Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuåriga kriget ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda; antingen antagas de genom kausalitet inverka
på hvarandra,, eller ock motsvara deras förändringar
hvarandra såsom båda yttringar af den gudomliga
kausaliteten (Cartesius, Geulinex);
3. identitetsteorien, som antar själ och kropp
vara olika sidor eller skilda betraktelsesätt
af samma verklighet (Spinoza, Schelling,
Fechner, Heymans, Lasswitz, Paulsen, Wundt,
Höffding m. fl.);
4. spiritualismen l. idealismen, enligt
hvilken all verklighet till sitt väsen
är andlig och kroppen sålunda fenomen af
något andligt (Leibniz, Hegel, Herbart, Maine de
Biran, Roger-Collard, Boström, Lotze m. fl.).
-. Vid det närmare bestämmandet af själens väsen kan
man skilja mellan: 1. substantialitetsteorien,
enligt hvilken själen är en själfständig realitet, en
substans (Cartesius, Leibniz, Herbart, Boström,
Lotze m. fl.) och 2. aktualitetsteorien,
som förnekar själens substantialitet och
fattar den blott såsom summan eller
enheten af själsfunktionerna, af de
enskilda förnimmelserna, tankarna, känslorna
och viljeyttringarna (Hume, Wundt, Paulsen m.
fl.). - Rörande de själsfunktioner, som antagas
uttrycka själens principiella väsen, ha två motsatta
åsikter framställts: 1. intellektualismen, som söker
återföra allt själslif till teoretiska
funktioner ("föreställningar"); tendenser därtill
hos Cartesius och Leibniz; utpräglad sådan
teori hos Herbart; 2. voluntarismen, som fattar
viljan som det i själslifvet primära; så
särskildt Schopenhauer och Wundt. Enligt en
förmedlande åsikt, som utvecklats särskildt af
Külpe, är det ursprungliga själslifvet utprägladt
hvarken som vilja eller som föreställning, utan det
primära är en odifferentierad enhet af båda;
teoretiska funktioner, känslor och viljeyttringar
äro sidoordnade, differentierade yttringar,
som icke kunna reduceras till hvarandra.
- Angående själens ursprung ha tre olika
åsikter framställts: 1. preexistensläran,
enligt hvilken själens jordelif är en
fortsättning af ett föregående lif i annan
tillvaros form (Pythagoras, Platon, Origenes
m. fl.); 2. traducianismen som lär, att själarna
fortplantas såsom kropparna (Tertullianus,
Luther, Leibniz m. fl.); 3. kreatianismen,
som antar, att Gud skapar en ny själ till
hvarje ny kropp. - Under äldre tider framställdes
en mångfald olika åsikter om "själens säte",
den del af kroppen, som antogs stå i omedelbar
förbindelse med själen. Äldre grekiska filosofer
förlade själen till blodet. Platon antog olika
själsdelar förlagda till skilda delar af kroppen:
förnuftet till hufvudet, modet till bröstet
och den lägsta själsdelen till underlifvet.
Aristoteles fattade hjärtat som den
förnimmande själens organ; dit förlade ock stoikerna
och epikuréerna den högsta själsdelen.
Redan egypterna skola emellertid ha fattat hjärnan
som själens närmaste organ. Denna åsikt
omfattades ock af pythagorén Alkmeon, väl också
af Hippokrates, som dock på ett ställe ansluter
sig till åsikten om hjärtat som själens säte.
Däremot anslöt sig Galenos med bestämdhet
till hjärnteorien, som småningom blifvit den
härskande. Cartesius ansåg tallkottkörteln
(glandula pinealis) vara den centrala del af
hjärnan, där själen stod i närmaste beröring
med kroppen. Många moderna tänkare fatta själen
som stående i omedelbar förbindelse med hela kroppen.
Andra lokalisera olika
själsfunktioner till särskilda hjärncentra. (Jfr
Hjärnan, Odödlighet, Parallellteorien,
Psykologi och Själavandring.) S-e.
Själabad. Se Bad, sp. 613.
Själagard, Själahus, under medeltiden (äfven i
Sverige) en välgörenhetsinrättning, i allt väsentligt
liknande ett helgeandshus (se d. o.). Dess uppgift
var att betjäna, vårda och ge allmosor åt fattiga
samt medellösa sjuka. I Stockholm fanns i början af
1400-talet en själagård i nuv. n:r 13 Skärgårdsgatan
(ett namn, som antagligen är en förvrängning af
det ursprungliga namnet Själagårdsgatan). Den
stod i förbindelse med södra själakapellet i S:t
Nikolai l. Storkyrkan, hvarest, enligt ärkebiskop
Johans bekräftelsebref 1430, gudstjänst hölls,
och skulle föreståndaren för Själagården ge 60
allmosor hvarje söndag, hålla fritt bad för 60
fattiga i månaden i Helga lekamensgillets badstuga
vid Norrström (Själagården stod i viss förbindelse
med gillet) och ge likaledes 60 fattiga en måltid
eller allmosa i själagården en gång om året, när
årsmot (se d. o.) hölls i kapellet för alla kristna
själar. Kaplaner vid själakapellet och föreståndare
för själagården, af hvilka flera äro till namnet
kända, tillsattes af stadens magistrat, för hvilken
årlig räkenskap lämnades. Stiftelsen synes ha varit
förmögen genom rikliga själagåfvor och därigenom
att personer ingåfvo sig i själagården med all sin
egendom. Genom k. br. 21 jan. 1531 blef själagården
liksom stadens öfriga sjuk- och fattiganstalter
förflyttad till det forna Gråmunkeklostret
på nuv. Riddarholmen. Tomten vid Skärgårdsgatan
användes därefter för kronans intressen; så påbjöd
Gustaf Vasa 1537, att "tryckeriet, som är upptaget
här i riket för det menige bästa", skall bli
ståndande i själagården. Huset kom på 1600-talet i
riksrådet frih. Bengt Horns ego och var 1666-1814
lokal för Stockholms trivialskola. -. Äfven i
Kalmar fanns 1474 ett själahus, antagligen af
samma typ som i Stockholm. Litt.: Hedqvist, "Den
kristna kärleksverksamheten i Sverige" (1893),
och de Brun, "Det medeltida Stockholm" (1911).
L. M. B.
Själahus. Se Själagård.
Själakult, religionshist., dyrkan af de aflidnes
själar, är en vanlig företeelse i äldre (primitiva
och antika) religionsformer, ehuru ej - som
påståtts - den ursprungliga formen för religion:
den förutsätter en viss social kultur, och dess
teknik är mera komplicerad än den primitiva magien
(se d. o.), som förhåller sig omedelbart till naturens
krafter. I motsats till de odifferentierade andar
och opersonliga demoner, mot hvilka senare magien
opererar, är föremålet för själakulten personliga
och namngifna själar, vanligtvis de aflidne af
familjens manliga medlemmar, som anses ega makt öfver
släktens lif och trefnad och därför i sin graf eller
annorstädes mottaga offer och andra gåfvor, hvilka
åsyfta att stämma de döde gynnsamt eller afböja
deras vrede. I denna form finns själakulten numera
hos de flesta primitiva folk samt, högt utvecklad,
hos kineserna. I forntiden fanns den särskildt hos
babylonier och egypter, hos de fornhelleniske grekerna
och hos romarna. Mindre utvecklad var den hos inderna
(som dock hade ett offer till fäderna, ṡraddha),
perserna (Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
