omedelbart fred med Preussen (maj 1762) och återlämnade därvid alla gjorda eröfringar. Genom ett rysk-preussiskt förbund (juni s. å.) ställdes t. o. m. ryska trupper till Fredriks förfogande mot löfte om understöd åt tsarens planer emot Danmark. Freden med Ryssland följdes af Sveriges fredsslut (22 maj). Peter störtades visserligen i juli s. å. af sin gemål Katarina, och förbundet upphäfdes, men freden fick, då Fredrik utan dröjsmål erkände den nya regimen, ega bestånd. Sålunda isolerade, blefvo österrikarna slagna vid Burkersdorf (21 juli). Konungen återtog därefter Schweidnitz (9 okt.) och var därmed åter herre öfver Schlesien, hvarpå hans broder prins Henrik slog den med österrikare förstärkta riksarmén vid Freiberg (29 okt.). - Hertig Ferdinand segrade, ehuru lamt understödd af engelska regeringen, vid Wilhelmstal (24 juni) och eröfrade Kassel (l nov.). - Spaniens ingripande medförde intet omslag i krigslyckan. Ett spanskt angrepp mot Englands allierade Portugal blef med engelsk hjälp tillbakaslaget. Cuba gick förloradt för spanjorerna genom Habanas fall (12 aug.), Filippinerna genom Manilas (5 okt.). Martinique och andra öar i Västindien eröfrades från Frankrike. Bute hade fortsatt att underhandla med Frankrike. Han hade satt fredens återställande på sitt program och var villig till fred på villkor, som ingalunda motsvarade de engelska vapnens lysande framgångar. Villkoren voro likväl hårda nog: i preliminärfreden i Fontainebleau 3 nov. 1762 (bekräftad i Paris 10 febr. 1763) afträdde Frankrike åt England Canada och Louisiana ö. om Mississippi äfvensom ett antal öar i Västindien (dock återställdes Martinique m. m.) och Senegal i Väst-Afrika (eröfradt af engelsmännen 1758). England återfick Menorca. Åt franska ostindiska kompaniet återställdes endast två platser: Pondichéry och Chandernagor. Spanien slapp undan för tämligen billigt pris: mot Floridas afträdande åt England fick det tillbaka Cuba och Filippinerna, och förlusten af Florida kompenserades därigenom, att Frankrike åt sin bundsförvant öfverlät återstoden af sitt välde i Nord-Amerika: västra delen af Louisiana. - Mellan Österrike och Preussen kommo underhandlingar i gång genom Sachsens bemedling. Österrike hade småningom måst släppa hvarje tanke på landvinningar, och utan vinst eller förlust å någondera sidan slöts freden i Hubertsburg 15 febr. 1763. - Den unga preussiska stormakten hade med framgång genomgått det hårda prof, för hvilket den utsatts. Dess bestånd var numera ett faktum, som ej stod att ändra och som Österrike fann för godt att acceptera. Tyskland utgick ur kriget svårt förhärjadt; Tyska riket som sådant, dess författning och härväsen hade visat sig maktlösa inför de kämpande stormakterna. Frankrikes (liksom också dess gamla bundsförvant Sveriges) militära prestige hade lidit svårt afbräck; dess kolonialvälde hade på ett fruktansvärdt sätt stympats. De rikaste vinsterna af kriget hade England skördat. I Nord-Amerika sträckte sig dess besittningar från Hudsonviken till Mississippi, i Indien var en fast grund lagd till det engelska väldet. Hegemonien på hafven tillhörde England. Litteraturen om Sjuåriga kriget är oerhördt omfångsrik. Särskildt flitigt har ämnet behandlats af preussisk historieskrifning, alltifrån Fredrik den stores egen skildring af kriget ("Histoire de la guerre de sept ans") fram till den preussiska generalstabens stora verk "Der siebenjährige krieg" hittills 12 dlr i 14 bd; t. o. m. sommaren 1760, 1901-13). Bland nyare arbeten, omfattande krigets historia i dess helhet, må f. ö. nämnas: Maslovski, Sjuåriga kriget (på ryska, tysk öfv. af A. v. Drugalski, 3 dlr, 1888-93), Rambaud, "Russes et prussiens. Guerre de sept ans" (1895), Corbett, "England in the seven years' war" (1907), och framför allt Waddington, "La guerre de sept ans. Histoire diplomatique et militaire" (4 dlr, t. o. m. 1761, 1899-1907). Hvad Sverige vidkommer, se T. Säve, "Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757-1762" (1915). Se f. ö. den litteratur, som anförts under de särskilda ländernas historia samt i biografierna öfver i art. omnämnda regenter, statsmän och fältherrar. N. H-tz. Sjuårskriget, Nordiska. Se Nordiska sjuårskriget. Sjvarts (ty. Schwartz), Ivan Grigorjevitj, rysk filosof af tysk börd, d. 1784, kom 1776 till Moskva, där han 1779 utnämndes till e. o. professor i tyska språket vid universitetet. Sympatiserande med Novikovs (se d. o.) mystik och filantropiska sträfvanden, inrättade han 1779 vid universitetet ett pedagogiskt seminarium och kallades till professor i filosofi. Efter en utländsk studieresa återupptog han sitt folkbildningsarbete i Moskva 1782, men hans offentliga föreläsningar måste snart inställas. A-d J. Sjåare (ty. schauer, åskådare), bland sjömän gängse benämning å i land bosatt matros, som mot dagspenning biträder vid fartygs upp- och aftackling samt förefallande sjömansarbeten. Arbetsfolk, som sysselsätter sig med fartygs lossning och lastning (hamnarbetare), kallas likaledes emellanåt sjåare. R. N.* Sjåarknop. Se Knop. Sjægte, sjöv. Se Skjegte. Sjählö, hospital. Se Nagu. Själ, psyk., det hos människan och djuren, som förnimmer, tänker, känner och vill. Urspr, fattades själen som identisk med andedräkten, hvilken man tänkte sig som lifskraften. Då vi i drömmen kunna förflytta oss till ställen, där icke vår kropp är, föreställde man sig, att därvid själen skilde sig från kroppen. I dödsögonblicket antogs själen h. o. h. lämna kroppen för att sedan lefva sitt eget lif. De dödes själar kunde uppträda i andeuppenbarelser. Själen fattades härvid i analogi med kroppen, blott luftigare, lättare, rörligare än denna, bestående af en fin, eterisk materia. - De äldste grekiske filosofernas själsbegrepp höjde sig föga öfver dessa naiva föreställningar. Först Platon fattade i samband med sin idélära själen som rent andlig, icke varande i rummet. Rörande själens väsen och förhållande till kroppen ha inom filosofien följande åsikter framställts: 1. materialismen, enligt hvilken själen är kroppslig eller blott en funktion af kroppen (atomisterna, epikuréerna, stoikerna, Hobbes, La Mettrie, Holbach, C. Vogt, Büchner, Moleschott m. fl.); 2. dualismen, enligt hvilken själ och kropp äro två till arten skilda substanser, den förra andlig, den senare utsträckt i rummet; människan är en sammansättning af