Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling / 805-806 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjöförsäkringsöfverrätten ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

marck och hans samtid (1890), Det nittonde
århundradets historia i öfversigtligt sammandrag (2
dlr, 1891), fortsättning af A. Fryxells "Berättelser
ur svenska historien" (delarna 47-48, Gustaf III:s
regering, 1891-92. och d. 49, Gustaf IV Adolf,
1893), Gustaf Vasa. Ett 400-års-minne (1896)
W A. von Schlippenbachs lifländska här (i "Hist
tidskr.", XVI, 1896), Carl XI och srenska folket
på hans tid. Ett 200-årsminne (1897), Carl XII och
hans män Lifsbilder från vår sjunkande storhetstid
(1899), Gustaf Vasas söner och deras tidehvarf
(1901), Sveriges historia från äldsta tider till våra
dagar. För svenska folket (5 dlr, 1902-03), Karl Johan
och skandinaviska halfön under unionens anknytningstid
(1906 -07) och Allmän världshistoria från äldsta
tider till våra dagar. För svenska folket (2 bd, 1908
-10). Bland hans öfriga skrifter må nämnas I Stockholm
vid slutet af förra århundradet. Lefnadsminnen
och umgängesberöringar (1910). S. redigerade 9:e
bandet af "Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd"
(omfattande art. Roberg-Silfver-sköld, 1883).

Sjögren, Johan Gustaf Emil. tonsättare, f. 16 juni
1853 i Stockholm, fick 1867 plats i I. Dannströms
musikhandel, studerade 1869-74 vid konservatoriet
och 1879-80 i Berlin musikteori för Fr. Kiel samt
orgelspel. S. var 1880-84 organist vid Franska



reformerta kyrkan i Stockholm, gjorde därefter
en ny utrikes studieresa, blef 1886 lärare
vid Rikard ’ Anderssons musikskola och erhöll
1891 organistbefattningen vid Johannes kyrka i
Stockholm. Han är sedan 1892 led. af Mus. akad. -
S. har vunnit rykte som kompositör af sånger vid
piano, violinsonater och pianostycken, och särskildt
hans rika alstring inom förstnämnda område ställer
honom genom sin halt som en af de ypperste inom svensk
tonkonst, där han kan sägas vid August Södermans
sida intaga en förgrundsplats. Sitt första sånghäfte
utgaf han 1876 (4 smärre dikter af Ibsen och Björnson
tonsatta), och s. å. skref han vid änkedrottning
Josefinas död en sorgmarsch, hvari de gripande
harmonierna redan läto ana hans egenart. Bland tre
sånger för bas, utg. 1877, fanns Bergmanden, som
småningom vunnit erkännande som en af hans märkligaste
ingifvelser. 1880 följde Sju sånger ur Holger
Drachmanns "Tannhäuser", prisbelönta af Musikaliska
konstföreningen, 1881 Sju spanska sånger, vidare
en stolt Festpolonäs, och med pianohäftet Erotikon
segrade han 1883, i en skandinavisk pristäflan i
Köpenhamn, öfver 40 rivaler. Sechs lieder aus Julius
Wolffs "Tannhäuser" tillkommo 1884, och för piano
skref han de måleriska stämningsstyckena På vandring
(1885), Novelletten (s. å.), Stämningar, Bilder och
utkast, Nenia o. a. smärre stycken ; en bredare stil
har han senare profvat med 2 pianosonater (i E moll
oeh A dur). Den första
violinsonaten (G moll) utkom 1886, efter hand följd
af 4 dylika (i E moll, G, H och A moll). Raden af
hans sångromanser har under de senare årtiondena
ökats med en mängd enstaka och åtskilliga häften,
hvarjämte han skrifvit Kantat vid
invigningen af Johannes kyrka (1890), Kantat vid
minnesfesten öfver Berzelius (1898), körverken
Bacchanal. Landnamsfærd och Sex hymner, smärre
manskvartetter, Legender för orgel m. m. - S. företer
en individuellt romantisk typ i sin svärmiska, ofta
aningsfullt förtonande lyrik, sin fantasiflykt och sin
harmoniföring, som gärna rör sig kromatiskt samt i
utvikande modulationer och enharmoniska förväxlingar,
hvarvid han finner nya, fylliga, sällsamt
uttrycksfulla och mattskimrande klanger, som i hvarje
vändning afspegla det andliga innehållet i sångerna,
utan att dock helgestaltningen löper fara att söndras
af detaljfinesser. Drag af grubbel äro emellertid ej
sällsynta. F. ö. är stor följdriktighet i motivens
utnyttjande någonting för S. betecknande, icke minst
i pianosatserna. Hans sånger visa rik mångfald af
ämnen; han eger gåfvan att låta sig genomträngas af
de mest olika stämningar och lika karaktärsfullt
som vackert tolka dem. Ur kärlekssångerna tonar
merendels en innerlig, förandligad ömhet, fin och
nästan andaktsfull känsla, blidhet i resignationen;
det må vara nog att erinra om I drömmen du är mig
nära, Det förste möde, O säg du enda kära, Smyg varm
dtn kind eller ur Wolffs Tannhäuser-sånger Du schaust
mich an, Jahrlang möcht’ ich, Ich möchte schweben
och ur Drachmanns Tannhäusercykel Jeg ser for mit
öie. Den djupt innerliga vaggvisan Ro ro, ögonsten
är i sin enkelhet ett litet konstverk. Ej sällan
träffar man ett friskt och luftigt behag, gränsande
till det skälmska, såsom i den originella Der driver
en dug över Spangebro eller några af de spanska
sångerna, annorstädes medryckande lyftning (Og jeg
vil drage, Falks sång o. s. v.), oftare mildt eller
djupt svårmod ; dödstankar ha väl sällan återgetts i
mer högtidliga toner än af S. i Sover du, min sjæl,
I de sidste öieblikke. l dödens tysta tempelgårdar
Den exotiskt trolska och främmande stämningsdoften
i Molnet, I seraliens lustgård och den kinesiska Die
geheimnisvolle flöte uppenbarar en ny sida af S:s
genialitet, liksom "Bergmanden" lyckades ge toner
åt den Ibsenska diktens kraftfulla tyngd med dess
symboliserande af andlig kamp för att tränga ned i
tillvarons gåtor. Bland hans få ballader framstår Der
gräfin fluch. S:s pianokompositioner ega god plastik
jämte skiftningsrikhet i klangdagrar; de äro äkta
pianistiskt skrifna och torde kunna räknas bland det
bästa, som på det området frambragts i Sverige. Hans
violinsonater inta genom sin rena och friska stil en
hedersplats inom svensk kammarmusik, den i E moll är
särskildt kär vorden som inspirerad af ljust nordisk
naturkänsla, och den har näppeligen öfverträffats
af de tre senare sonaterna, som delvis äro friare
byggda. Hvad de stora musikformerna beträffar, lämpar
sig S:s rent lyriska läggning tydligen icke för dem,
liksom han ock saknar tillräckliga studier för att
behärska det orkestrala och polyfona. Som orgelspelare
är han märklig genom ovanlig improvisationsförmåga,
men konserterar ej på orgel,
hvaremot han ofta uppträdt som pianist i synner-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>