marck och hans samtid (1890), Det nittonde århundradets historia i öfversigtligt sammandrag (2 dlr, 1891), fortsättning af A. Fryxells "Berättelser ur svenska historien" (delarna 47-48, Gustaf III:s regering, 1891-92. och d. 49, Gustaf IV Adolf, 1893), Gustaf Vasa. Ett 400-års-minne (1896) W A. von Schlippenbachs lifländska här (i "Hist tidskr.", XVI, 1896), Carl XI och srenska folket på hans tid. Ett 200-årsminne (1897), Carl XII och hans män Lifsbilder från vår sjunkande storhetstid (1899), Gustaf Vasas söner och deras tidehvarf (1901), Sveriges historia från äldsta tider till våra dagar. För svenska folket (5 dlr, 1902-03), Karl Johan och skandinaviska halfön under unionens anknytningstid (1906 -07) och Allmän världshistoria från äldsta tider till våra dagar. För svenska folket (2 bd, 1908 -10). Bland hans öfriga skrifter må nämnas I Stockholm vid slutet af förra århundradet. Lefnadsminnen och umgängesberöringar (1910). S. redigerade 9:e bandet af "Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd" (omfattande art. Roberg-Silfver-sköld, 1883). Sjögren, Johan Gustaf Emil. tonsättare, f. 16 juni 1853 i Stockholm, fick 1867 plats i I. Dannströms musikhandel, studerade 1869-74 vid konservatoriet och 1879-80 i Berlin musikteori för Fr. Kiel samt orgelspel. S. var 1880-84 organist vid Franska

reformerta kyrkan i Stockholm, gjorde därefter en ny utrikes studieresa, blef 1886 lärare vid Rikard ' Anderssons musikskola och erhöll 1891 organistbefattningen vid Johannes kyrka i Stockholm. Han är sedan 1892 led. af Mus. akad. - S. har vunnit rykte som kompositör af sånger vid piano, violinsonater och pianostycken, och särskildt hans rika alstring inom förstnämnda område ställer honom genom sin halt som en af de ypperste inom svensk tonkonst, där han kan sägas vid August Södermans sida intaga en förgrundsplats. Sitt första sånghäfte utgaf han 1876 (4 smärre dikter af Ibsen och Björnson tonsatta), och s. å. skref han vid änkedrottning Josefinas död en sorgmarsch, hvari de gripande harmonierna redan läto ana hans egenart. Bland tre sånger för bas, utg. 1877, fanns Bergmanden, som småningom vunnit erkännande som en af hans märkligaste ingifvelser. 1880 följde Sju sånger ur Holger Drachmanns "Tannhäuser", prisbelönta af Musikaliska konstföreningen, 1881 Sju spanska sånger, vidare en stolt Festpolonäs, och med pianohäftet Erotikon segrade han 1883, i en skandinavisk pristäflan i Köpenhamn, öfver 40 rivaler. Sechs lieder aus Julius Wolffs "Tannhäuser" tillkommo 1884, och för piano skref han de måleriska stämningsstyckena På vandring (1885), Novelletten (s. å.), Stämningar, Bilder och utkast, Nenia o. a. smärre stycken ; en bredare stil har han senare profvat med 2 pianosonater (i E moll oeh A dur). Den första violinsonaten (G moll) utkom 1886, efter hand följd af 4 dylika (i E moll, G, H och A moll). Raden af hans sångromanser har under de senare årtiondena ökats med en mängd enstaka och åtskilliga häften, hvarjämte han skrifvit Kantat vid invigningen af Johannes kyrka (1890), Kantat vid minnesfesten öfver Berzelius (1898), körverken Bacchanal. Landnamsfærd och Sex hymner, smärre manskvartetter, Legender för orgel m. m. - S. företer en individuellt romantisk typ i sin svärmiska, ofta aningsfullt förtonande lyrik, sin fantasiflykt och sin harmoniföring, som gärna rör sig kromatiskt samt i utvikande modulationer och enharmoniska förväxlingar, hvarvid han finner nya, fylliga, sällsamt uttrycksfulla och mattskimrande klanger, som i hvarje vändning afspegla det andliga innehållet i sångerna, utan att dock helgestaltningen löper fara att söndras af detaljfinesser. Drag af grubbel äro emellertid ej sällsynta. F. ö. är stor följdriktighet i motivens utnyttjande någonting för S. betecknande, icke minst i pianosatserna. Hans sånger visa rik mångfald af ämnen; han eger gåfvan att låta sig genomträngas af de mest olika stämningar och lika karaktärsfullt som vackert tolka dem. Ur kärlekssångerna tonar merendels en innerlig, förandligad ömhet, fin och nästan andaktsfull känsla, blidhet i resignationen; det må vara nog att erinra om I drömmen du är mig nära, Det förste möde, O säg du enda kära, Smyg varm dtn kind eller ur Wolffs Tannhäuser-sånger Du schaust mich an, Jahrlang möcht' ich, Ich möchte schweben och ur Drachmanns Tannhäusercykel Jeg ser for mit öie. Den djupt innerliga vaggvisan Ro ro, ögonsten är i sin enkelhet ett litet konstverk. Ej sällan träffar man ett friskt och luftigt behag, gränsande till det skälmska, såsom i den originella Der driver en dug över Spangebro eller några af de spanska sångerna, annorstädes medryckande lyftning (Og jeg vil drage, Falks sång o. s. v.), oftare mildt eller djupt svårmod ; dödstankar ha väl sällan återgetts i mer högtidliga toner än af S. i Sover du, min sjæl, I de sidste öieblikke. l dödens tysta tempelgårdar Den exotiskt trolska och främmande stämningsdoften i Molnet, I seraliens lustgård och den kinesiska Die geheimnisvolle flöte uppenbarar en ny sida af S:s genialitet, liksom "Bergmanden" lyckades ge toner åt den Ibsenska diktens kraftfulla tyngd med dess symboliserande af andlig kamp för att tränga ned i tillvarons gåtor. Bland hans få ballader framstår Der gräfin fluch. S:s pianokompositioner ega god plastik jämte skiftningsrikhet i klangdagrar; de äro äkta pianistiskt skrifna och torde kunna räknas bland det bästa, som på det området frambragts i Sverige. Hans violinsonater inta genom sin rena och friska stil en hedersplats inom svensk kammarmusik, den i E moll är särskildt kär vorden som inspirerad af ljust nordisk naturkänsla, och den har näppeligen öfverträffats af de tre senare sonaterna, som delvis äro friare byggda. Hvad de stora musikformerna beträffar, lämpar sig S:s rent lyriska läggning tydligen icke för dem, liksom han ock saknar tillräckliga studier för att behärska det orkestrala och polyfona. Som orgelspelare är han märklig genom ovanlig improvisationsförmåga, men konserterar ej på orgel, hvaremot han ofta uppträdt som pianist i synner-