Ofta nog igenkännas själfporträtt på den skarpt fixerande blicken. Själfporträtt af skulptörer äro mindre vanliga än af målare. Som exempel kunna återges Sergels medaljonger och byst af sig själf. Skulpterade själfporträtt skilja sig icke i kompositionen från andra porträttskulpturer. I Palazzo degli Uffizi i Florens finnes en stor samling af berömda målares själfporträtt, bland dem omkr. ett dussin af svenska konstnärer. A. L. R. Själfregistrerande apparater, fys. Se Registreringsapparater. Själfregistrerande barometer, fys. Se Barograf. Själfreglerande kompasser. Se Kompass, sp. 695. Själfrening af vattendrag kallas den företeelse, att i hvarje vattendrag försiggår en förbrukning af organiska ämnen, som ger sig till känna på så sätt att, om organiska föroreningar på ett ställe tillföras, dessa under vattendragets lopp småningom minskas i mängd och slutligen alldeles kunna försvinna, så att vattnet praktiskt taget blir lika rent, som innan föroreningarna tillfördes vattendraget. Vid denna själfrening kunna vissa fysikaliska omständigheter, såsom utspädning, afsättning, afdunstning o. d., äfvensom rent kemiska processer inverka, men till öfvervägande del är själfreningen af fysiologisk natur, och man anser, att sönderdelningen af de organiska ämnena i vattnet hufvudsakligast sker genom inverkan af s. k. aëroba bakterier under förbrukning af syre. Om syrehalten i vattnet härvid förbrukas i större utsträckning, än som motsvarar den tillförsel, som sker genom diffusion från atmosfärluften och genom vattenväxternas assimilation, uppstår en minskning af vattnets syrehalt. Detta sker i allmänhet, då organiska ämnen, som äro underkastade förruttnelse, tillföras vattnet öfver en viss gräns. Skulle föroreningen ökas så långt, att allt syre förbrukats, börja de s. k. anaëroba bakterierna sin verksamhet, och märkbara förruttnelseprocesser inträda. Jfr Assimilation, sp. 239, och Bakteriologi, sp. 710. G. H-r. Själfskrifvenhet, rätt att utföra en offentlig funktion eller tjänstgöra som organ åt stat eller annat samhälle, utan att därtill ha särskildt bemyndigats genom utnämning eller val. Grunden till en sådan rätt kan vara börd. Exempel härpå äro regeringsmaktens utöfning i ärftliga monarkier, vasallernas myndighet inom feodalstatens ärftliga län (se Länsväsen), den ärftliga representationsrätten i adelskamrar, härstammande från ståndsförfattningens tid (den engelska peervärdigheten, hufvudmannaskapet på det svenska riddarhuset), men äfven den moderna rösträtten, hvars grundläggande villkor, medborgarskap, förvärf vas genom födseln. En fara med själfskrifvenhet, beroende af börd, är frestelsen att betrakta den ej som ett uppdrag i det allmännas tjänst, utan som en privat rättighet, som får nyttjas till privat fördel. Själfskrifvenhet kan emellertid uppkomma äfven på sådant sätt, att befogenhet till utöfning af en offentlig funktion utan vidare följer af rätt att utöfva en annan (s. k. potentierad organställning). Så är t. ex. fallet med den tyska kejsarvärdigheten, hvartill innehafvåren af Preussens konungakrona är själfskrifven, med den i en del stater vissa högre ämbetsmän tillkommande rätten att vara medlemmar af den öfre kammaren (de engelske biskoparnas platser i öfverhuset), samt med svensk biskops själfskrifvenhet som led. af kyrkomötet (under ståndstiden äfven af riksdagen) och svensk kyrkoherdes själfskrifvenhet som ordf. i kyrko- och skolråd. Ö. U. Själfspelande pianospelapparater. Se Pianospelapparater. Själfspilling, detsamma som själfmördare (se Själfmord). Själfspänning, krigsv. Se Handeldvapen, sp. 1317. Själfsteril (af lat. sterilis, ofruktsam), bot., säges en växt vara, hvars eget frömjöl är overksamt, eller, med andra ord, för att frukt skall bildas, fordras pollination med frömjöl, härstammande från en annan individ. Som exempel på själfsterila växter kunna de flesta körsbärssorterna nämnas; ett ensamstående körsbärsträd bär därför ofta ingen frukt, trots rik blomning. Motsats själffertil (af lat. fertilis, fruktsam). G.L-m. Själfstympning, zool. Se Autotomi. Själfstyrelse, en politisk term, hvarmed förstås en organisation af statslifvet, som ej allenast ger folket omedelbart eller genom valda representanter inflytande på lagstiftning och beskattning, utan ock inrymmer en viss själfständig verksamhet (jfr Autonomi 2) åt kommuner, såväl de mindre (primärkommunerna) som de större (provinser, län o. d.), samt åt enskilda associationer o. s. v., hvarmed sammanhänger en begränsning af regeringens och ämbetsmannaorganens befogenhet i afseende på förvaltningen. Själfstyrelsesystemet går med andra ord ut på att ge största möjliga mått af rätt och frihet åt den enskilde medborgaren att inom vissa områden utöfva verksamhet för uppnående af samhällslifvets ändamål. Själfstyrelsen står i direkt motsättning mot den s. k. centralisationen i statsförvaltningen, enligt hvilket system förvaltningens alla grenar äro samlade i den högsta regeringsmaktens hand. En långt drifven centralisation medför ofördelaktiga och farliga följder för folket och därmed för staten därigenom, att de enskildes själfverksamhet stäckes och till följd däraf deras intresse för det allmännas angelägenheter och för främjande af allmänt väl förlamas; vidare därigenom, att den skapar en byråkrati, hvilken, på samma gång som den utöfvar ett otillbörligt förmynderskap öfver medborgarna, blir i hög grad beroende och osjälfständig i förhållande till regeringsmakten; och slutligen därigenom, att det stora antal statstjänstemän, som en dylik organisation kräfver, medför alltför betungande kostnader för det allmänna. Själfstyrelsen kan däremot verka i hög grad uppfostrande och lifgifvande: hos ett folk, som är mäktigt däraf, uppväcker och vidmakthåller den en kraftig och vaken medborgaranda samt framkallar lust och förmåga till en fruktbringande verksamhet på olika områden. Det faller emellertid af sig själf och följer af statsbegreppet, att en icke oväsentlig del af förvaltningsgöromålen måste ledas och regleras af regeringsmakten, d. v. s. i större eller mindre mån vara underkastad centralisation. Själfstyrelsen och centralisationen måste förenas. Vissa förvaltningsgrenar