813 Sjökast-Sjökocksläktet 814 ritare eller gravörer, 2 kvinnliga biträden och l vaktmästare. Därjämte anställes i mån af behof extra personal. Sjökarteverket eger f. n. 4 för sjömätningsarbete särskildt konstruerade fartyg, "Svalan", "Falken", "Tärnan" och "Ejdern", samt ett flertal motorbåtar och ångslupar. Dessutom ställas vid behof äldre, flottan tillhöriga fartyg till Sjökarteverkets disposition för att användas som logementsfartyg. Hvarje vår rustas -x;h bemannas dessa fartyg för 5 å 6 månaders (april-okt.) långa mätningsexpeditioner. Sjömätningarna basera sig på föregången triangelmätning och utföras närmast kusten med' ofvannämnda motorbåtar och ångslupar samt längre till sjöss med sjömätningsfartygen. Byråarbetena utföras i verkets egen byggnad å Skeppsholmen i Stockholm, där äfven sjökortstryckeriet och ett försäljningskontor för fejökarteverkets publikationer äro inrmda. Utom sjökort och specialer, som utges för handels%ttans och marinens behof, redigerar Sjökarteverket äfven Sr ensk lots. som är en periodiskt utkommande seglingsbeskrifning öfver svenska (delvis också danska) farvatten, hamnar och ankarsättningar. Den innehåller dessutom en del för sjöfarande värdefulla meteorologiska och hydrografiska fakta. I äldsta tider hade de sjöfarande inga sjökartor eller seglingsbeskrifningar att rådfråga. Man seglade på Guds försyn med stjärnorna som ledljus. När land kom i sikte, använde man måhända lodet någon gång. Men krafvet på kartor och lotsar blef småningom oafvisligt. Första steget i riktning mot hydrografisk organisation i Sverige togs af Gustaf I, då han 10 mars 1535 åt bonden Anders Bertilsson anslog ett hemman, Öja, med skyldighet för honom och hans efterkommande att "styra och ledsaga Konungens och kronans skepp och farkoster, såsom ock allt caufferdi, när behof däraf gjordes". Anders Bertilsson, som snart fick flera ämbetsbröder, hade ock skyldighet att väl lära känna och utpricka farlederna. En egentlig sjökarta utkom emellertid först 1645, hörande till den af amiralitetskaptenen och "ålderstyrmannen" Johan Månsson (se denne) 1644 utgifna berömda "sjöbok", som öfver hundra år tillfredsställde nästan fullständigt flottans och sjöfartens behof af nautiska upplysningar och 1748 utgafs kompletterad och i tidsenlig form under namnet "Johan Månssons uplifwade aska". Med sjöfartens utveckling växte emellertid krafvet på tryggad framkomlighet, och som ett märkosår i svenska hydro-grafiens historia kan sättas 1756, då rikets ständer beslöto, att svenska kusternas af mätning skulle bli en offentlig angelägenhet. De således bebådade sjömätningarna ställdes först under Amiralitetskollegiets öfverinseende, men denna befogenhet öfverflyttades 1772 på amiralen Johan Nordenankar. 1798 öfvertogs själfva sjökartutgifningen på entreprenad af dåv. kaptenen Gustaf af Klint (se Klint 2), som äfven skulle få uppbära inkomsterna för kartornas försäljning. En viktis; reform för sjökarte-väsendets statsliga organisation var K. M:ts beslut 1808, att en Sjömätningskår skulle bildas. För denna utfärdades 24 febr. 1809 instruktion, som stadgade, att kåren skulle samla och ordna ett sjökartearkiv, förrätta mätningar och lödningar samt författa beskrifningar öfver skärgårdarna, förvara ' instrument m. m. Kåren förenades med lotsverket så till vida, att dess chef tillika var lotsdirektör och kårens kaptener lotsdistriktschefer. Sjömät-ningskåren upplöstes 1824, och Sjökartearki-vet med lotsdirektören som chef ställdes under inseende af Förvaltningen af sjöärendena. Märkes-mannen G. af Klint hade emellertid med oförtruten energi fortsatt sin kartverksamhet, och resultatet blef en storartad samling sjökartor. Efter hans död (1840) öfvertog sonen, kaptenen E. G. af Klint (se K l i n t 4), ledningen af kartarbetet, men sedan han 1846 omkommit, inlöste kronan egande-rätten till kartverket och dess tilloehör med 54,000 kr. Klintska kartverket förenades med Sjökarte-arkivet, som enligt k. br. af 27 juni 1849 benämndes Sjökartekontoret och lydde under en särskild chef samt erhöll k. instruktion 21 juli 1854. Namnet ändrades 1871 till Sjökarteverket, hvarjämte nytt reglemente utfärdades 21 dec. s. å. Enligt detta skulle Sjökarteverket i militäriskt och tekniskt hänseende lyda omed Ibart under chefen för Sj< försvarsdepartementet. Utom de på st't vid Sjökarteverket tjänstgörande officerarna kunde tillfälligtvis kommenderas sjöoilicerare eller i brist på lämpliga sådana engageras civila personer. Men det var på lösa villkor dessa antogos, och de stannade endast undantagsvis någon längre följd af år. I und. skrifvelse 26 jan. 1910 framlade chefen för verket förslag till organisation af och lönereglering för denna civila personal, som ock enligt 1912 års instruktion kom på ord. stat. H. Ohn. Sjökast, sjöv., den del af ett fartygs last eller tillhörigheter, som man kastar öfver bord för att lätta fartyget i sjönöd eller när det förföljes af fiender. Med några få undantag, som omförmälas i Sjölagen, ersättas däraf vållade förluster i gemensamt haveri. & N.* Sjöklimat, meteor. Se Klimat, sp. 269. Sjöko, detsamma som h a f s k o, zool. Se D u-gongsläktet. Sjökock, zool. Se K u n g s f i s k s l ä k*t e t, sp. 259. Sjökocksläktet, Callionymus, zool., bildar jämte ett närstående släkte familjen Callionymidce, tillhörande ordn. Acanthopteryqii (taegfeniera fiskar) inom fiskklassen. Kroppen saknar fjäll. Den främre Händiga sjökocken (Callionymus lyra), upptill hanne, nedtill hona. kroppsdelen är nedtryckt, den bakre cylindrisk. Munöppningen är liten; öfverkäken är längre än underkäken. Två ryggfenor finnas. Vid Sveriges västkust förekomma två arter - den största och vanligaste arten är randiga sjökocken, C.