Fredrik hoppades ha brutit den ring, som hans fiender hotade att sluta omkring honom, och därigenom bidragit till fredens tryggande. Mot hans beräkning väckte den emellertid stor förbittring i Paris. De österrikiska förslagen, som hade ifriga förespråkare i markisinnan Pompadour och hennes vän Bernis, funno starkare gehör, och ett defensivt fördrag afslöts mellan Frankrike och Österrike (i Versailles maj 1756). Ryska hofvet inledde omedelbart underhandlingar med Österrike och Frankrike om en offensiv allians och började rusta. - Så hade en betydelsefull omkastning i det europeiska statssystemet ("le renversement des alliances") egt rum, och Kaunitz hoppades att på våren 1757 kunna igångsätta ett rysk-fransk-österrikiskt anfall mot Preussen. Fredrik, som genom en holländsk diplomat hade kännedom om denna plan, önskade ej kriget, men hade sin armé i slagfärdigt skick och beslöt att öfverraska sina fiender, innan deras rustningar voro fullbordade. (Såsom väsentligen defensiv till sin karaktär uppfattas Fredriks politik af flertalet forskare. Af Klopp, Lehmann, Delbrück o. a. har däremot den meningen uttalats, att den alltsedan Westminsterkonventionen hade en direkt offensiv prägel och åsyftade eröfringar på Österrikes bekostnad.) Fredrik inryckte aug. 1756 i Sachsen, hvars besittning af strategiska skäl syntes honom nödvändig. Han räknade med rätta Sachsen bland sina argaste fiender, ehuru han öfverdref styrkan af dess förbindelser med kejsarhofven. Sachsiska armén tvangs, sedan en österrikisk undsättningshär besegrats (vid Lobositz 1 okt.), till kapitulation (i Pirna 15 okt.). Långt ifrån att, som Fredrik synes ha hoppats, skrämma Preussens fiender till eftergift och fred, påskyndade inryckningen i Sachsen den fientliga koalitionens fullbordan. En ryskösterrikisk allians kom till stånd (febr. 1757), och ryska trupper skickades mot Ostpreussen. I Frankrike funnos visserligen vidt utbredda sympatier för den forne bundsförvanten, och inflytelserika röster påyrkade koncentration på kriget mot England (maj och juni 1756 hade de engelska och franska krigsförklaringarna utfärdats). Men Ludvig XV fortsatte på den inslagna vägen, afslöt - i strid med sekelgamla principer för fransk politik och på för Österrike särdeles gynnsamma villkor - en offensiv allians med denna makt, direkt åsyftande Preussens stympning (maj 1757), och sände två arméer till Tyskland. Ett stort antal tyska furstar ställde trupper till förfogande, och riksdagen i Regensburg beslöt, att riksarmén skulle sammandragas (jan. 1757). Också Sverige vanns för den antipreussiska koalitionen (fördrag med Frankrike mars 1757 ; se om Sveriges deltagande i kriget art. Pommerska kriget). - Fredrik hade ingen bundsförvant (om den hjälp England längre fram gaf se nedan). Numeriskt sedt stod han inför en tredubbel öfvermakt. Hans styrka låg framför allt i hans egen personliga öfverlägsenhet som fältherre och statsman. Samförståndet mellan hans fiender stördes ofta af slitningar. Det kom honom dessutom till godo, att de ryska och svenska samt i synnerhet de franska arméerna förslappades genom bristfällig organisation, genom befälhafvarnas oduglighet och inbördes rivalitet samt genom dålig krigstukt, hvadan deras insatser i kriget icke motsvarade det anseende de förut åtnjöto. Fredrik gick under 1757 års fälttåg först till anfall mot österrikarna, inryckte i Böhmen, segrade öfver Karl af Lothringen vid Prag (6 maj) och började innesluta den belägrade hären i denna stad, men blef, då han vände sig mot en annan österrikisk armé under Daun, själf i grund besegrad (vid Kolin 18 juni) och måste utrymma Böhmen. En af tyska soldtrupper bestående "observationsarmé", som England uppställt till Hannovers skydd, blef slagen af fransmännen under d'Estrées vid Hastenbeck (26 juli), hvarefter dess befälhafvare hertigen af Cumberland under dansk medling afslöt en neutralitetskonvention med fransmännen (i Kloster-Zeven sept.), som i realiteten öppnade vägen för dessa mot Brandenburg. Ryssarna under Apraksin besegrade Lehwaldt vid Gross-Jägerndorf (30 aug.). En österrikisk ströfkår hemsökte Berlin. Situationen syntes förtviflad, i synnerhet som den andra franska armén under Soubise i förening med den tyska riksarmén anryckte mot Sachsen. Men Fredrik tillfogade dem vid Rossbach ett afgörande nederlag (5 nov.). Därefter skyndade han i ilmarscher till Schlesien, som österrikarna under tiden genom intagande af Schweidnitz och Breslau nästan h. o. h. fått i sitt våld. Genom en lysande seger öfver den nära nog dubbelt så starka fienden vid Leuthen (5 dec.) och genom Breslaus kapitulation (20 dec.) blef han åter herre öfver Schlesien. I England skedde samtidigt ett betydelsefullt omslag. Stort missnöje rådde där öfver de motgångar, som kriget med Frankrike dittills fört med sig, framför allt i följd af regeringens svaghet (Menorca eröfradt af fransmännen juni 1756, motgångar i Amerika 1756 och 1757). Sedan William Pitt i juni 1757 inträdt i regeringen och blifvit dess ledande kraft, vände sig bladet. För honom stod det också klart, att England måste ge Preussen verksam hjälp. Konventionen i Kloster-Zeven ratificerades ej, och Cumberland ersattes af den i preussisk tjänst stående hertig Ferdinand af Braunschweig. Genom en i april 1758 afslutad konvention tillförsäkrades Fredrik, för hvilken krigets finansiering erbjöd stora svårigheter, rikliga engelska subsidier, och hertig Ferdinands armé, som nu skulle bli en "operationsarmé", förstärktes, delvis med engelska trupper. 1758 års fälttåg började med Schweidnitz' intagande (16 april), hvarpå Fredrik inryckte i Mäh-ren och belägrade Olmiitz, under det att hertig Ferdinand dref fransmännen tillbaka öfver Rhen och, då de åter togo till offensiven, slog dem vid Krefeld (23 juni). Fredrik hade hoppats kunna förmå Daun till en afgörande drabbning, men måste, då denne undvek strid, med oförrättadt ärende återvända. Genom det blodiga slaget vid Zorndorf (25 aug.) afvärjde han därpå det angrepp, som ryssarna under Fermor riktat mot Brandenburg. Under tiden hade Daun vändt sig mot de underlägsna preussiska trupperna i Sachsen. Då Fredrik skyndade till dessas hjälp, öfverrumplade Daun honom nattetid vid Hochkirch (14 okt.). Icke dess mindre lyckades Fredrik genom skickliga manövrer tvinga österrikarna att utrymma både Schlesien och Sachsen. - Englands krigföring under 1758 kännetecknas på alla håll af ökad kraft. I Nord-Amerika vunnos stora framgångar (Louisbourg, nyckeln