Gottland, dit alltså en bosättning redan i dessa aflägsna tider gått ut öfver hafvet. Senare omtalar Tacitus (d. något efter år 117) svionernas samhällen såsom rika på män, vapen och skepp. I början af 500-talet angrepo danska vikingar norra Frankrike; och småningom, under det de lärde sig bättre bygga och föra sina fartyg, utbredde vikingarna sig å ena sidan ned mot Medelhafvet, å den andra (omkr. år 1000) långt ned åt Nord-Amerikas östra kust. Den ypperliga konstruktionen af deras fartyg, torde ensam ge tillräcklig förklaring öfver vikingalifvets (se Vikingatåg) uppblomstring i en tid, då de nordliga folkens inneboende vandringsdrift endast behöfde impulsen af en förbättring i skeppsbyggeriet för att vakna till nytt -och kraftigt lif. In i Medelhafvet synas dock vikingarna ej ha lyckats med framgång intränga. Många af de bragder, som där skrifvas på deras räkning, torde i själfva verket ha blifvit utförda af de sarasenska sjöfolken på Afrikas nordkust, som då behärskade hela Medelhafvet och en tid voro herrar öfver de flesta af dess öar. Det var i kampen mot dem, som de italienska sjöstäderna Pisa, Genua, Venezia m. fl. under den senare medeltiden svingade sig upp till herravälde på hafven. Men under det deras flottor täflade om väldet på Medelhafvet och Svarta hafvet och deras handelsförbindelser sträckte sig djupt in i Asien ända till Indien och Kina, förblef Atlantiska oceanen för dem ett slutet haf, så länge morerna härskade i Spanien. Först efter Gibraltars fall i början af 1300-talet vågade sig venezianska galärer (1318) så långt upp mot n. som till de flandriska sjöstäderna vid Nordsjöns kust. Under tiden för det arabiska kalifatets och det kinesiska rikets högsta blomstring hade under 700-och 800-talen en direkt och liflig förbindelse med väldiga oceanfartyg egt rum mellan sydliga Kina och Persiska vikens kuster. Det är sannolikt från denna tid, som bruket af kompassen daterar sig, ehuru den först på 1200-talet börjar komma i bruk i de italienska farvattnen; att den varit känd långt tidigare, har förmodats af framstående forskare, men ännu icke låtit leda sig i bevis. Denna uppfinning var den viktigaste förbättring, som blifvit gjord i sjöfartens hjälpmedel efter införandet af seglingskonsten. Väl hade sjömännen redan förut ingalunda varit hjälplösa på öppna hafvet, då ett noggrant aktgifvande på stjärnorna tillåtit dem att våga sig ganska långt ut från stränderna. Men kompassens allmännare utbredning medförde dock en fullständig revolution i sjöfarten; och slag på slag följa vid medeltidens slut efter hvarandra Afrikas kringsegling, Amerikas upptäckt och den första världsomseglingen. I Nya världen funno upptäckarna före sig en ganska obetydlig sjöfart. Äfven där hade dock en af vikar sönderskuren kust eller en samling af öar visat sig i hög grad gynnsam för dess utveckling. Högst har där i ty fall befolkningen på Amerikas nordvästkust kommit, af hvars båtbyggnadskonst t. o. m. våra dagars européer haft ett och annat att lära, medan söderut från Vancouvers ö, där en mindre gynnsam kustbildning tar vid, sjöfarten knappast hunnit utöfver de allra första stegen. Detsamma var vid upptäckten fallet på hela kusten söderut, utom vid Peru, där en ganska aktningsvärd kustfart på flottar idkades, medan en mycket ofullkomlig båtbyggnadskonst redan uppträder hos eldsländarna, där de naturliga förutsättningarna för sjöfarten äro gynnsammare. På östkusten voro i de västindiska farvattnen kariberna på väg att grunda en fruktansvärd sjömakt, hvars vidare växt dock stäcktes genom européernas ankomst. Den nyare tiden har bevittnat förflyttningen af världssjöfartens tyngdpunkt från Medelhafvet till Nordsjön och Atlantiska hafvet och från romanska italienare och spanjorer till germanska holländare och engelsmän. Redan i medeltiden framstodo dock hanseater och nederländare som arftagare till vendiska sjöröfvare och nordiska vikingar; men det är först den nyaste tiden, som sett hafssjöfarten växa ut till en världssjöfart, hvilken efter största måttstock rör sig på jordens alla haf. Kronan på verket sättes i våra dagar genom ångkraftens användning i sjöfartens tjänst; och för de väldiga oceanångare, som plöja hafven och föra härar af utvandrare till de nya fastlanden, ges snart inga afstånd mer. Ännu alltjämt är det Britannien, som styr världens haf, men dess herravälde varder alltmera bestridt af franska, amerikanska och i synnerhet af tyska medtäflare. En föreställning om sjöfartens omfattning nu för tiden (före Världskrigets utbrott) torde följande uppgifter kunna lämna. 1913 räknade världens handelsflottor följande antal fartyg af 100 register-ton och däröfver: 23,897 ångare (och motorfartyg) om tills. 43,079,177 brutto registerton och 6,694 segelfartyg om tills. 3,890,936 netto registerton eller i allt 30,591 fartyg om tills. 46,970,113 registerton. Af ångarna gingo de flesta i s. k. linjefart, d. v. s. reguljära turer mellan bestämda orter, men en stor mängd ångare liksom i allmänhet segelfartygen i s. k. trampfart, d. v. s. endast af tillgång på frakt bestämda resor. Världens största rederier äro tyska, omfattande vid 1913 års slut Hamburg-Amerika-linjen tills. 1,360,360 brutto reg.-ton och Norddeutscher Lloyd 982,951. Därnäst följa 5 engelska: British India steam nav. Co. med 713,087, Ellerman Lines med 598,123, P. & O. Company med 549,564, Alfred Holt & Co. med 513,107 och White star line med 487.092 brutto reg.-ton (se vidare Ångfartygslinjer). Totalvärdet af de varor, som under 1913 fraktades till sjöss, uppskattas till omkr. 120 milliarder kr., hvaraf öfver hälften fraktats till och från Storbritannien, Tyskland, Förenta staterna och Frankrike. England egde 138 ångfartyg med brutto reg.-tontal af 10.000 och däröfver, Tyskland 38, Frankrike 13, Förenta staterna 12, Holland och Japan hvartdera 7, Belgien 4, Danmark 3, Norge 2 och Österrike 1. Under 1913 sjösattes handelsfartyg med tills. 3,332,882 brutto reg.-ton, under det att af gången belöpte sig till 667.547 brutto reg.-ton, hvadan världshandelsflottans tillväxt under året uppgick till icke mindre än 2,665,335 brutto reg.-ton. Sjöfarten på London omfattade 1912 48,006 ankomna och af gångna fartyg med tills. 37,676,000 netto reg.-ton. Därnäst följde Hongkong med 36,735,000 ton å icke färre än 488,649 fartyg samt vidare Liverpool med 30,173,000 ton å 41,353 fartyg, Hamburg med 27,405,000 ton å 33,331 fartyg, Cardiff med 22,922,000 ton å 28,890 f., Newcastle med 22,103,000 ton å 26,185 f., Marseille mod