und ueber den ursvrung des namens Ingermannland (1833). 1829 valdes han till adjunkt i ryska historien och antikviteterna vid Vet. akad. i Petersburg och 1831 till e. o. akademiker samt förordnades 1833 till bibliotekarie för den utländska afdelningen af akademiens bibliotek. 1835-37 gjorde han en resa till Kaukasus på akademiens bekostnad, dels för att studera osseternas då så godt som obekanta språk, dels för att söka bot för sin försvagade hälsa. Det senare ändamålet blef dock under den besvärliga resan h. o. h. försummadt. Frukterna af sin kaukasiska resa nedlade han i Ossetische sprachlehre, nebst kurzem ossetisch-deutschen und deutsch-ossetischen wörterbuch (1844; s. å. på ryska), för hvilket arbete han af Franska institutet erhöll Volneyska priset, ehuru arbetet icke blifvit inlämnadt som täflingsskrift. 1844 blef S. ord. akademiker för de finska och kaukasiska folkstammarnas filologi och etnografi samt förordnades därjämte 1845 till direktor för akademiens etnografiska museum. En forskningsresa i Sibirien måste han på grund af sitt hälsotillstånd afböja, men föreslog i sitt ställe M. A. Castrén, hvilken sålunda genom honom fick tillfälle till de resor, som gjort honom ryktbar. Smärre forskningsresor företog han 1846 och 1852, till det utdöende liviska folket i Livland och Kurland samt till ön Runö, där svensk dialekt talas. Han utgaf därom ett par reseberättelser samt en afh. Zur ethnographie Livlands (1849). Det viktigaste resultatet af resorna, en livisk grammatik och ordbok, utkom genom F. J. Wiedemanns försorg 1861. Utom nämnda arbeten utgaf S en mängd resebref och andra skrifter, bland hvilka må nämnas De vita rebusque Olai Sancti, III (1838) och Ossetische studien (1848). Hans samlade arbeten, redigerade af A. Schiefner, utkommo i 2 bd 1861 under titel Joh. Andreas Sjögrens gesammelte schrtften. - S. saknade öra för finare ljudnyanser, men har stora förtjänster som den förste samlaren af språkmaterial på flera obekanta områden. Hans historiska arbeten äro tunglästa, men värdefulla för materialets rikedom. E. N. S. Sjögren, en af bondestam i Lofta socken, Kalmar län, kommen släkt, hvaraf en medlem, Anders Jean (f. 1785, d. 1846), antog namnet S. 1. Karl Anton Hjalmar S., mineralog, f. 25 nov. 1822 i Lofta, Kalmar län, d. 19 juni 1893 på Nynäs i Södermanland, blef student i Lund 1842. filos, doktor 1847, docent i mineralogi 1848, auskultant i Bergskollegium 1850, geschworner i Södermanland och Östergötland 1852, grufingenjör i 7:e bergmästardistriktet 1855 och bergmästare i 7:e, numera Västra, distriktet 1863, från hvilken befattning han erhöll afsked 1889. Vid Falu bergsskola var han lärare 1859-63. Som geolog och mineralog förvärfvade S. högt anseende, och som grufingenjör och ledare af arbetet vid flera af rikets, särskildt Värmlands, förnämsta gruffält utöfvade han framstående verksamhet och var dessutom anlitad i flera offentliga värf, bl. a. som led. i den 1872 tillsatta kommittén för afgifvande af förslag till ny grufstadga samt i den kommission, som 1889 erhöll uppdrag att undersöka de apatit tillgångar, hvilka funnos å kronojord i Norrbottens län. Han utgaf Lärobok i mineralogi (1865; 3re uppl, 1880), Kort handledning i svenska grufbrytningen (1878), afhandlingar i Vet. akad:s handlingar, i Järnkontorets annaler och i Värmländska bergsmannaföreningens tidskrift m. m. Sedan 1876 var S. led. af Vet. akad. 2. Sten Anders Hjalmar S., den föregåendes son, mineralog, f. 13 juni 1856 i Färnebo, Värmlands län, aflade mogenhetsexamen 1875, genomgick 1875-78 Tekniska högskolans af delning för bergsvetenskap, biträdde samtidigt (1875-77) Törnebohm vid dennes undersökningar af Filipstads bergslag och aflade i Lund examen till bergsstaten 1880. Han blef 1882 docent i mineralogi och geologi vid Uppsala universitet, uppehöll 1882-84 professuren i nämnda ämnen, gjorde 1883 studieresor i Tyskland och Österrike-Ungern samt var 1885-89 anställd som geolog hos bolaget Bröderna Nobel i Baku och företog i denna egenskap vidsträckta resor i Kaukasien, Armenien, Persien o. s. v. Han utnämndes 1888 till professor i mineralogi och geologi i Uppsala, men erhöll redan 1894 på begäran afsked. Under den korta tid S. innehade professuren sattes den mineralogisk-geologiska institutionen vid nämnda universitet i ett fullt tidsenligt skick, hvilket möjliggjorde utförandet af ett betydande antal vetenskapliga undersökningar. Af dessa har sedan 1892 det stora flertalet offentliggjorts i den på S:s bekostnad utgifna tidskriften "Bulletin of the geological institution of the university of Uppsala". 1903 utnämndes S. till intendent (efter Nordenskiöld) vid Naturhist. riksmuseets mineralogiska afdelning. S. har offentliggjort i in- och utländska facktidskrifter ett stort antal afhandlingar i mineralogi och geologi samt bearbetat 3:e uppl. af sin faders "Lärobok i mineralogi" (1880). S. skänkte 1901 till Vet. akad. sin mineraliesamling, värderad till öfver 100.000 kr. Han är led. af Vet. soc. i Uppsala (1892) och Vet. akad. (1899) och kallades vid jubelfesten 1893 till filos, hedersdoktor i Uppsala. Se Nynäs 1. 3. Tage Anton Ullimus S., den föregåendes broder, läkare, f. 26 aug. 1859 i Färnebo, Värmlands län student i Lund 1878, med. licentiat vid Karolinska institutet 1887, började tjänstgöra som militärläkare 1838 och är sedan 1910 regementsläkare vid Lifgardet till häst. Därjämte har S. verkat som framstående praktiserande läkare i Stockholm, där han upprättat ett mycket anlitadt Röntgeninstitut. Han kreerades 1910 till med. hedersdoktor af Karol. instit. Jfr Röntgen-behandling, sp. 169. 1. E. IL* 2. l. T. C.* Sjögren, Karl August Otto, historiker, f. 4 aug. 1844 i Lemnhult, Jönköpings län, blef 1863 student i Uppsala, 1869 filos, doktor, s. å. kollega i Göteborg och 1875 rektor vid pedagogien i Södertälje samt var 1879-1908 kollega vid Katarina femklassiga läroverk i Stockholm Utom en god, mycket läst Historisk läsebok för skolan och hemmet (I. "Gamla tiden och medeltiden", 1875, 4:e uppl. 1899; II. "Nya tiden", 1876, 3:e uppl. 1893) och en bearbetning af Webers världshistoria (1886) har S. utgett en rad arbeten, utmärkta för otvunget och fängslande framställningssätt, Georg Adlersparre (1881), Otto Arnold Paykull (s. å., i "Hist, tidskr."), Karl August, Grewesmöhlen (1882), Johan, Reinhold Patkul (s. å.) Allmän verldshistoria (1885-68, i "Svenska biblioteket"), Furst Bis-