båda; antingen antagas de genom kausalitet inverka på hvarandra, eller ock motsvara deras förändringar hvarandra såsom båda yttringar af den gudomliga kausaliteten (Cartesius, Geulinex); 3. identitetsteorien, som antar själ och kropp vara olika sidor eller skilda betraktelsesätt af samma verklighet (Spinoza, Schelling, Fechner, Heymans, Lasswitz, Paulsen, Wundt, Höffding m. fl.); 4. spiritualismen l. idealismen, enligt hvilken all verklighet till sitt väsen är andlig och kroppen sålunda fenomen af något andligt (Leibniz, Hegel, Herbart, Maine de Biran, Roger-Collard, Boström, Lotze m. fl.). -- Vid det närmare bestämmandet af själens väsen kan man skilja mellan: 1. substantialitetsteorien, enligt hvilken själen är en själfständig realitet, en substans (Cartesius, Leibniz, Herbart, Boström, Lotze m. fl.) och 2. aktualitetsteorien, som förnekar själens substantialitet och fattar den blott såsom summan eller enheten af själsfunktionerna, af de enskilda förnimmelserna, tankarna, känslorna och viljeyttringarna (Hume, Wundt, Paulsen m. fl.). -- Rörande de själsfunktioner, som antagas uttrycka själens principiella väsen, ha två motsatta åsikter framställts: 1. intellektualismen, som söker återföra allt själslif till teoretiska funktioner ("föreställningar"); tendenser därtill hos Cartesius och Leibniz; utpräglad sådan teori hos Herbart; 2. voluntarismen, som fattar viljan som det i själslifvet primära; så särskildt Schopenhauer och Wundt. Enligt en förmedlande åsikt, som utvecklats särskildt af Külpe, är det ursprungliga själslifvet utprägladt hvarken som vilja eller som föreställning, utan det primära är en odifferentierad enhet af båda; teoretiska funktioner, känslor och viljeyttringar äro sidoordnade, differentierade yttringar, som icke kunna reduceras till hvarandra. -- Angående själens ursprung ha tre olika åsikter framställts: 1. preexistensläran, enligt hvilken själens jordelif är en fortsättning af ett föregående lif i annan tillvaros form (Pythagoras, Platon, Origenes m. fl.); 2. traducianismen som lär, att själarna fortplantas såsom kropparna (Tertullianus, Luther, Leibniz m. fl.); 3. kreatianismen, som antar, att Gud skapar en ny själ till hvarje ny kropp. -- Under äldre tider framställdes en mångfald olika åsikter om "själens säte", den del af kroppen, som antogs stå i omedelbar förbindelse med själen. Äldre grekiska filosofer förlade själen till blodet. Platon antog olika själsdelar förlagda till skilda delar af kroppen: förnuftet till hufvudet, modet till bröstet och den lägsta själsdelen till underlifvet. Aristoteles fattade hjärtat som den förnimmande själens organ; dit förlade ock stoikerna och epikuréerna den högsta själsdelen. Redan egypterna skola emellertid ha fattat hjärnan som själens närmaste organ. Denna åsikt omfattades ock af pythagorén Alkmeon, väl också af Hippokrates, som dock på ett ställe ansluter sig till åsikten om hjärtat som själens säte. Däremot anslöt sig Galenos med bestämdhet till hjärnteorien, som småningom blifvit den härskande. Cartesius ansåg tallkottkörteln (glandula pinealis) vara den centrala del af hjärnan, där själen stod i närmaste beröring med kroppen. Många moderna tänkare fatta själen som stående i omedelbar förbindelse med hela kroppen. Andra lokalisera olika själsfunktioner till särskilda hjärncentra. (Jfr Hjärnan, Odödlighet, Parallellteorien, Psykologi och Själavandring.) S-e. Själabad. Se Bad, sp. 613. Själagård, Själahus, under medeltiden (äfven i Sverige) en välgörenhetsinrättning, i allt väsentligt liknande ett helgeandshus (se d. o.). Dess uppgift var att betjäna, vårda och ge allmosor åt fattiga samt medellösa sjuka. I Stockholm fanns i början af 1400-talet en själagård i nuv. n:r 13 Skärgårdsgatan (ett namn, som antagligen är en förvrängning af det ursprungliga namnet Själagårdsgatan). Den stod i förbindelse med södra själakapellet i S:t Nikolai l. Storkyrkan, hvarest, enligt ärkebiskop Johans bekräftelsebref 1430, gudstjänst hölls, och skulle föreståndaren för Själagården ge 60 allmosor hvarje söndag, hålla fritt bad för 60 fattiga i månaden i Helga lekamensgillets badstuga vid Norrström (Själagården stod i viss förbindelse med gillet) och ge likaledes 60 fattiga en måltid eller allmosa i själagården en gång om året, när årsmot (se d. o.) hölls i kapellet för alla kristna själar. Kaplaner vid själakapellet och föreståndare för själagården, af hvilka flera äro till namnet kända, tillsattes af stadens magistrat, för hvilken årlig räkenskap lämnades. Stiftelsen synes ha varit förmögen genom rikliga själagåfvor och därigenom att personer ingåfvo sig i själagården med all sin egendom. Genom k. br. 21 jan. 1531 blef själagården liksom stadens öfriga sjuk- och fattiganstalter förflyttad till det forna Gråmunkeklostret på nuv. Riddarholmen. Tomten vid Skärgårdsgatan användes därefter för kronans intressen; så påbjöd Gustaf Vasa 1537, att "tryckeriet, som är upptaget här i riket för det menige bästa", skall bli ståndande i själagården. Huset kom på 1600-talet i riksrådet frih. Bengt Horns ego och var 1666-1814 lokal för Stockholms trivialskola. -- Äfven i Kalmar fanns 1474 ett själahus, antagligen af samma typ som i Stockholm. Litt.: Hedqvist, "Den kristna kärleksverksamheten i Sverige" (1893), och de Brun, "Det medeltida Stockholm" (1911). L. M. B. Själahus. Se Själagård. Själakult, religionshist., dyrkan af de aflidnes själar, är en vanlig företeelse i äldre (primitiva och antika) religionsformer, ehuru ej -- som påståtts -- den ursprungliga formen för religion: den förutsätter en viss social kultur, och dess teknik är mera komplicerad än den primitiva magien (se d. o.), som förhåller sig omedelbart till naturens krafter. I motsats till de odifferentierade andar och opersonliga demoner, mot hvilka senare magien opererar, är föremålet för själakulten personliga och namngifna själar, vanligtvis de aflidne af familjens manliga medlemmar, som anses ega makt öfver släktens lif och trefnad och därför i sin graf eller annorstädes mottaga offer och andra gåfvor, hvilka åsyfta att stämma de döde gynnsamt eller afböja deras vrede. I denna form finns själakulten numera hos de flesta primitiva folk samt, högt utvecklad, hos kineserna. I forntiden fanns den särskildt hos babylonier och egypter, hos de fornhelleniske grekerna och hos romarna. Mindre utvecklad var den hos inderna (som dock hade ett offer till fäderna, ṡraddha), perserna (som