dock har svårt att bestämma så, att detta sakraments verkan icke kommer att kollidera med biktens och nattvardens; man talar emellertid om ett syndernas utplånande. Därjämte kan man äfven tillskrifva sakramentet en fysisk verkan, krafternas stärkande, smärtornas lindring. Härom heter det från representativt katolskt håll: för att en sådan fysisk verkan skall träda i kraft, är det från den sjukes sida nödvändigt att mottaga sakramentet i rätt tid, så att ett unders nödvändighet uteslutes. Sakramentet kan åtnjutas mer än en gång. G. A-n.