Själflysande kroppar, fys. Se Ljus, sp. 887, och Luminiscens. Själfläkning (lat. sanatio spontanea), med., sjukdomars läkande genom en i organismen inneboende sträfvan att, när på något sätt en rubbning i lifsföreteelsernas normala förlopp kommit till stånd, återställa dessa till förutvarande normala förhållanden. Erfarenheten har under alla tider kunnat konstatera, att många sjukdomar, äfven lifsfarliga sådana, kunna spontant gå till hälsa, alltså genom själfläkning (företeelsen har äfven blifvit benämnd naturläkning). I motsättning till en sanatio spontanea talar man om en sanatio l. curatio artificialis, hvarmed förstås den läkning af sjukdomar, som eger rum genom de hjälpmedel, som läkaren använder i sin sträfvan att göra en sjuk människa åter frisk. G. II. Själflänsande. Se Lifräddningsväsende, sp. 451. Själfmatande, tekn., säges en maskin eller annan teknisk apparat vara, då tillförseln af nytt oförbrukadt material för bearbetning sker på mekanisk väg genom därför anbragta maskinella anordningar. Uttrycket är liktydigt med, att maskinen är försedd med automatisk matning. Jfr Matning. G. H-r. Själfmedvetande. 1. Psyk. a) Medvetande om det egna jaget i motsats mot allt annat. En del psykologer fattar detta som en primär, enhetlig yttring af medvetandet, andra fatta det som något i utvecklingen sekundärt och sammansatt. I senare fallet anses det af en del psykologer som en produkt af association; Wundt ser däri en yttring af apperceptionen (se d o.) och framhåller särskildt dess samband med viljan. Lotze, Ziegler m. fl. anse själfmedvetandet ha sin grund i själfkänsla (se d. o.). Ofta sammanställes själfmedvetandets första utveckling hos barnet med den tidpunkt, då detta börjar kalla sig själf "jag" och icke såsom förut med det personnamn, som det hört andra om sig använda. Denna sammanställning är vilseledande. Huruvida barnet benämner sig själft med ett personnamn eller med pronomen, säger intet med afseende på dess mer eller mindre utvecklade medvetande om sig själft såsom skildt från allt annat. Denna särskillnad kan lika väl betecknas genom personnamnet som genom ordet "Jag" - b) Hög uppskattning af det egna jagets värde och betydelse (jfr Själfkänsla 2). - 2. Filos. Medvetandet, tänkt som en själfständig verklighet, som substans. Äfven om icke detta uttryck används, är detta grundtanken i all spiritualism eller idealism. Särskildt har Boström identifierat lif och själfmedvetande. Han fattar person som individuellt själfmedvetande och allt verkligt till sitt väsen som person eller bestämning hos person. S-e. Själfmord betraktades förr som ett brott. I missgärningsbalken af 1734 års lag fanns ett särskildt kapitel "Om then, som förgiör sig sielf". Liket af den, som med vilja tagit sig af daga, skulle "af skarprättaren til skogs föras och i jord gräfvas", och den, som försökt beröfva sig lifvet, straffas med fängelse vid vatten och bröd eller annat kroppsstraff. Genom den nya strafflagen (af 1864) upphäfdes dessa bestämmelser. Försök till själfmord är numera straffritt. Ang. själfmördares begrafning var det i Kyrkolagen kap. 18 föreskrifvet, att den skulle försiggå i stillhet. I lag ang. jordfästning 25 maj 1894 bibehölls samma föreskrift, dock med det tillägg att, om den, som förgjort sig själf, varit afvita eller, enligt läkares intyg, af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, han må i vanlig ordning jordfastas. Genom lagändring 18 dec. 1908 ha emellertid numera bestämmelserna om själfmördares jordfästning i stillhet h. o. h. upphäfts. N. S-g. Antalet själfmordsfall har vuxit på ett förfärande sätt. Medan det under årtiondet 1781-90 i Sverige var 480, d. v. s. 2,22 på 100,000 inv., hade siffrorna för årtiondet 1901-10 stigit till resp. 8,037 och 15,14. 1912 var antalet det högsta, både absolut och relativt taget, som under något år antecknats, resp. 1,019 och 18,25. I fråga om själfmord har männens antal alltid varit större än kvinnornas. Så var 1781-90 förhållandet mellan de förres och de senares 3,42 och l, 12 och 1901-10 resp. 25,36 och 5,38, allt på 100,000 inv. Likaledes ha alltid flera själfmord egt rum i städerna än på landsbygden, t. ex. 1901-10 24,04 i de förra mot 12,45 på den senare. Det vanligaste dödssättet har varit hängning eller strypning, i andra rummet har stått dränkning ända till perioden 1901-10, då antalet skott var större (277 1861-70, men 1,460 1901-10). Själfoffring. Se Offer, sp. 525. SJälfpantning, jur. Se Pantning. Själfpollination, bot. Se Autogami. Själfporträtt. En konstnärs återgifvande af sina egna drag är en i konstens historia fr. o. m. medeltidens slut synnerligen vanlig företeelse. Stundom förekomma själfporträtt å historiska och religiösa bilder, inblandade bland de öfriga figurerna, i viss mån som ett slags signatur. Som exempel härpå kunna nämnas Jan van Eycks porträtt bland ryttarföljet på en af Gent-altarets flyglar, Filippo Lippis porträtt å Marias kröning i Florens' akademi, i detta fall anbragt i analogi med stiftarporträtten, Rafaels i "Skolan i Aten", Dürers i "Allerheiligenbild", Velasquez' i "Las Meninas" och en mängd målares porträtt af sig själfva å ceremonibilder o. d. Bland svenska målare, som på detta sätt afbildat sig, kunna nämnas K. G. Pilo på "Gustaf III:s kröning" och Karl Larsson i "Skolungdomens korum". Ännu talrikare äro isolerade själfporträtt. Nästan alla mera betydande figurmålare sedan renässansen ha efterlämnat sådana, stundom flera från olika skeden af sin alstring. Målarnas själfporträtt ha ofta framkommit genom deras intresse för studium af den modell, som alltid och utan kostnad eller besvär stod till deras förfogande. Den, som kanske flitigare än någon annan sysslat med återgifvandet af de egna dragen, är Rembrandt. Han har nyttjat sig själf som modell vid sina studier af uttryck, ljusdunkel och färg. Raden af hans målade och etsade porträtt sträcker sig från den tidiga ungdomen till de sista åldersåren. Själfporträttet är underkastadt samma förändringar i stil och komposition som porträttet i öfrigt. En viss inverkan röner dess anordning genom begagnandet af spegel vid utförandet. Ej sällan skildra målarna sig själfva vid arbetet.