Sjöfästning, fortif., tidigare benämning på kustfästning. Se Fästning, sp. 319. L. W:son M. Sjöförhör, jur. Se Sjöförklaring. Sjöförklaring, jur., en af fartygsbefälhafvare inför offentlig myndighet afgifven berättelse ang. ofall, som träffat fartyget eller ombord varande personer. Sjöförklaringens uppgift är närmast att lämna en tillförlitlig utredning ang. den timade olyckan och dess orsaker samt att i sådant hänseende tjäna till bevisning vid möjligen uppkommande rättegång. Om dylika händelser åligger det befälhafvaren främst att inge rapport till Kommerskollegium eller utom riket till närmaste konsul. Rapporten, som affattas efter fastställdt formulär, skall innehålla en utförlig framställning af händelsen och hvad som kan tjäna till ledning vid bedömandet af dess orsaker. Sjöförklaringen aflägges inom Sverige inför rådstufvurätt i stapelstad. Den föregås af en skriftlig anmälan, som skall åtföljas af ett utdrag af dagboken jämte uppgift på besättningen och öfriga, hvilka antagas kunna meddela upplysning om händelsen, äfvensom på sakegare. Å tid, som rätten bestämmer, upptages förklaringen sålunda, att först befälhafvaren och därefter öfriga inkallade afge berättelse om händelsen, hvarvid rätten har att genom lämpliga frågor sörja för, att utsagorna bli fullständiga och tydliga. Befälhafvaren edfäster icke sin framställning, men öfriga utsagor skola i regel med ed bekräftas. Rätten biträdes vid sjöförklaringens afkunnande af två sakkunniga, utsedda för hvarje år af rätten efter förslag af Handels- och sjöfartsnämnden. De böra efter tagen kännedom om den ingifna anmälan för rättens ordf. skriftligen ange de omständigheter, hvarom från sjöteknisk synpunkt upplysningar påkallas. Utom Sverige afges sjöförklaring inför vederbörlig myndighet eller inför svensk konsul. Är den olycka, som inträffat, af svårare beskaffenhet - såsom när fartyget förolyckats eller grundstött eller sammanstött med annat fartyg, så att afsevärd skada uppstått, eller när någon af ombord varande drabbats af ofall, som medfört döden eller svårare kroppsskada, eller smittsam sjukdom yppats ombord - åligger det vederbörande att låta sjöförklaringen öfvergå till sjöförhör, d. v. s. icke blott sörja för, att de af vittnena lämnade upplysningarna bli tydliga och fullständiga, utan genom egen efterforskning söka åstadkomma fullständig utredning om orsakerna till olyckan. I dylikt fall kan rätten förordna om syn samt med föreläggande af vite infordra handlingar och andra föremål till upplysning. Protokollet insändes därefter till Kommerskollegium, som besluter om vidare åtgärder. I utlandet åligger det konsul att anordna sjöförhör, äfven om icke sjöförklaringen upptas af honom; han bör därvid, om lämpligen ske kan, tillkalla två svenska sakkunniga män att biträda. Sjöförmögenhet. Se Sjöfordringar. Sjöförsvaret, Svenska, omfattar fr. o. m. 1902 flottan och kustartilleriet. II. W-l. Sjöförsvarsdepartementet, Kungliga, i vidsträckt mening ett af de åtta departement, i hvilka den svenska statsförvaltningen är delad, i inskränktare mening detta departements chef och Sjöförsvarsdepartementets afdelning af K. M:ts kansli. - Enligt k. stadgan af 31 mars 1900 beredas och föredragas af detta departement ärenden, som röra: sjöförsvarets ordnande och vidmakthållande, till sjöförsvaret hörande personal och materiel; dispositionen öfver de till sjöförsvaret anslagna medlen, äfvensom undervisningsanstalter, kyrko- och sjukvårdsangelägenheter samt pensions- och välgörenhetsinrättningar för flottans personal; båtsmansindelningen och roteringen; vården om boställen, byggnader och inrättningar för sjöförsvarets behof; Sjökarteverket och Nautiskmeteorologiska byrån; skeppsmätning; lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna vid rikets kuster; bildnings- och undervisningsanstalter för sjöfartsnäringen. - Ärendena föredragas inför konungen i statsrådet af departementets chef, som officiellt bär titeln "statsråd och chef för k. sjöförsvarsdepartementet", men i dagligt tal benämnes sjöminister. Han är tillika föredragande för konungen i kommandomål rörande flottan (se Kommandoexpedition och Kommandomål). - För ärendenas beredning förfogar departementschefen öfver en afdelning af K. M:ts kansli, hvilken f. n. (1916) består af l expeditionschef, 2 kanslisekreterare (af hvilka den ene mot särskildt arfvode handlägger en del sådana göromål, som i andra statsdepartement tillhöra byråchef), l extra föredragande, l registrator och ett obestämdt antal e. o. tjänstemän (amanuenser). - Till Sjöförsvarsdepartementet höra Sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition, Marinförvaltningen, Flottans stab, till flottan hörande personal, flottans stationer samt för personal, lydande under Sjöförsvarsdepartementet, afsedda undervisnings-, sjukvårds-, pensions- och öfriga anstalter; kustartilleriet; örlogsmannasällskapet; Sjökarteverket, Nautisk-meteorologiska byrån; Lotsstyrelsen, lotsverket; navigationsskolorna; de för personal, lydande under Sjöförsvarsdepartementet, afsedda milda stiftelser. Utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel, som omfattar utgifterna för sjöförsvaret, äro i riksstaten för 1917 upptagna till 45,280,200 kr., däraf extra anslag 20,291,588 kr. Före departementalstyrelsens införande (1840) föredrogos de ärenden, hvilka nu tillhöra statsrådet och chefen för Sjöförsvarsdepartementet, af statssekreteraren för Krigsexpeditionen (se d. o.) och generaladjutanten för flottorna (se Generaladjutant). (S. B-h.) Sjöförsäkring är ett aftal mellan två parter, hvarigenom den ene, försäkringsgifvaren, på vissa villkor förbinder sig att ersätta den andre, försäkringstagaren, den förlust som för den senare kan uppstå därigenom, att föremål, i hvilka han har ett i penningar uppskattbart intresse, utsättas för de faror, som äro förknippade med sjötransport. Ehuru sjöförsäkringen anses vara den äldsta grenen af försäkringsrörelse, sträcka sig dess anor dock ej särdeles långt tillbaka. Enligt Grotius och Pufendorf skulle visserligen romarna, hos hvilka haveri och bodmeri voro föremål för lagstiftning, äfven känt sjöförsäkring, men denna åsikt har på goda grunder blifvit bestridd. Troligen framgången ur bodmeriinstitutet, synes sjöförsäkringen ha börjat förekomma under förra hälften af 1300-talet. Ett i Genua 1347 på latinska språket utfärdadt försäkringskontrakt (polis) torde vara det