till Canada, eröfrades i juli), och det egentliga Frankrike oroades genom ett lyckadt angrepp på Cherbourg (aug.). Bernis, den franska utrikespolitikens ledare, började tvifla på den nya kursens lämplighet, men sedan han ersatts af Choiseul, en ifrig anhängare af alliansen med Österrike, lyckades Kaunitz genom nya fördrag (dec. 1758) närmare än förr fastkedja den franska politiken vid den österrikiska. Hufvuduppgiften för den preussiska krigföringen under 1759 års fälttåg var att hindra föreningen mellan de ryska trupperna under Soltikov och österrikarna. Detta misslyckades. En österrikisk kår under Laudon stötte i Frankfurt an der Öder till den ryska hären, och då Fredrik angrep de förbundne vid Kunersdorf, led han ett förkrossande nederlag (12 aug.). En fullständig katastrof för Preussen syntes förestå, och Fredrik själf var nära att ge allt förloradt. Men de förbundne utnyttjade icke segern, de af tågade i okt. åt hvar sitt håll, och befriad från omsorgen om Brandenburg, kunde Fredrik åter vända sig åt Sachsen, där riksarmén i sept. intagit Dresden. Emellertid misslyckades, till följd af Fincks kapitulation vid Maxen (21 nov.), hans försök att utmanövrera Daun ur detta land. För första gången under kriget fingo österrikarna öfvervintra på sachsiskt område. - Större framgångar vunno under detta år ("det stora året") Fredriks bundsförvanter. Ferdinand segrade öfver fransmännen vid Minden (l aug.), franska landstigningsförsök i England afvärjdes af de engelske amiralerna Boscawen och Hawke, framför allt genom den sistnämndes lysande sjöseger vid Quiberon (20 nov.), och större delen af Canada frånrycktes Frankrike genom Wolfes seger vid Quebec (13 sept.). Endast genom ytterst betungande rustningar kunde Fredrik under 1760 års fälttåg hålla sina motståndare stången. Dock gynnades han också af den inbördes misstro, som hämmade dessas samverkan. Den var en följd framför allt af Rysslands anspråk, som växte i mån af dess arméers insatser i kriget. Mycket ogärna betalade Maria Teresia det pris: garanti för Ostpreussen, som Elisabet kräfde för sin medverkan i fälttåget (fördrag april 1760). Ludvig XV, som oroades af Rysslands stigande inflytande i norra och östra Europa och särskildt befarade, att Polen under dess tryck h. o. h. skulle glida den franska diplomatien ur händerna, hade redan börjat att i hemlighet motarbeta sin bundsförvant och vägrade den begärda garantien. Ryssarnas insatser i fälttåget inskränkte sig i stort sedt till ett ur militär synpunkt tämligen betydelselöst ströftåg till Berlin (hvari också österrikiska trupper deltogo), österrikarna segrade visserligen öfver Fouqué vid Landshut (23 juni), men då de med tre arméer sökte kringranna den långt underlägsne preussiske konungen, räddade sig denne genom att vid Liegnitz angripa en af arméerna (under Laudon) och besegra den (15 aug.). Fredrik vände sig därefter mot Sachsen och bortdref Daun ur hans starkt befästa läger vid Torgau (3 nov.). Det var det blodigaste slaget under kriget, men icke på långt när så afgörande, som Fredrik hoppats. Daun behöfde icke lämna Sachsen och behöll Dresden i sina händer. - Mot hertig Ferdinand kunde fransmännen trots stor numerisk öfvervikt ingenting uträtta, och i Amerika och Indien ledo de svåra motgångar. Genom Montreals kapitulation (8 sept.) fullbordades Canadas eröfring. Samtidigt fick franska väldet i Indien, allvarsamt skakadt genom Clives segrar 1756-59 (i synnerhet vid Plassey 23 juni 1757), dödsstöten, då Coote tillfogade fransmännen det afgörande nederlaget vid Wandiwash (22 jan. 1760); 1761 blefvo de bortdrifna från sina sista besittningar på halfön. Under dessa omständigheter blef Frankrike benäget för fred. Också i Wien vann efter nederlaget vid Torgau fredstanken gehör. Aftal träffades, sedan äfven Ryssland och Sverige gett sitt bifall, med England och Preussen om inledande af fredsunderhandlingar (våren 1761). Vapnen fingo dock ej hvila. Engelsmännen eröfrade ön Belle-île vid franska kusten (7 juni 1761). I nordvästra Tyskland fördes kriget med växlande framgång. Ett franskt angrepp mot Hannover afvärjdes genom Ferdinands seger vid Vellinghausen (15, 16 juli). De ryska och österrikiska arméerna förenade sig, men vågade ej angripa Fredrik i hans starkt befästa läger vid Bunzelwitz. Sedan de aftågat, vunno de emellertid hvar på sitt håll en betydande framgång. Laudon bemäktigade sig Schweidnitz (okt.), och ryssarna (under Buturlin) intogo det förut två gånger förgäfves belägrade Kolberg (dec.). - Separata underhandlingar hade sommaren 1761 kommit till stånd mellan England och Frankrike. Choiseul hade emellertid samtidigt trädt i förbindelse med Spanien, som ansåg sitt eget kolonialvälde hotadt af de engelska framgångarna. I förlitande på dess understöd uppställde han fredsvillkor, som Pitt ej ville acceptera. Den fransk-engelska underhandlingen afbröts, och mellan Frankrike och Spanien afslöts den mot England riktade "bourbonska familjetraktaten" (aug. 1761). Choiseul släppte därefter fredstankarna, och den tillärnade fredskongressen kom ej till stånd, fastän Österrike, som var finansiellt utmattadt och misstrodde sina bundsförvanter, lifligt önskade det. - Det fransk-spanska förbundet förorsakade Pitts afgång: då denne omedelbart ville förklara Spanien krig, fick den nye konungen (fr. 1760) Georg III en förevändning att befria sig från sin allsvåldige minister (okt. 1761). Han kunde emellertid icke hindra Spanien att skrida till brytning med England (dec. s. å.). En allmän fred på kontinenten, som gaf ve England tillfälle att koncentrera sig på kolonialkriget, blef i detta läge ett engelskt önskemål. Konungen och hans nye premiärminister Bute synas icke ha varit främmande för tanken att vinna den genom en preussisk landafträdelse åt Österrike (något, som f. ö. kunde synas rimligt nog i den svåra situationen efter Schweidnitz' och Kolbergs fall). Härom ville emellertid Fredrik ej höra talas. Han hoppades nämligen, att turkarna, sedan länge bearbetade af den preussiska diplomatien, skulle falla Ryssland och Österrike i ryggen. Det turkiska fredsbrottet blef ej af, men genom kejsarinnan Elisabets död (jan. 1762) förändrades h. o. h. Preussens ställning. Hennes efterträdare, Peter III, var nämligen en entusiastisk beundrare af den preussiske konungen; och denne kunde nu med jämnmod finna sig i, att alliansen med England upplöstes. Fr. o. m. 1762 betalade England icke längre subsidier. Peter slöt