- 3. Pavel Andrejevitj S., militär, f. 1777, d. 1823, deltog under Suvorov i striderna i Polen och Italien samt avancerade vid tjugufem års ålder till generalmajor. Han utmärkte sig sedan i finska kriget 1809, då han genom en djärf marsch inträngde i Sverige och vid Skellefteå kringrände och tillfångatog en mindre svensk truppstyrka under öfverstelöjtnant Furumark. För denna bedrift utnämndes han till generallöjtnant och kejsarens generaladjutant. 1813 afslöt han vapenstilleståndet i Neumark. Efter de allierades intåg i Paris erhöll han uppdrag att ledsaga kejsarinnan Marie-Louise till Österrike och föra Napoleon I till Fréjus. - 4. Petr Andrejevitj S., den föregåendes sonson, f. 1827, d. 1889, statsman, var öfverpolismästare i Petersburg, sedan generalguvernör öfver Östersjöprovinserna, var 1866-74 chef för "tredje afdelningen af H. M:ts särskilda kansli" (politiska polisen). Han utnämndes 1874 till sändebud i London och var en af Rysslands representanter vid Berlinkongressen 1878. 1879 lämnade han det offentliga lifvet. Han tillhörde det strängt konservativa partiet, men var i sin utländska politik försonlig och medlande. - 5. Pavel Andrejevitj S., den föregåendes broder, f. 1830, d. 1908, general och diplomat, deltog i Krimkriget, var i 10 år chef för gardesstaben och bidrog under rysk-turkiska kriget till Sulejman paschas nederlag vid Filippopel. Han var ryskt sändebud i Berlin 1885-94 och generalguvernör i Warschau 1895-97. 1-4. A-d J. Sju vise. Se Greklands sju vise. Sju vise mästare (Historia septem sapientum) är namnet på ett österländskt sagoverk, som under medeltiden var vida spridt. En fursteson, som uppfostrats af sju vise mästare, blir genom stjärnorna underrättad om, att han vid återkomsten till sin faders hof icke får tala inom sju dagar, vid fara att eljest mista lifvet. Styfmodern, hvars kärlek han försmått, eggar då genom en berättelse hvarje dag fadern att döda sin son, men dennes sju mästare förtälja hvarje dag en annan berättelse, som uppskjuter furstens beslut. De äldsta arabiska bearbetningarna datera sig från 900-talet och ansågos af samtida ega indiskt ursprung. En hebreisk och en grekisk samling (utg. af Sengelmann 1842) tala om ett syriskt och ett ännu äldre persiskt original. Boken kom till Västerlandet under korstågens tid och öfversattes till nästan alla europeiska språk. Den äldsta kända bearbetningen i Europa är på latin af Joh. de Alta Silva (omkr. 1184) och utgör källan till den franska dikten "Dolopathos" (omkr. 1223). En tredje latinsk upplaga, "Historia septem sapientum" l. "Historia de calumnia novercali", ligger till grund för den svenska bearbetningen. Denna är bevarad i tre handskrifter, af hvilka hvar och en representerar en särskild redaktion. De äro alla från midten eller slutet af 1400-talet och samtliga utgifna af G. E. Klemming i "Prosadikter från Sveriges medeltid" (1887-89; i Skrifter utg. af Sv. fornskr.-sällskapet). Jfr Hj. Crohns, "Den trolösa hustrun i två medeltida sagosamlingar" (Helsingfors, 1912). (R. G.) Sjuåriga kriget kallas det krig, som 1756-63 fördes mellan å ena sidan Österrike, Frankrike, Ryssland, Sverige och Spanien och å den andra Preussen och England. Dess viktigaste orsaker voro Englands och Frankrikes makttäflan på hafven och i kolonierna samt rivaliteten mellan Österrike och Preussen. Namnet användes företrädesvis för att beteckna kriget i Tyskland mellan Preussen och dess fiender, hvilket emellertid betraktadt som ett led i kampen om Schlesien (se Schlesiska krigen) stundom också benämnes tredje schlesiska kriget. Fredsslutet mellan England och Frankrike 1748 betecknade blott ett stillestånd under kampen om herraväldet på hafvet och i kolonierna. I Indien upphörde icke fejden mellan det franska ostindiska kompaniet och det engelska. I Nord-Amerika sökte fransmännen sammanfoga sina besittningar i n. (Canada) och s. (Louisiana) och i och med detsamma stäfja de engelska koloniernas expansion västerut. Däraf föranleddes våren 1754 väpnade sammanstötningar mellan engelsmän och fransmän i Ohios floddal. Påföljande år fortsattes striderna i Nord-Amerika; det kom också till en drabbning mellan franska och engelska örlogsfartyg. Det var blott en tidsfråga, när formligt krigstillstånd skulle inträda. Engelska regeringen var angelägen, att i sådant fall Georg II:s arfland Hannover icke skulle prisges åt Frankrike; till detta lands skydd såg den sig därför om efter bundsförvanter på fastlandet. - Närmast kom Englands traditionella allierade, Frankrikes arffiende Österrike i fråga. Men i Maria Teresias och hennes statskansler Kaunitz' ögon var Frankrike icke längre som förr Österrikes hufvudfiende. De två första schlesiska krigen (se d. o.) hade satt Preussen i besittning af den österrikiska prov. Schlesien. Denna förlust kunde de icke glömma: ledstjärnan för deras politik var att vid lägligt tillfälle återvinna det förlorade och krossa den stormaktsställning i Nord-Tyskland, som Fredrik II med sin eröfring skapat åt Preussen. Österrike hade länge rustat för en blifvande kraftmätning, och på sommaren 1755 började det med tanke på en dylik försiktigt närma sig Frankrike. Gynnsammare mottagande fann England vid ryska hofvet (fördrag sept. 1755). Närmandet mellan England och Ryssland bekymrade emellertid Fredrik II. Kejsarinnan Elisabet var hans svurna fiende, delvis af personliga skäl, men framför allt af politiska: både i Polen och Sverige hade hon funnit det ryska inflytandet korsadt af den nya preussiska stormakten. Fredrik II hade alltid att räkna med möjligheten af ett ryskt anfall, och icke utan skäl befarade han, att just den ryska intervention i Nord-Tyskland, hvartill det engelsk-ryska fördraget gaf uppslag, skulle bli ödesdiger för honom. Han beslöt att söka förebygga den. Han tog upp Englands förut af honom afböjda förslag till närmande, och en konvention (af rent defensiv art) till Hannovers skydd afslöts (i Westminster jan. 1756), genom hvilken