711 Sjukgymnastik 712 för detta han. lifsarbcte klassiska afhandling utarbetades redan Ib64 (återgifven 1915 i en festskrift till Zanders 80-årsdag, utg. af Zanderinsti-tutet i Stockholm). Denna lilla skrift bör för alla tider gälla som den mekaniska gymnastikens grundläggande urkund. Under ett lifslångt energiskt arbete utvecklades sedan maskinförrådet, som dock redan vid det första s. k. Zanderinstitutets öppnande i Stockholm 1865 innehöll de flesta och principiellt viktigaste maskinerna i det nu förefintliga apparatförrådet, dels med nya maskiner, dels med ständiga detaljförbättringar å redan förut befintliga. Liksom förut den manuella svenska sjukgymnastiken hade spridts Öfver hela världen, spreds nu hastigt den Zanderska mediko-mekaniska gymnastiken, och s k. Zanderinstitut uppstodo inom loppet af några få årtionden i de flesta större städer i Europa, liksom äfven på en mängd andra platser i de öfriga världsdelarna (se f. ö. art. Mediko-mekanisk gymnastik). De fördelar, hvilka Zander sökte vinna och med skäl också kan anse sig ha vunnit med sin nya teknik för meddelandet af sjukgymnastik, voro framför allt a) att genom ett i stor utsträckning möjliggjordt ersättande af människokraften med maskinell kraft kunna göra den förut så dyrbara behandlingsmetoden billigare och sålunda sprida densammas välsignelser till allt bredare och bredare lager; b) att genom en fysiologiskt riktig konstruktion af öfningsmaskinerna äfven vid behandling af ett stort antal patienter kunna åstadkomma en lika god och t. o. m. exaktare dosering och stegring af rörelsernas styrka och effekt, än som åtminstone genomsnittligt kan åstadkommas vid manuell sjuk- fmnastisk behandling af ett större patientantal, andra sidan må framhållas, att den manuella behandlingen särskildt i ömtåligare och mera svar-behandlade fall utan tvifvel kan individualiseras vida mera än behandlingen med den mest snillrikt konstruerade maskin. Bägge metoderna för sjukgymnastikens medv elände ha sina obestridliga fördelar och nackdelar; den skarpa motsättningen mellan de bägge metoderna är irrationell och har utan tvifvel bidragit att hämma sjukgymnastikens utveckling i Sverige. På grund af de tämligen höga kvalifikationer, som måste förefinnas hos den, som skall meddela god sjukgymnastik, måste tyvärr den sjukgymnastiska läkemetoden bli mycket dyrbar. Just vid spridandet af denna läkemetod till allt bredare lager är det nödvändigt att i så stor utsträckning som möjligt utbyta denna högt kvalificerade arbetskraft mot maskinella anordningar. Bägge dessa så viktiga sjukbehandlingsmetoder kunna med all rätt således räkna Sverige som sitt moderland. Visserligen funnos föregångare till Ling, liksom äfven maskinella anordningar för speciella syften inom läkekonstens olika områden, t. ex. inom ortopedien, voro i bruk långt före Zander; som systematiserad läkemetod ej blott för smärre, speciella uppgifter, utan för en mera allsidig verkan på organismen i dess helhet och på andra organsystem än stödje- och rörelseorganen grundlades sjukgymnastiken af P. H. Ling och hans efterföljare, liksom den mekaniska tekniken för dess utöfvande af Zander. Tyvärr kan man näppeligen säga, att Sverige i senare tider varit något föregångsland i fråga om dessa läkemetoders fortsatta utveckling; tvärtom har hos oss otvifvelaktigt en beklaglig stagnation redan tidigt inträdt, under det att i andra länder, framför allt i Tyskland, mycket gjorts för att i olika riktningar ytterligare utveckla dessa behandlingsmetoder. Så ha uppstått såväl påbyggnader på sjukgymnastiken som förbättringar och kompletteringar af den mekaniska tekniken, hvilka sprungit fram ur den alltmer specialiserade läkekonstens behof inom olika specialiteter. Otaliga modifikationer af sjukgymnastiken för vissa syften ha med tiden uppkommit; man behöfver blott exempelvis erinra om den utan tvifvel betydelsefulla, inom neurologien utbildade Frenkelska öfningsterapien för behandlingen af koordinationsrubbningar, eller de inom ortopedien och kirurgien i stor utsträckning numera allmänt använda Krukenbergska pendelapparaterna m. fi. Den praktiska medicinen i vårt land hämtar numera rätt mycket af metoder och anordningar hörande till sjukgymnastikens område från utlandet, hvilket tilltalar så mycket mindre, som alla dessa, särskildt i Tyskland "uppfunna' och ej sällan med mycken reklam och själf känsla spridda behandlingsmetoderna utan gensägelse ha sin rot i den svenska sjukgymnastiken och i de Zanderska apparatkonstruktionerna. Äfven på ett annat och vida beklagligare sätt har den obestridliga stagnationen på detta område gjort sig gällande här i landet. Trots den verkligen mycket stora betydelse, som dessa behandlingsmetoder ha inom en mångfald vidt skilda områden af sjukvården, kan man utan öfverdrift fastslå, att dessa terapiformers användning ännu är i hög grad förbehållen de bemedlade samhällsklasserna. Under det att andra läkekonstens hjälpmedel äro fullständigt socialiserade och deras välsignelser sålunda komma äfven den fattigaste till del, äro dessa hjälpmedel i själfva verket ännu en rikemans terapi. De små tillfällen, som i större städer finnas att på fripolikliniker erhålla god sjukgymnastisk behandling, ha uppkommit i sjukgymnastutbildningens intressen och spela i här berörda afseende ingen nämnvärd roll. På allra sista tiden ha läkarna å sjukhusen gjort glädjande ansatser, om ock med ofullkomliga anordningar, att åstadkomma bättre förhållanden. Det är ett utomordentligt sorgligt förhållande, att läkemetoder, som sedan årtionden förefunnits och hvilkas eminenta betydelse i sjukvården är oomtvistad och obestridlig, ännu ej äro i nämnvärd grad socialiserade. Orsakerna till dessa verkligen djupa missförhå landen på detta viktiga område af läkekonsten äro säkerligen många. Som de viktigaste må framhållas sjukgymnastikens utveckling genom årtionden utanför den vetenskapliga medicinen och i den historiskt förklarliga, men principiellt alldeles oriktiga sammankopplingen mellan pedagogisk gym astik för folkets fysiska fostran och sjukgymnastik för behandling af sjuka människor inom sjukvården. Denna olyckliga sammankoppling mellan två kulturuppgifter, som ha föga med hvarandra att skaffa, och det ur denna sammankoppling framsprungna skapandet af en grupp yrkesutöf-are, som samtidigt sysslar med dessa vidt skilda kulturuppgifter, ha utan tvifvel stäckt utvecklingen på bägge områdena. Efter åratal af strider synes man nu i de flesta intres-