Sjung, sjung. Se Sångsällskapet "Sjung, sjung". Sjunkbox, metall. Se Göt, sp. 882. Sjunkfjorden, en arm af Sörfolden fjord, n. ö. från Bodö, Norge. Bland de fjorden omgifvande fjällen märkas v. om S. Sjunktind (1,078 m.) och Sjunkhatten (öfver 1,200 m.). K. V. H. Sjunkhatten. Se Sjunkfjorden. Sjunkhufvud kallas vid gjutning (t. ex. af järn eller stål) den öfversta delen af götet, i hvilken vid gjutmassans sjunkning de i massan bildade, oundvikliga luftblåsorna pressas upp med den påföljd, att ifrågavarande del blir porös och oduglig. Efter götets afsvalning aflägsnas sjunkhufvudet. Jfr Gjutning, sp. 1233--34, och Kanontillverkning, sp. 795. G. af Wdt. Sjunktind. Se Sjunkfjorden. Sjuntorp, bomullsspinneri och väfveri vid Göta älfs tillflöde Lerumsån i Fors socken, Älfsborgs län, det äldsta ännu befintliga i Sverige, anlades 1813 och tillhör sedan 1855 A.-b. Sjuntorp (nuv. aktiekapital 400,000 kr.), som inom socknen eger 2¼ mtl jordbruksfastighet (tax. till 119,200 kr., 1914) samt annan fastighet (vattenfall, fabriksbyggnader, kvarn, skolhus, Folkets hus), tax. till 1,076,600 kr. Spinneriet sysselsätter omkr. 500 arbetare, har 19,740 spinnspindlar, 7,340 tvinnspindlar och 400 väfstolar samt drifves af ång-, vatten- och elektricitetskraft (1,000 hkr). Tillverkningen utgöres af skofoder och stroppband, vekar (som specialitet) samt oblekta, blekta och kulörta väfnader till omkr. 2,8 mill. kr. Sjuoje. Se Mytologi, sp. 174. Sjurygg, zool. Se Sugfiskar. Sju signaturer. Se Namnlösa (student-) samfundet. Sjusja, stad och fordom fästning, belägen på en bergsplatå i ryska guv. Jelizavetpol (Kaukasus) i det armeniska höglandet, 1,180 m. ö. h. 42,687 inv. (1911). Tillverkning af mattor. Liflig handel. S. var fordom kanatet Karabaghs hufvudstad och annekterades af ryssarna 1822. (J. F. N.) Sju smärtornas fest. Se Mariafester. Sju socknars kyrka. Se Pemar. Sjusofvardagen, af ålder benämning för 27 juli (nu Martadagen), får sin förklaring i legenden om de "sju sofvare". Denna är i korthet följande. Under den allmänna förföljelse, som romerske kejsaren Decius lät öfvergå de kristna, hade sju fromma män, Maximianus, Malcus, Marcus (l. Martinianus), Dionysius, Johannes, Serapion och Konstantinus, 249 tagit sin tillflykt till en bergshåla i närheten af staden Efesos. Där skola de ha insomnat och ej vaknat förr än år 447, då den milde kejsar Theodosius regerade. Deras sömn hade alltså räckt i 198 år, men själfva trodde de sig ha sofvit en enda natt. Som vanligt sändes Malcus till staden att köpa bröd. Hans dräkt och de föråldrade mynt han framlämnade väckte förvåning hos folket, och han fördes till prokonsuln, inför hvilken han fick berätta sin historia. Biskop Martinus skyndar med kejsaren och allt folket till grottan, där de återfinna Malcus' kamrater vakna och med "anleten strålande likt solen". Inför den nya tidens representanter slumra de in på allvar, för att ej mer vakna. Kejsaren betäckte dem med sin purpurmantel och lät inlägga deras döda kroppar i gyllene kistor. Den äldsta uppteckningen af legenden om "sju sofvare" härrör från biskop Gregorius af Tours (omkr. 570). Sedan dess har den på mångfaldigt sätt bearbetats och tillhör sedan länge både den öster- och västerländska litteraturen. Äfven i Sverige har den länge utgjort en af folket omtyckt läsning och många gånger omtryckts i s. k. skillingstryck (se Folkböcker). Den äldsta kända svenska uppl. (1626) har titeln: "Legenda eller een lijten historia om the siusoffuare, ganska nyttigh at läsa". -- Numera används ordet "sjusofvare" (hvaraf t. o. m. bildats ett kvinnligt motstycke, "sjusofverska") gemenligen i bemärkelsen af en, som sofver efter kl. 7 eller i allmänhet en, som sofver länge om morgnarna. Enligt en allmän folktro skall den väderlek, som råder på sjusofvardagen, fortfara i sju veckor. Se arbeten af J. Koch (1883) och M. Huber (1900). R. G. Sjusofvaren, zool. Se Glis vulgaris. Sjustjärnan. 1. Astron. Se Plejaderna 2. - 2. Osmanernas sju förnämsta skalder. Se Turkiska språket och litteraturen. Sjustjärnorna. 1. Astron. Se Plejaderna 2. - 2. (Fr. La pléiade.) Franska skalder. Se Franska litteraturen, sp. 1200. Sju strömmar kallas de sju kanaler, som strax s. om Slite på Gottland bilda Bogevikens utlopp i Östersjön. Landsvägen från Slite till Visby går öfver S., där 1712 till försvar af Slite hamn ett batteri för 2 haubitser och 4 kanoner byggdes. Sedermera anlades vid S. flera verk, som funnos kvar ännu 1748, men nu äro i det närmaste jämnade med marken. L. W:son M. Sjuttio uttolkarna. Se Bibelöfversättningar, sp. 244-245. Sjuvalov [-låff], rysk adelssläkt från andra hälften af 1500-talet, af kejsarinnan Elisabet upphöjd i grefligt stånd. - 1. Ivan Maksimovitj S., d. 1736 som guvernör i Astrahan, tjänade under tsar Peter I som kommendant i Viborg och medverkade vid fredsunderhandlingarna i Nystad. - 2. Ivan Ivanovitj S., statsman, f. 1727, d. 1797, utnämndes af kejsarinnan Elisabet till generaladjutant och medlem af "konferensen" (det dåv. statsrådet) och fick stort inflytande på statsärendena, men afböjde grefvetiteln. Stor förtjänst inlade han genom inrättandet af Moskvas universitet och gymnasium 1755, hvars förste kurator han blef. På hans initiativ grundlades ock kejs. konstakademien (1757) och gymnasiet i Kazan (1758). Han gynnade Lomonosovs vetenskapliga verksamhet och gaf uppslag till Voltaires "Histoire de l'empire de Russie sous Pierre le Grand". Efter Katarina II:s tronbestigning vistades han i utlandet 14 år, blef efter hemkomsten öfverkammarherre och samverkade med furstinnan Dasjkova vid utarbetandet af "Sobesiednik ljubitelej rossijskago slova". Hans biografi skrefs af N. Bartenev 1857.