709 Sjukgymnastik 710 ekonomiskt och socialt hänseende än den nuvarande. P- Uprld. Sjukgymnastik 1. Medicinsk gymnastik (helt eller delvis synonyma begrepp äro K i n e-siatrik, Kinesi + erapi, Medikalgym-nastik, Mekanoterapi, Rörelseterapi, öfningsterapi m. fl.), all gymnastik (se d. o.), som direkt används i den praktiska läkekonstens tjänst, således för behandling eller förebyggande af vissa bestämda sjukliga tillstånd. Ehuru både på grund af sin historiska utveckling, i hufvudsak ur Lingska gymnastiken, och till sin natur åtminstone vid behandlingen af vissa sjukdomsformer närbesläktad med den pedagogiska gymnastiken (se Gymnastik, sp. 787), bör den dock i princip skarpt särskiljas från denna senare, som genom sin allmännyttiga, folkhälsa såväl som individuell hälsa befordrande verkan förvisso har stor, om ock mera indirekt betydelse .äfven för förebyggandet af sjukdomar. På gränsen mellan dessa båda gymnastikarter står den s. k. dietetiska 1. motionsgymnastiken, som är ett itmärkt medel att på ett metodiskt sätt ge nödig kroppsrörelse åt personer, hvilka af en eller annan anledning, t. ex. hög ålder, kroppskonstitution, yrke o. s. v., ej på annat sätt kunna erhålla för god ämnesomsättning nödvändig motior. Sjukgymnastiken är således ett läkekonstens hjälpmedel och bör liksom alla andra lake- och kurmedel, i all sin användning ytterst ledas ai den medicinska vetenskapens praktiska utöfvare, d. v. s. samhällets legitimerade läkare; i en mängd olika former och ofta i intimaste förening med andra fysikaliska terapiformer, framför allt massage (se d. o.), har den fått en alltmera mångsidig användning i läkekonstens tjänst; i samma mån som läkarna genom förbättrad undervisning vid de medicinska högskolorna och genom vunnen erfarenhet blifvit alltmer förtrogna med sjukgymnastiken och dess verkningar, kommer detta kurmedel, om det också på vissa håll i några afs^nden blifvit rätt mycket öfver-skattadt, utan tvifvel att vinna ännu mycket större betydenhet och användning, än det f. n. har. Då sjukgymnastiken i åtminstone för vissa sjukdomar lämpliga former redan utbildades af P. H. L i n g (se L i n g 1) och ännu mera af hans närmaste efterföljare (Hj. Ling, K. A. Georgii, L. G. Branting m fl.), måste man med skäl både förvåna sig öfver ch beklaga, att detta värdefulla kurmedel först efter årtionden började uppskattas af den vetenskapLga läkekonstens representanter och i själfva verket ännu i dag ej är så värderadt inom läkekonsten, som det förvisso förtjänar; så har emellertid alltför ofta blifvit förhållandet med terapiformer som grundlagts och till en början utbildats af icke-läkare. Sjukgymnastiken beslår i en efter det sjukliga tillståndets art och Jokalisation lämpad passiv eller aktiv öfning af rörelse- och stödjeorgansystemet i dess helhet eller af enstaka delar däraf, t. ex. af enstaka ledgångar, af muskulaturen i dess helhet eller delar af enstaka muskler och muskelgrupper, af den motoriska nervapparaten, af koordinations-förmågan etc. Bä>t synes sjukgymnastikens princip kunna betecknas med "stödje- och rörelseorganens funktionsöfning" således öfning af detta organ- systems aktiva och passiva funktioner, afseende att öfva stärkande eller korrektiv inverkan direkt på dessa organ eller äfven i stor utsträckning indirekt på andra organsystems funktioner. Från teknisk synpunkt kan sjukgymnastiken uppdelas i två stora hufvudgrupper: manuell sjukgymnastik, som i hufvudsak utföres (med handen, lat. manus) af den behandlade själf med tillhjälp af den behandlande, sjukgymnasten (se d. o.), men utan användning af maskiner eller apparater af mera komplicerad beskaffenhet och maskinell, medikomekanisk 1. apparatgymnasiik, vid hvilken för rörelsers och öfningars utförande maskinella anordningar i större utsträckning tagas i bruk. En hel del enklare gymnastikredskap, liknande dem, som användas i den pedagogiska gymnastiken, äro emellertid ofta behöfliga äfven vid utförandet af uteslutande s. k. manuell sjukgymnastik. Den manuella Lingska sjukgymnastiken eller, som den ofta kallas, svenska sjukgymnastiken skiljer på 3 arter af rörelser: l:o akti ca, som rörelsetagaren själf genom egen kraft utför; 2:o passiva, som rörelsegifvaren (en eller flera) utför på eller med någon rörelsetagarens kroppsdel, utan att rörelsetagaren gör motstånd eller hjälper till vid rörelsens utförande; 3:a duplicerade 1. motståndsrörelser, vid hvilka antingen rörelsetagaren själf utför rörelserna, under det att rörelsegifvaren gör motstånd, duplicerad koncentrisk, aktiv-passiv 1. förkortningsrör elset eller ock rörelsegifvaren utför rörelsen med rörelsetagarens kroppsdel, under det att den senare gör motstånd, duplicerad excentrisk, passiv-aktiv 1. förlängningsrörelse. Dessa den manuella sjukgymnastikens s. k. duplicerade rörelser karakterisera den svenska sjukgymnastiken och ha sedan fått sin motsvarighet i den mekaniska gymnastikens aktiva maskinrörelser. Den nomenklatur, som begagnas i svensk sjukgymnastik, är hufvudsakligen uppgjord af L. G. Branting. Den inediko-mekaniska sjukgymnastiken grundlades betydligt senare än den manuella, som i sin strängt systematiserade form utbildades redan af P. H. Ling; den är ej, som man på grund af den särskildt i vari: land förefintliga motsättningen mellan dassa olika "gymnastiksystein" lätt skulle kunna tro, liågct principiellt alldeles fristående gymnast!ksfsiem; den mekaniska sjukgymnastiken söker blott realisera allmänna och speciella sjukgymnastiska principer med användning af apparater och maskiner af olika slag för aktiv öfning af muskelsystemet eller direkt inverkan på organismens olika organ. Äfven den mekaniska sjukgymnastiken är grundad och utvecklad här i Sverige, nämligen af G. Z a L d e r (se denne), som redan på 1850-talet begynte sina försök att i största möjliga utsträckning ersätta den vid sjukgymnastisk behandling erforderliga människokraften med maskinella anordningar. Varm vän af Lingska gymnastiken, fann Zander, som undervisade i en flickpension, att hans krafter och tid ej kunde räcka till för att meddela god och tillräcklig gymnastik åt ett större antal elever, hvarför han grep sig an med konstruktion af apparater eller maskiner, till en början rätt enkla; med tiden svällde maskinsamlingen ut till ett stort förråd af alltmera komplicerade, snillrikt uttänkta maskiner. Zanders första föga omfångsrika, men i sin enkla framställning af de bärande principerna