konst och vetenskap, lät han uppföra Sixtinska kapellet m. fl. praktbyggnader samt återupprätta Vatikanens bibliotek. -- 5. S. V, hette eg. Felice Peretti, f. af fattiga föräldrar 13 dec. 1521, i Grottamarina i Marc Ancona, d. 27 aug. 1590. Medlem af franciskanorden, gjorde han sig tidigt bemärkt som en lärd man och utmärkt predikant samt blef efter hvartannat professor i Rimini, generalinkvisitor i Venezia och franciskanernas generalprokurator. Efter att 1565 tillika med en påflig legat ha företagit en resa till spanska hofvet, utnämndes han 1570 till kardinal, hvarvid han antog namnet Montalto. Men då han af den nye påfven, Gregorius XIII, var ogärna sedd, drog han sig tillbaka till sin villa på Eskvilinska kullen och återuppträdde, först sedan han 1585 blifvit vald till dennes efterträdare. Enligt några lär han, för att genomdrifva sitt val, bland kardinalerna ha utspridt det ryktet, att han vore ytterst svag och sjuklig. Om så var, blefvo dessa snart varse sitt misstag, ty S. var både till kropp och själ en af de kraftigaste påfvar, som suttit på S:t Peters stol. Med hänsynslös energi rensade han Kyrkostaten från röfvarband, fyllde sin skattkammare genom nya pålagor, aktieföretag (monti) och försäljning af ämbeten samt vidtog en mängd åtgärder för munkordnarnas reformation. För kardinalkollegiets organisation blef han i viss mån afslutande genom sina bullor 1586 om fastställande af kardinalernas antal till 70 och 1587 om kongregationerna (se d. o.) och deras utvidgning till 15. Han var personifieringen af den blodiga motreformationen, som under hans ledning nådde sin största kraft. Hans politiska vacklan mellan Frankrike och Spanien samt stora armadans undergång förhindrade dock protestantismens fulla besegrande. I den yttre politiken hyste han vidtomfattande planer och sökte genom att underblåsa furstarnas strider återupprätta kyrkans världsliga öfverhöghet. På en gång praktiskt beräknande och böjd för det fantastiska, lät den snillrike mannen sig hänföras af den dock aldrig realiserade idén om ett nytt korståg. För Roms utveckling och försköning var han kraftigt verksam dels genom anläggandet af en storartad vattenledning, dels genom uppförandet af flera praktbyggnader, 4 egyptiska obelisker och fullbordandet af Peterskyrkans kupol. De antika monumenten förstod han dock ej att uppskatta, utan förstörde eller vanställde dem i sin ifver att ge dem en kristen prägel. Han ifrade äfven för bildningens höjande, i det han anlade ett universitet i Fermo samt kollegier i Rom och Bologna, hvarjämte han själf ombesörjde nya upplagor af Ambrosius' skrifter och af Versio vulgata. Litt.: Se Påfve. 1--5. (Hj. H-t.) Sizebolu. Se Sozopolis. Sizeranne [sisra;n]. 1. MauricedelaS., fransk blindfilantrop, f. 1857 i Tain (dep. Dröme), blef blind vid elfva års ålder, och har tack vare lyckliga ekonomiska omständigheter helt kunnat egna sig åt arbetet för sina olyckskamraters bästa, och han intar sedan 1880-talet en ledande ställning inom Frankrikes blindvärld. 1883 uppsatte han tidskr. "Valentin Haiiy", som är egnad hufvudsakligen åt uppfostrings- och försörjningsfrågor samt vänder sig till en seende publik. 1884 började han utgo tidskr. "Revue Braille", som är tryckt i relieftryck och bl. a. afser att ge litterär förströelse åt blinda. En upplysningsbyrå för blinda, ett lånbibliotek och ett museum, med uppgift att belysa blindundervisningens utveckling, samt en blindförening räkna honom som upphofs-man. Han har författat bl. a. Les aveugles par un aveugle (1888; "De blinda af en blind", 1914) och Les soeurs aveugles, som innehåller bl. a. en studie öfver den blinda kvinnans psykologi. 2. Robert de la S., den föregåendes broder, konstförfattare, f. 1866 i Tain (dep. Dröme), har utgett en rad arbeten dels om engelsk konst (La peinture anglaise contemporaine 1895, Ruskin et la religion de la beauté 1897 samt specialstudier öfver gammal engelsk konst, utg. på engelska), dels i estetiska frågor på dagordningen (Le miroir de la vie 1902, Les questions estétiques contem-poraines 1904). 1. U. Å. 2. G-g N. Sizzo [åi'ttså], grefve. Se Schwarzburg, sp. 1245. Siöblad, gammal svensk frälseätt från Södermanland, med Flättna som sätesgård, introducerades 1625 med öfversten N i l s S. (se S. 2) på Riddarhuset. En af dennes sonsöner, generalen Karl S. (se S. 3), upphöjdes 1687 i jriherrligt stånd. Den friherrliga ätten utgick 1863, den adliga var långt förut utgången. 1. PederKristerssonS., krigare, användes under Nordiska sjuårskriget, bl. a. 1566-67, i militära uppdrag i Småland, insattes 1568 i slotts-lofven på Kalmar slott, utsågs 1598, såsom trogen anhängare af hertig Karl, till anförare för en skara bönder, som uppbådats mot Upplands ryttare, och uppges ha dött i början af 1600-talet. - 2. Nils Pedersson S., den förres son, krigare, d. 1646 eller 1647, var med vid belägringen af Kalmar 1599, utnämndes 1610 till ståthållare på Kronoberg, hade i uppdrag under danska kriget 1611-13 att anföra allmogen i Sunnerbo, men tillfångatogs af danskarna. - 3. Karl Johansson S., friherre, den föregåendes sonson, militär, f. 18 april 1611, d. 28 okt. 1696, deltog i Trettioåriga kriget vid olika regementen och var med i A. Oxenstiernas svit på resan till Paris 1635. Han blef kaptenlöjtnant vid artilleriet 1643 och avancerade till öfverste (1660), generalmajor (1666) och general af artilleriet (1674). 1673-81 var han guvernör på ösel. S. upphöjdes 1687 i fri-herrligt stånd. - 4. Johan S., friherre, den föregåendes son, militär, f. 22 sept. 1644, d. 26 dec. 1710 på Flättna, Södermanland, blef 1666 fänrik vid artilleriet, där han 1680 befordrades till öfverste och 1693 till generalfälttygmästare och chef. Han ledde artilleriet vid Narva (1700), Dunas öfvergång (1701) och Thorn (1703), hemförlofva-des på grund af sjuklisfhet 1704, men stod kvar i