713 Sjukhem-Sjukkassa 714 serade kretsar ha kommit så långt i enighet, att man dock varmt önskar en principiell omläggning af Gymnastiska centralinstitutet, hvilket väl haft och har stor betydelse för ungdomens och hela nationens fysiska fostran till större allmän folkhälsa, men hvilket med sin nuvarande organisation ej längre kan tjäna sjukgymnastikens, det är en del af sjukvårdens, uppgifter. De viktigaste önskemålen torde vara: principiell skilsmässa i utbildning och yrkesutöfning mellan den pedagogiska gymnastiken och sjukgymnastiken, närmare anslutning af sjukgymnastutbildningen till den allmänna sjukvården och det medicinska undervisningsväsendet samt slutligen och framför allt en vida bättre utbildning af landets läkare i denna viktiga terapiform. Dessa principiella önskemål ha accepterats af den k. kommitté, som redan framlagt förslag till en synnerligen grundlig omorganisation af Gymnastiska centralinstitutet. Detta förslag torde dock endast med avsevärda modifikationer komma att en gång utföras. Slutligen må starkt betonas, att den praktiska sjukvårdens män, läkarna, förvisso äro de, som ytterst ha det största ansvaret ej blott däri, ät sjukgymnastikens utveckling stagnerat på en låg ståndpunkt, utan äfven däri, att denna terapis yrkesutöfvare, sjukgymnasterna, f. n. befinna sig i en svår, nästan kritisk situation. Sjukgymnastiken ensam eller i förening med andra metoder ha sin användning i den praktiska läkekonsten dels för att gynnsamt påverka organismen i dess helhet för det allmänna stärkandet vid \issa svaghetstillstånd af nervös eller konstitutionell art, dels äfven i stcr utsträckning för behandling af sjukdomar i vissa organsystem: främst för direkt behandling af stödje- och rörelseorganens skador, sjukdomar, deformiteter och funktionsrubbningar, därjämte för indirekt påverkan af inre organsjukdomar; alldeles särskildt böra härvid nämnas vissa hjärtsjukdomar, vissa nervsjukdomar samt vissa lungsjukdomar. I fråga om vissa sjukdomstillstånd, vid hvilka de äldre sjukgymnasterna tidigare i stor utsträckning och ej sällan med särdeles kritiklösa öfverdriiter använde sin behandlingsmetod, har på senare tider en berättigad och nödvändig inskränkning egt rum. Så har t. ex. den tidigare så berömda Brandtska behandlingen af kvinnliga underlifssjukdomar numera mycket liten, om ens någon berättigad användning, i alla händelser ej utanför gynekologernas verksamhet. Om alla indikationsområden för sjukgym-nastisk behandling och alldeles särskildt i fråga om stödje- och rörelseorganen, hvilkas kroniska sjukdomar och deformiteter bland allmänheten ännu anses särskildt och nästan uteslutande tillhöra sjukgymnasternas verksamhetsområde, må framhållas, att sjukgymnastiken rätt sällan bör vara den i det ena eller andra fallet uteslutande använda behandlingsmetoden. Sin största betydelse får sjukgymnastiken, när den ledes af den medicinska sakkunskapen och på ett klokt sätt kombineras med andr° läkekonstens hjälpmedel. Slutligen må framhållas, att värdet af god sjukgym-nastisk behandling vida mera beror därpå, att den ordineras på vetenskapligt riktiga indikationer och samvetsgrant utföres efter riktiga grundprinciper, än därpå, att den meddelas enligt det ena eller andra "systemet"'. Bland svenska författare i sjuk- gymnastik må nämnas J. Arvedson, T. Brandt, P. Haglund, T. J. Hartelius, U. Helleday, E. A. G. Kleen, F. Lindblom, R. Murray, H. Säther-berg, A. Wide. E. V. Wretlind, E. Zander och G. Zander. ' P- Hgld. Sjukhem, i allmänhet mindre anstalt, som mottar sjuka till vård under förhållanden, som i möjligaste mån skola motsvara vistelsen i egna hemmet, men med bättre utrustning för att lämna verklig sjukvård (privata sjukhem); större enskild sjukvårdsanstalt, i hufvudsak motsvarande allmänt sjukhus, men med säregen organisation (se t. ex. Sophiahemmet); sjukhus, bestämdt för vård af personer, lidande af långvarig eller obotlig sjukdom (se t. ex. Stockholms sjukhem), u. \v. Sjukhus. Se Lasarett. Sjukhusafgift, den dagersättning, som utgår till de allmänna sjukvårdsanstalterna för patienternas kost och vård. Dylik ersättning omnämnes första gången i Serafimerordensgillets cirk. 2 mars 1804, hvari föreskrefs, att en "dagafgift" skulle införas vid alla länslasarett, beräknad efter den kostnad, som mathållningen å hvarje särskild anstalt betingade; medellösa personer skulle dock "njuta lasarettets förmåner fritt och utan af gift". 22 april 1813 ålades vederbörande församlingar i riket att bekosta underhållet för alla sina medellösa veneriskt sjuka under den tid de vårdades på länslasaretten; erforderliga medikament skulle dockbetalas af den s. k. medicinalfonden. Lasarettens inkomster visade sig emellertid öfverallt otillräckliga, och därför infördes till sjukhuskostnadernas bestridande provisoriskt 1815 en allmän af gift, som 1818 blef ordinarie (se därom vidare S j u k-vårdsafgift). Sedan länslasaretten genom 1864 års lasarettsstadga ställts i ekonomiskt afseende h. o. h. under landstingen, bestämmes storleken af sjukhusafgiften eller, som den äfven kallas, legosängsafgiften årligen, af dessa (se_ vidare Legosängsafgift). E. W. ukhuskadrar. Se S j u k v å r d, sp. 726-727. ukhusmönstring, krigsv. Se Mönstring. ukhuståg. Se Sjukvård, sp. 728. ukjournal [-jur-] kallas de anteckningar, som å sjukhus eller motsvarande inrättningar föras öfver intagna patienter, med angifvande af deras tillstånd vid intagningen, förändringar däri under vistelsen vid sjukhuset, den behandling, som inledts m. m., som kan vara af vikt för bedömande af sjukdomsfallet och sjukdomens förlopp. R. W. Sjukkassa, förening af personer för beredande af inbördes understöd vid sjukdomsfall, mestadels bestående i läkarvård, läkemedel och penningunderstöd under viss tid. Vanligen meddelar sjukkassan äfven begrafningshjälp. Sjukkassorna äro antingen frivilliga, som vanligen tillkommit på enskildt initiativ och till hvilka anslutningen sker på frivillighetens väg, eller tvångssjukkassor, som ofta bildats af arbetsgifvare för deras arbetare eller som i länder med obligatorisk arbetarförsäkring upprättats i kraft af lag och i hvilka alla försäkringspliktiga å den ort eller i de yrken, för hvilka kassan är af sedd, måste vara medlemmar. Sitt ursprung har sjukkasseväsendet delvis i medeltidens gillen och broderskap samt de ända fram till senare tider kvarstående skråna. Detta