Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjukgymnastik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Sjukgymnastik
710
ekonomiskt och socialt hänseende än den nuvarande.
P- Uprld.
Sjukgymnastik 1. Medicinsk gymnastik (helt eller
delvis synonyma begrepp äro K i n e-siatrik, Kinesi +
erapi, Medikalgym-nastik, Mekanoterapi, Rörelseterapi,
öfningsterapi m. fl.), all gymnastik (se d. o.),
som direkt används i den praktiska läkekonstens
tjänst, således för behandling eller förebyggande
af vissa bestämda sjukliga tillstånd. Ehuru både på
grund af sin historiska utveckling, i hufvudsak ur
Lingska gymnastiken, och till sin natur åtminstone vid
behandlingen af vissa sjukdomsformer närbesläktad med
den pedagogiska gymnastiken (se Gymnastik, sp. 787),
bör den dock i princip skarpt särskiljas från denna
senare, som genom sin allmännyttiga, folkhälsa såväl
som individuell hälsa befordrande verkan förvisso
har stor, om ock mera indirekt betydelse .äfven
för förebyggandet af sjukdomar. På gränsen mellan
dessa båda gymnastikarter står den s. k. dietetiska
1. motionsgymnastiken, som är ett itmärkt medel
att på ett metodiskt sätt ge nödig kroppsrörelse
åt personer, hvilka af en eller annan anledning,
t. ex. hög ålder, kroppskonstitution, yrke o. s. v.,
ej på annat sätt kunna erhålla för god ämnesomsättning
nödvändig motior. Sjukgymnastiken är således ett
läkekonstens hjälpmedel och bör liksom alla andra
lake- och kurmedel, i all sin användning ytterst ledas
ai den medicinska vetenskapens praktiska utöfvare,
d. v. s. samhällets legitimerade läkare; i en mängd
olika former och ofta i intimaste förening med andra
fysikaliska terapiformer, framför allt massage (se
d. o.), har den fått en alltmera mångsidig användning
i läkekonstens tjänst; i samma mån som läkarna genom
förbättrad undervisning vid de medicinska högskolorna
och genom vunnen erfarenhet blifvit alltmer förtrogna
med sjukgymnastiken och dess verkningar, kommer detta
kurmedel, om det också på vissa håll i några afs^nden
blifvit rätt mycket öfver-skattadt, utan tvifvel att
vinna ännu mycket större betydenhet och användning,
än det f. n. har. Då sjukgymnastiken i åtminstone för
vissa sjukdomar lämpliga former redan utbildades af
P. H. L i n g (se L i n g 1) och ännu mera af hans
närmaste efterföljare (Hj. Ling, K. A. Georgii,
L. G. Branting m fl.), måste man med skäl både
förvåna sig öfver ch beklaga, att detta värdefulla
kurmedel först efter årtionden började uppskattas
af den vetenskapLga läkekonstens representanter
och i själfva verket ännu i dag ej är så värderadt
inom läkekonsten, som det förvisso förtjänar; så
har emellertid alltför ofta blifvit förhållandet
med terapiformer som grundlagts och till en början
utbildats af icke-läkare.
Sjukgymnastiken beslår i en efter det sjukliga
tillståndets art och Jokalisation lämpad passiv eller
aktiv öfning af rörelse- och stödjeorgansystemet i
dess helhet eller af enstaka delar däraf, t. ex. af
enstaka ledgångar, af muskulaturen i dess helhet eller
delar af enstaka muskler och muskelgrupper, af den
motoriska nervapparaten, af koordinations-förmågan
etc. Bä>t synes sjukgymnastikens princip kunna
betecknas med "stödje- och rörelseorganens
funktionsöfning" således öfning af detta organ-
systems aktiva och passiva funktioner, afseende att
öfva stärkande eller korrektiv inverkan direkt på
dessa organ eller äfven i stor utsträckning indirekt
på andra organsystems funktioner. Från teknisk
synpunkt kan sjukgymnastiken uppdelas i två stora
hufvudgrupper: manuell sjukgymnastik, som i hufvudsak
utföres (med handen, lat. manus) af den behandlade
själf med tillhjälp af den behandlande, sjukgymnasten
(se d. o.), men utan användning af maskiner eller
apparater af mera komplicerad beskaffenhet och
maskinell, medikomekanisk 1. apparatgymnasiik,
vid hvilken för rörelsers och öfningars utförande
maskinella anordningar i större utsträckning tagas i
bruk. En hel del enklare gymnastikredskap, liknande
dem, som användas i den pedagogiska gymnastiken,
äro emellertid ofta behöfliga äfven vid utförandet
af uteslutande s. k. manuell sjukgymnastik. Den
manuella Lingska sjukgymnastiken eller, som den ofta
kallas, svenska sjukgymnastiken skiljer på 3 arter af
rörelser: l:o akti ca, som rörelsetagaren själf genom
egen kraft utför; 2:o passiva, som rörelsegifvaren (en
eller flera) utför på eller med någon rörelsetagarens
kroppsdel, utan att rörelsetagaren gör motstånd
eller hjälper till vid rörelsens utförande;
3:a duplicerade 1. motståndsrörelser, vid hvilka
antingen rörelsetagaren själf utför rörelserna, under
det att rörelsegifvaren gör motstånd, duplicerad
koncentrisk, aktiv-passiv 1. förkortningsrör
elset eller ock rörelsegifvaren utför rörelsen
med rörelsetagarens kroppsdel, under det att
den senare gör motstånd, duplicerad excentrisk,
passiv-aktiv 1. förlängningsrörelse. Dessa den
manuella sjukgymnastikens s. k. duplicerade rörelser
karakterisera den svenska sjukgymnastiken och ha sedan
fått sin motsvarighet i den mekaniska gymnastikens
aktiva maskinrörelser. Den nomenklatur, som begagnas
i svensk sjukgymnastik, är hufvudsakligen uppgjord af
L. G. Branting. Den inediko-mekaniska sjukgymnastiken
grundlades betydligt senare än den manuella, som i
sin strängt systematiserade form utbildades redan
af P. H. Ling; den är ej, som man på grund af den
särskildt i vari: land förefintliga motsättningen
mellan dassa olika "gymnastiksystein" lätt skulle
kunna tro, liågct principiellt alldeles fristående
gymnast!ksfsiem; den mekaniska sjukgymnastiken söker
blott realisera allmänna och speciella sjukgymnastiska
principer med användning af apparater och maskiner af
olika slag för aktiv öfning af muskelsystemet eller
direkt inverkan på organismens olika organ. Äfven den
mekaniska sjukgymnastiken är grundad och utvecklad här
i Sverige, nämligen af G. Z a L d e r (se denne), som
redan på 1850-talet begynte sina försök att i största
möjliga utsträckning ersätta den vid sjukgymnastisk
behandling erforderliga människokraften med maskinella
anordningar. Varm vän af Lingska gymnastiken, fann
Zander, som undervisade i en flickpension, att hans
krafter och tid ej kunde räcka till för att meddela
god och tillräcklig gymnastik åt ett större antal
elever, hvarför han grep sig an med konstruktion af
apparater eller maskiner, till en början rätt enkla;
med tiden svällde maskinsamlingen ut till ett stort
förråd af alltmera komplicerade, snillrikt uttänkta
maskiner. Zanders första föga omfångsrika, men i sin
enkla framställning af de bärande principerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
